Borgerlig övervikt i riksdagsvalet är inget som väcker några särskilda reaktioner på Island. Att valresultatet i Sverige skulle kunna påverka Island nämns inte i mediernas rapportering.De nordiska frågorna för en slumrande tillvaro bland bandklippningar och sexsiffriga symbolgåvor. Att de skulle dyka upp i en valrörelse där utrikespolitik över huvud taget har svårt att väcka känslor är förstås osannolikt.
Varken hos de rödgröna eller de borgerliga nämns några nordiska frågor i valmanifesten. Det finns ingen anledning att tro att de hade hamnat högre upp på dagordningen vid ett regeringsskifte. Att några sådana analyser heller inte görs i isländska medier är logiskt.
Men det finns en sakfråga som hade kunnat påverka Island i högsta grad. Den borgerliga regeringen har backat upp Nederländerna och Storbritannien i Icesave-tvisten, villkorat lån från Sverige till Island med en uppgörelse och finansminister Anders Borg har hävdat att insättningsgarantin i EES-området även omfattar Landsbanki.
Det senare är intressant. Den 12 februari i år hävdade Anders Borg i en riksdagsdebatt nämligen att "ansvaret i den här frågan [är] väldigt tydligt. Vi har ett insättningsgarantidirektiv". EU har senare backat från uppfattningen att direktivet innebär att ansvaret per automatik övergår till staten när en privat garantifond kollapsar. I stället motiveras ställningstagandet nu med att insättningsgarantin inte inrättats i enlighet med direktivet, något som Eftas övervakningsmyndighet - som har en annan syn på tolkningen av direktivet - inte haft några invändningar emot under de sjutton år som det funnits.
Om även Anders Borg nu delar EU:s uppfattning är inte känt. Men det är möjligen här den enda frågan i den svenska valrörelsen som på allvar skulle kunna påverka Island finns.
Vänsterpartiet ville nämligen låna ut pengar till Island utan att villkora pengarna med Icesave. Om det är en inställning som skulle ha något stöd hos Socialdemokraterna och Miljöpartiet är tveksamt, och med tanke på att den isländska regeringen inför Internationella valutafonden lovat ansvara för insättningsgarantin - för att få bland annat lånen från Sverige utbetalda - är frågan närmast överspelad.
Men om Vänsterpartiet både fick bestämma och dessutom skulle driva frågan (vilket inte tycks det minsta sannolikt, men i alla fall) skulle alltså Sverige ställa upp med lån oavsett invändningar från Storbritannien och Nederländerna. För Islands rödgröna regering skulle det i praktiken inte betyda särskilt mycket, eftersom koalitionen är överens om att slutföra samarbetet med IMF.
För oppositionen skulle ett sådant svenskt beslut däremot innebära större möjligheter att bryta med IMF och försöka driva Icesave-tvisten till domstol. Och om regeringen skulle spricka skulle ett sådant lånelöfte kunna väga tungt för en - ännu mer hypotetisk - koalition mellan Självständighetspartiet och Framstegspartiet, där en ännu bittrare fejd med EU om Icesave för många ledamöter snarare skulle vara en bonus än ett problem.
Den som vill hitta frågor från det svenska riksdagsvalet som skulle kunna påverka Island får alltså koka soppa på en spik. Fast den som inte bekymrar sig om alla osannolikheter kan komma till en både underlig och logisk slutsats:
Jóhanna Sigurðardóttir hade så klart gärna sett Mona Sahlin som statsminister, och Steingrímur J. Sigfússon hade förstås välkomnat regeringsinflytande för Miljöpartiet. Men för den isländska regeringens stabilitet var valutgången i Sverige - med det borgerliga blocket större än det rödgröna och utan vänsterpartistiskt inflytande över Icesave - just i själva Icesave-frågan faktiskt den i praktiken bästa.
Här kan du läsa mer om bevakningen av riksdagsvalet i isländska medier och här mer om Anders Borg och Icesave.
