Rúnólfur - lustigt nog ett namn han delar med ett likaledes osympatiskt mordoffer i Napóleonsskjölin - hittas död i sin lägenhet. Ett elegant snitt över halsen tog våldtäktsmannens liv. På platsen finns våldtäktsoffret Nína, som efter att ha lurats i en våldtäktsdrog inte minns något av kvällen. Och så hennes far, som så småningom dyker upp för att hjälpa henne därifrån, men möts av ett blodbad i sängkammaren.
Båda tar på sig skulden, men ingen av dem kan enligt Elínborgs finkorniga näsa - och en nypa tandoorikryddor - vara mördaren. Elínborg, som spelar huvudrollen i boken medan Erlendur går vilse i östfjordarna, trotsar därför deras erkännanden och börjar att undersöka Rúnólfurs förflutna.
Utredningen för henne till ett litet fiskeläge i avfolkningsbygden. Här vet alla allt om alla, och här finns hemligheter som alla känner till men ingen talar om. Elínborg börjar snart ana att Nína inte var Rúnólfurs första offer, och att hans flytt till Reykjavík inte enbart föranleddes av att han var trött på livet i byn.
Arnaldur Indriðason fortsätter att vara en pålitlig samhällsskildrare i mötet mellan det gamla och det nya Island. Hans romaner utspelar sig ofta på skilda tidsplan. I Mörka strömmar är det snarare mötet mellan huvudstaden och fiskeläget som utgör själva tidsresan. Även om inte Arnaldur Indriðason tycks lika skeptisk mot urbaniseringen som kommissarien Erlendur, så utgör det en spänning som gör att boken växer i angelägenhet.
Samtidigt är Mörka strömmar en habil spänningsroman som knappast överraskar. Det är välskrivet, fint avvägt och kompakt. Arnaldur Indriðasons hantverk börjar bli väl bekant.
Även om läsaren den här gången möter Island genom Elínborgs ögon (och näsa - med tanke på kokkonstens roll i deckaren), så räcker det inte riktigt. Mörka strömmar känns som en mellanbok, och det börjar bli bekymrande länge sedan som Arnaldur Indriðason var riktigt bra.Betyg: Tre påsar Djúpur.
Här kan du läsa Islandsbloggens recension av Frostnätter.
