Ombord det tyska transportplanet finns sju personer, både amerikaner och tyskar. Ingen känner till deras uppdrag, och de överlevandes beslut att vänta ut stormen i flygplansvraket blir också deras död. När ovädret lagt sig är planet redan igensnöat.
Det tar flera dagar för bröderna att slå larm om den befarade olyckan. Budskapet går från gård till gård innan det så småningom når polisen, som i sin tur larmar den amerikanska ockupationsstyrkan.
Vid den här tiden fanns ingen ringväg runt Island. Vägen till Höfn går därför över norra och östra Island. Ytterligare fyra dagar senare är hoppet redan ute om att hitta någon vid liv. Och Vatnajökull tycks redan ha svalt flygplanet och bäddat in det i ogenomtränglig snö och is.
Arnaldur Indriðason använder ofta verkliga händelser som utgångspunkt för sina berättelser. Den förunderliga isländska naturen är en grundförutsättning i Napóleonsskjölin. Den lever inte efter devisen att det som göms i snö kommer upp i tö, utan det som göms i snö kommer fram när glaciären rör sig. Efter ett tag kan naturen få för sig att spotta upp ett flygplansvrak, precis som i Napóleonsskjölin.
Några få införstådda amerikaner håller genom åren ett vakande öga på Vatnajökull. När en satellitbild efter årtionden av falska alarm plötsligt visar att det saknade planet har spottats upp påbörjas en omfattande och hemlighetsfull operation för att nå fram till planet - utan att någon invigs i dess mystiska gåta.
Men riktigt så enkelt blir det förstås inte. Elías, lillebror till juristen Kristín, är ute på övning med räddningstjänsten på Vatnajökull. När han tillsammans med en kamrat ger sig av för att testa sina nya snöskotrar åker de rätt in i den amerikanska uppgrävningsoperationen - i ett hav av strålkastarljus gräver de fram ett slarvigt övermålat tyskt transportplan ur isen.
Elías har redan sett för mycket. Att han dessutom talat med sin syster på telefon och hunnit inviga henne i de mystiska händelserna på glaciären gör även Kristín till en person som måste tystas.
Napóleonsskjölin är Arnaldur Indriðasons tredje roman, utgiven på Island 1999 och den förste som inte handlar om poliserna Erlendur, Elínborg och Sigurður Óli. Jämfört med Erlendur-serien är den mer actionspäckad och befriad från moraliska ställningstaganden.
Arnaldur Indriðason brukar säga att det bästa med historien är att den i romanform inbjuder till så många egna påhitt. Napóleonsskjölin är en storartad blandning av sant och falskt, av skrönor och skaparglädje. Och det är en bok som faktiskt går i land med att skriva om världshistorien.
Kristín lyckas undkomma de lönnmördare som skickas ut efter henne. Men händelserna för henne oundvikligen närmare Vatnajökull och de män som på hemligt uppdrag kan ha kostat hennes bror livet.
Men det är också en jakt på sanningen om den mystiska Operation Napoleon. Vilket pris var de allierade beredda att betala för att få Nazityskland att låta sina soldater bli kanonmat i en gemensam attack mot det kommunistiska Sovjet? Vilka troféer var de villiga att offra? Och, framför allt, genomfördes verkligen operationen?
Napóleonsskjölin är en flåshurtig, tajt, spännande och galet konspirationsteoretisk deckare. Persongalleriet är visserligen ganska grovt tillyxat, men å andra sidan känns det som att de finns där mest för att driva berättelsen framåt. Och den följer - på fler än ett sätt - den gamla nazidevisen om att ju större en lögn är, desto lättare är det att få folk att tro på den.Betyg: Tre påsar Djúpur och en ask Opal.
