När Svavar Gestsson landade på flygplatsen i Keflavík i juni 2009 var det som en segrare. Med en ränta på 6,5 procent tyckte han sig ha förhandlat fram en för Islands del utmärkt uppgörelse om Icesave.Jämfört med det brittiska utgångsbudet på 13,5 procent var det visserligen en betydande förbättring - men i dag är Svavar Gestsson snarast Islands motsvarighet till den brittiske premiärministern Neville Chamberlain, som hösten under ett möte med Adolf Hitler 1938 offrade Sudetlandet för "fred i vår tid".
Därefter dröjde det bara ett dygn innan den nazistiska ockupationsmakten rullade in på tjeckiskt territorium. Och ungefär lika lång tid tog det innan oppositionen började hacka på Svavar Gestssons förhandlingsresultat. Nu vill den en gång triumferande Svavar Gestsson över huvud taget inte tala med media.
Regeringen har under de senaste dagarna rosat den nya överenskommelsen, medan oppositionen rosat överenskommelsen men risat regeringen för att den accepterade det förra avtalet.
Inrikesminister Ögmundur Jónasson, som förra hösten lämnade regeringen eftersom han inte kunde acceptera Icesave-politiken, skriver i ett blogginlägg att regeringen i december 2009 inte hade något annat val. Förhandlingarna hade nått vägs ände, alltinget var ett skyttegravskrig där oppositionen till varje pris ville fälla regeringen, och någon annan väg att gå fanns inte. Då grep presidenten in - och lyckades därmed tina upp de frusna överläggningarna.
Ögmundur Jónasson anser också att Gröna vänstern spelade en avgörande roll i förhandlingarna. Alltingsledamoten Guðfríður Lilja Grétarsdóttir såg nämligen till att Lee Buchheit fick möjlighet att ta plats i den isländska Icesave-delegationen, skriver han i ett blogginlägg.
Exakt hur stora skillnaderna är mellan tidigare avtal är svårt att fastslå. Förhandlingsdelegationens uppskattning är 115 miljarder isländska kronor, men det är sannolikt en medveten underskattning. Tryggvi Þór Herbertsson, alltingsledamot för Självständighetspartiet, skriver i ett blogginlägg att skillnaden mellan det nuvarande förslaget och Svavar Gestssons kan vara upp till 432 miljarder. Vilket i sin tur skulle göra det möjligt att rakt av skära bort en tredjedel av hushållens skulder.
Finansminister Steingrímur J. Sigfússon har också upprepat att han tror att själva insättningsgarantin är återbetald redan år 2016. En förklaring till det är, enligt uppgifter till Islandsbloggen, att såväl regeringen som förhandlingsdelegationen räknar med en betydligt högre återhämtning från Landsbanki än vad bankens upplösningskommitté gör.
Regeringens avsikt är nämligen att låta de räntor som Nýi Landsbanki betalar för obligationer från gamla Landsbanki gå direkt in i konkursboet och Icesave-notan. Det skulle kunna betyda upp till 23 miljarder utöver de tillgångar som i dag omfattas av beräkningarna, och förklara regeringens optimism om att bli kvitt Icesave redan 2016.
"Den här utgången är mycket bättre än vad man vågade hoppas på", sade Steingrímur J. Sigfússon vid en presskonferens i fredags.
Dessutom fortsätter dragkampen om Iceland, butikskedjan där Landsbanki äger 67 procent och Glitnir 9 procent av aktierna. Enligt Daily Mail vill nu investerare från Bahrain ta över livsmedelsjätten och dess 750 butiker för 1,5 miljarder pund.
Chefsförhandlaren Lee Buchheit sade vid ett seminarium vid Háskóli Íslands i fredags att Icesave-tvisten förmodligen kommer att avgöras i domstol om inte det här förslaget godkänns. Hans gissning var att Island skulle vinna ett sådant mål eftersom det ansvar som regeringen nu vill ta snarare är moraliskt än juridiskt. Lee Buchheits uppfattning är att det i regelverket inte finns något som säger att ansvaret för insättningsgarantin övergår till staten när garantifonden kollapsar.
