Fisket är nyckeln till ett isländskt EU-medlemskap. Utan långtgående garantier för ett även i framtiden nationellt fiskekvotsystem är det svårt att se att Socialdemokraterna ska kunna locka en majoritet av islänningarna till att rösta ja till inträde i unionen.Island vill behålla ensamrätten till den exklusiva ekonomiska zonen. EU kan möjligen tänka sig att tillåta den under en övergångsperiod.
EU sneglar i dag på det norska och isländska fisket när unionens fiskepolitik omarbetas. EU har hittills misslyckats med att både verka för ett hållbart fiske och banta fiskeflottan. Men 2013, då den nya linjen ska träda i kraft, är det tänkt att hållbarheten ska sättas främst och inte offras till förmån för regionalpolitik.
Det isländska kvotsystemet växte fram ur en djup kris där fiskebestånden kollapsade. Ett reglerat fiske som minimerade sidofångster sågs som absolut nödvändigt.
I dag finns det en bred uppslutning kring själva kvotprincipen. Däremot råder stor oenighet om hur kvoterna fördelats. Statsminister Jóhanna Sigurðardóttir vill inom de närmaste åren folkomrösta om en omfördelning av kvoterna. Regeringen anser att de stora företagen blev kvotsystemets vinnare på bekostnad av det småskaliga fisket. Och trots vissa restriktioner för att flytta kvoter mellan olika landsdelar har fångsträttigheterna koncentrerats till vissa regioner. Västmannaöarna och Reykjavík är två av kvotsystemets vinnare. Västfjordarna är kanske den största förloraren.
Argumenten för ett oförändrat kvotsystem är att det skapar möjligheter till ett effektivt fiske och att stora investeringar har gjorts på befintliga kvoter. Mot det står argument om en levande landsbygd och mer rättvis fördelning.
Regeringen har också föreslagit att fem procent av de nuvarande kvoterna ska dras in varje år för att sedan omfördelas. Förslaget har på sina håll fått hård kritik, bland annat från Västmannaöarna. Det är kanske inte så konstigt. På ögruppen finns den i dag största kvotkoncentrationen - utslaget på antalet invånare har befolkningen här tio gånger så stora fiskekvoter som i övriga landet.
1972 stoppade regeringen sillfisket. Beslutet var en desperat åtgärd för att rädda det framtida fisket. Bestånden hade då minskat under ett par decennier, och bland annat inneburit svåra tider för orter som Siglufjörður, Raufarhöfn och Djúpavík som var beroende av sillen. Från vissa platser hade sillen försvunnit helt och hållet.
Stoppet gällde i fyra år. När sillfisket återupptogs 1976 var det med ett kvotsystem där fångsterna fördelades mellan olika båtar. Fiskestarten sammanföll med segern i det sista torskkriget mot Storbritannien. Tidigare hade även utländska fartyg fiskat i isländska vatten. Med en exklusiv ekonomisk zon på 200 sjömil fick Island genom Förenta Nationernas havskonvention möjligheten att självständigt styra fisket.
Fler och fler arter togs upp i kvotsystemet för att inte riskera utfiskning. Dagens fiskekvotsystem togs i bruk 1990 där kvoterna var individuella och överförbara. Lagstiftningen kompletterades då, liksom i dag, av regelverk för vilka redskap och hur stora fiskar som får fångas.
Sillfisket blev en framgång. När samma metoder under 1980-talet infördes även för bland annat lodda minskade fångsterna samtidigt som effektiviteten ökade. Andra länder tillåter ett visst fiske under vissa dagar - men med individuella kvoter finns det inte längre någon mening med att fånga så mycket som möjligt så snabbt som möjligt. I stället kan kvotinnehavaren planera fisket så att omständigheterna för det är så gynnsamma som möjligt. Det innebär också att varje kvot och varje fiske i idealfallet har en rättvisande prislapp.
Den ersättning som kvotinnehavaren betalar till staten för fisket utgår sedan från intäkterna. Höga världsmarknadspriser innebär alltså högre avgifter, medan låga priser betyder lägre avgifter. Systemet medför visserligen att statens intäkter från fisket kan svänga rätt rejält mellan olika år, men bidrar också till att minska effekterna av låga världsmarknadspriser för branschen.
Även när det gäller torsken, den mest värdefulla fisken, tycks fiskekvoterna fungera. Beståndet ökar, och bortkastningen av annan fisk är på mycket liten nivå. Det senare är ett stort problem inom EU - den som fångar fel fisk kastar bort den eftersom det inte finns någon kvot att fiska på.
Att just bortkastningen inte har ökat är en framgång. När kvotsystemet infördes, med kvantitet som utgångspunkt, befarade många att fisk av sämre kvalitet skulle kastas tillbaka i havet. Så har det inte blivit. Fisk som inte ingår i den egna kvoten tas om hand och slussas vidare.
Dagens kvoter ligger ofta i överkant av forskarnas rekommendationer. Samtidigt anser fiskeindustrin att det i regel går att fiska ännu lite mer utan att beståndens hållbarhet äventyras.
Men själva kvotprincipen som sådan finns det i dag alltså en bred uppslutning kring. Systemet innebär också att det inte långsiktigt går att tjäna pengar på det överfiske som i dag bedrivs inom EU samt av EU-båtar i afrikanska vatten. Unionen vill gå från kortsiktighet till hållbarhet. Om inte EU lyckas övertyga islänningarna om den politiken finns det i dag inget som tyder på att en majoritet av folket kommer att rösta ja till inträde i unionen.
Här kan du läsa mer om den isländska fiskepolitiken.
