Under andra världskriget drömde Nazityskland om att lägga vantarna på Island för att använda som bas för attacker både mot USA och Storbritannien. Men redan 80 år tidigare kunde drömmen ha förverkligats - då erbjöd nämligen den danske kungen Christian IX hela Danmark till den preussiske kungen Wilhelm I. På morgonen den 10 maj 1940 landsattes 746 mediokert utbildade brittiska soldater i Reykjavík. Ockupationen mötte inget motstånd, även om regeringen protesterade mot att Islands neutralitet kränkts. Men efter brittiska garantier om handel och ett trupptillbakadragande så snart kriget var slut övergick regeringens attityd till vänlig tolerans.
I april samma år hade Nazityskland ockuperat både Norge och Danmark. Island deklarerade att kung Christian X inte längre kunde utföra sin plikt, och att regeringen därmed bröt med kungen.
För att undvika att Färöarna skulle hamna under tyskt styre ockuperade brittiska truppen ögruppen den 12 april 1940. Samtidigt uppmanades Island att gå med i kriget på Storbritanniens sida, men regeringen avböjde.
I förebyggande syfte beslutade sig den brittiska regeringen för att ockupera Island. Själva ockupationen var snarast tragikomisk i sitt amatörmässiga utförande - men eftersom Island var ett land utan armé och flygvapen gick planen ändå i lås.
Spektaklet började 01.47 den 10 maj 1940. Ett brittiskt plan skulle flyga över Faxaflói för att se om det fanns några tyska ubåtar i bukten. För att inte väcka uppmärksamhet skulle planet inte flyga över Reykjavík. Men på grund av ett missförstånd gjorde piloten flera varv över huvudstaden, och både polisen och statsministern Hermann Jónasson samt den tyske konsuln Werner Gerlach fick kännedom om planet.
Två timmar senare påbörjade landstigningen i Reykjavíks hamn. Vid det här laget var flera hundra brittiska soldater rejält sjösjuka, men statsministern uppmanade polisen att låta dem gå i land trots att de bröt mot landets neutralitet.
En hel del islänningar samlades på kajen i morgondiset. En del av ren nyfikenhet, andra för att protestera mot invasionen. Men det blev inga våldsamheter. Det närmaste väpnad strid under morgonen var när en islänning slet till sig en sjösjuk soldats gevär, stoppade en cigarett i det och lämnade tillbaka det med uppmaningen att se om det lite bättre.
Ockupationen fortsatte i samma förvirrade stil. Ett flygblad på dörren till postkontorets dörr tillkännagav på usel isländska att brittiska trupper nu fanns i landet. Werner Gerlach fick påhälsning i hemmet samtidigt som han höll på att bränna upp känsliga dokument i badkaret.
Ockupanterna fick överlag ett vänligt mottagande. De brittiska trupperna utgjorde trots allt ett skydd mot en nazistisk invasion som Danmark inte kunde erbjuda. Men på sina håll fanns det en oro över att Island stod så nära självständighet när en annan tänkbar kolonialmakt kom in i bilden. Det fanns också några tusen isländska nazister som mer eller mindre aktivt motarbetade ockupationen, men de var splittrade och hade aldrig något nämnvärt politiskt inflytande.
Storbritannien var 1941 under hård press och lyckades övertala USA till att ta över ockupationen. Den 7 juli samma år röstade alltinget för att släppa in de amerikanska trupperna. Beslutet var kontroversiellt eftersom USA formellt inte hade gått in i kriget.
Samma kväll steg de första amerikanska soldaterna i land. Den 6 augusti öppnades en flygbas i Reykjavík.
De amerikanska trupperna uppgick som mest till 40 000 soldater. Eftersom de var fler än antalet vuxna isländska män blev deras närvaro inflytelserik, i synnerhet i sydväst där majoriteten av soldaterna fanns. USA blev kvar på Island ända tills Nato-basen i Keflavík stängdes 2006.
Nazitysklands planer på att ockupera Island var aldrig långt gångna. Efter den brittiska invasionen fanns diskussioner om att söka kontroll över Island, men när krigslyckan började vända rann planerna ut i sanden. Utöver enstaka spioner, som bland annat hade till uppgift att kartlägga den brittiska och amerikanska truppnärvaron, steg aldrig några tyska trupper i land på isländsk mark.
Men de hade kunnat göra det redan 1864. Då erbjöd nämligen Christian IX Danmark - inklusive Island - till Tyskland. I utbyte mot att offra Danmarks självständighet skulle Schleswig och Holstein alltjämt ingå i kungariket. De sensationella uppgifterna avslöjas i en ny bok av historikern Tom Buk-Swienty. Han har som förste forskare fått tillgång till kungahusets arkiv från den tiden, skriver Politiken.
Christian IX hade tidigare samma år visat sig beredd att byta Island mot Schleswig. Men när han nu erbjöd Tyskland genom Wilhelm I av Preussen hela Danmark gjorde han det utan att konsultera regeringen, något som förmodligen hade bedömts som landsförräderi. Erbjudandet kom enligt Politiken efter ett svidande nederlag i ett krig där Tyskland kontrollerade stora delar av Danmark.
Men av okänd anledning nobbade Wilhelm I förslaget. Danmark förblev danskt, och så även Island ända tills landet under brinnande krig förklarade sig som självständig republik på Þingvellir den 17 juni 1944.
I dag står Christian IX staty utanför regeringsbyggnaden på Lækjargata i centrala Reykjavík. Under hans styre, som varade mellan 1863 och 1906, fick Island 1874 en konstitution och begränsat självstyre 1904.
Här kan du läsa mer om Islands historia och här mer om Nazitysklands intresse för landet.