Lee Buchheit ansåg ändå att en sådan rättsprocess skulle medföra oerhörda risker. Om Island mot förmodan skulle förlora skulle sannolikt hela skulden behöva betalas på en gång. Han trodde vidare att det politiska läget i Storbritannien, med omfattande nedskärningar i välfärdssystemet runt hörnet, skulle göra det svårt för den brittiska regeringen att gå med på ytterligare eftergifter.
Förra gången pressade regeringen igenom Icesave-avtalet under en extrasession i alltinget under mellandagarna. Den här gången kommer inte Icesave-frågan att expressbehandlas, och något avgörande blir det därför sannolikt inte före jul. Den lär dock dyka upp i nämnderna redan i veckan.
Även om inget av oppositionspartierna har tagit ställning till förslaget så tycks mycket luta åt att det faktiskt kan godkännas med bred majoritet i alltinget. De avsevärt bättre villkoren gör att både Framstegspartiet och Självständighetspartiet kan utropa sig till segrare.
Framstegspartiets resa till ett ja skulle onekligen bli den längsta, eftersom partiet motsatts sig en överenskommelse från första början. Samtidigt har Framstegspartiet en mer försonlig inställning till den rödgröna koalitionen och har vid flera tillfällen fiskat efter ett samarbete när Gröna vänstern dragit åt olika håll.
Självständighetspartiet stod bakom det första utkastet till avtal, men bytte sida i Icesave-tvisten efter regeringsskiftet och partiledarbytet före nyvalet våren 2009. Ett skäl till att ändra ståndpunkt kan vara att partiet nu också utsätts för påtryckningar från delar av näringslivet, som anser att en uppgörelse är den snabbaste vägen till ekonomisk återhämtning.
Partiledaren Bjarni Benediktsson har tidigare sagt att det finns tre osäkerhetsmoment: Valutakursen, återhämtningen från Landsbankis konkursbo och de juridiska riskerna med att inte skriva under utan i stället tvinga fram en rättsprocess.
Samtidigt är det svårt att se att Framstegspartiet och Självständighetspartiet helhjärtat skulle ställa sig bakom Icesave-avtalet. För de mest uttalade EU-motståndarna vore ett ja att acceptera det som betraktas som EU:s hot, orättvisor och stormaktspolitik. Och det gör att det sannolikt trots allt kommer att bli en del att fundera på för presidenten Ólafur Ragnar Grímsson när avgörandet väl hamnar i hans händer.
Exakt hur han tidigare resonerat är inte känt. Men det Icesave-avtal som han godkände - men som Storbritannien och Nederländerna ratade - innebar avbetalningsstopp år 2024. Det han sade nej till saknade flera viktiga och möjligen avgörande avbetalningstak samt hade slutdatumet 2030. Det här kan löpa ända till 2046, men har å andra sidan avbetalningstak - om än inte lika gynnsamma - av liknande konstruktion som i det avtalet han godkände.
Garantifondens fordringar på Landsbanki är 674 miljarder isländska kronor. De brittiska och nederländska kraven är i sin tur i pund respektive euro. En sämre valutakurs kan alltså innebära att summan för Islands del snabbt ökar med mångmiljardbelopp. Samtidigt fanns inte heller några garderingar för växelkursen i det avtal presidenten godkände sommaren 2009.
Ólafur Ragnar Grímssons agerande är nu lika svårt att förutsäga som då. Och detsamma gäller det isländska folket om Icesave - vilket garanterat står allra sist på regeringens önskelista - ännu en gång skulle hamna i en folkomröstning. För om Islands ekonomi är på väg att återhämta sig, så utvecklas förtroendet för politikerna alltjämt i motsatt riktning.
I en undersökning utförd av Capacent på uppdrag av Transparency International anser 53 procent av islänningarna att korruptionen har ökat under de tre senaste åren. De politiska partierna anses vara den mest korrumperade institutionen med betyget 4,3 på en femgradig skala. Näringslivet fick betyget 4, alltinget 3,7 samt statstjänstemän och media 3,5. Minst korruption finns enligt islänningarna inom utbildningsväsendet.
Det är därför inte alls osannolikt att en ny folkomröstning skulle bli en demonstration av ett utbrett misstroende mot det politiska systemet. Och den här gången skulle inte regeringen kunna överleva ännu ett sådant nederlag.
Här kan du läsa mer om Icesave.
Andra medier om utvecklingen på Island:
Folkomröstning mardröm för Islands regering: Svenska Dagbladet
