Islands fiske styrs av marknaden. EU:s fiske styrs av bidrag från skattebetalarna. Islands fiske är hållbart. EU sysslar med utrotningsfiske med viss förkärlek för att tömma vattnen för fattiga västafrikanska länder. Island har minimerat onödiga fångster och fisk som kastas tillbaka i havet. EU:s byråkratvälde har däremot inte lyckats hantera frågan om de miljoner ton död fisk som i onödan dumpas i havet varje år.Ungefär så brukar verklighetsbeskrivningen se ut när isländska politiker jämför det egna fisket med det som bedrivs inom EU. Att kvotsystemet främjar hållbarhet brukar anges som det kanske tyngsta argumentet för att Island vid ett EU-inträde ska slippa dela med sig av några fiskevatten.
Samtidigt som EU:s fiskekommissionär Maria Damanaki meddelade att hon tänker stoppa isländska fartyg från att landa makrill i unionens hamnar, så tog hon också ett steg närmare en fiskepolitik som ljuder bättre i isländska öron. Hon förklarade i fredags att alla kvoter inte behöver bestämmas i Bryssel, utan att unionen skulle må bra av att de länder som berörs av fisket i vissa områden gör upp om kvoterna.
Det har visserligen inte fungerat med makrillen, där det tog EU tio år att ge Island en plats vid förhandlingsbordet. Förhandlingarna med Färöarna och Island strandade sedan EU och Norge tilldelat sig själva drygt 90 procent av den totala kvoten, för att låta Ryssland, Island och Färöarna dela på resten. Island krävde 17 procent av den totala makrillfångsten, men erbjöds 3,1 procent.
Men det funkar på andra håll. Island har flera överenskommelser med bland annat Norge och Färöarna om fisket av flera viktiga arter som sill och lodda.
Makrillkriget handlar för EU:s del inte bara om kvotfördelningen, utan i minst lika hög grad om regionalpolitik. Och det här är också en typisk isländsk kritik av fiskepolitiken - trots ambitioner att minska antalet fartyg så kan fiskare i länder och Portugal och Spanien räkna hem EU-bidrag för att köpa nya trålare som ännu mer effektivt dammsuger haven på allt mindre och allt färre fiskar. Det är ett faktum som enligt kritikerna rimmar illa med EU:s omtanke om makrillen, där EU och Norge också fiskar något mer än vad forskarna rekommenderar. Tillsammans med det isländska och färöiska fisket innebär det sannolikt att beståndet kommer att minska om ingen överenskommelse kan träffas.
Att backa i makrilltvisten vore för Storbritannien att ännu en gång tvingas att göra liknande eftergifter som i torskkrigen. Då drog flottan norrut när torsken sinade i närliggande vatten. Nu är det makrillen som drar norrut i takt med att Atlanten blir allt varmare. Att släppa viktiga kvoter betyder arbetslöshet, ersättning för skrotade trålare och enorma omställningsbidrag till hamnstäder.
Islands mål i förhandlingarna om villkoren för EU-medlemskap är fortsatt egen förvaltning av fisket. Det är också något som bägge regeringspartierna - som annars sällan brukar ha samma uppfattning i EU-frågor - är överens om.
Att Maria Damanaki nu vill se fler regionala och färre centrala uppgörelser om fisket är åtminstone ett steg i den riktning Island vill gå. Och det är sannolikt också ett av många nödvändiga steg mot en ny fiskepolitik som krävs om statsminister Jóhanna Sigurðardóttir ska lyckas övertyga islänningarna att rösta ja till inträde i unionen.
Regeringen är också enig i makrillkriget. Fiskeminister Jón Bjarnason, som brukar anklaga EU för att bedriva stormaktspolitik, och inrikesminister Ögmundur Jónasson, som förklarar unionens intresse för Island med det nazidoftande ordet livsrum, låter i och för sig betydligt bistrare än utrikesministern Össur Skarphéðinsson, som kanske är regeringens mest uttalade EU-anhängare. Han säger till Morgunblaðið att han inte tror att makrillkriget kommer att påverka förhandlingarna:
"Jag tror att det är osannolikt. Det här är en traditionell fiskekonflikt, men om den blir långdragen och om det inte hittas någon lösning så utesluter jag det inte. Jag tvivlar också på att vissa av våra vänfolk inom EU anser att det är riktigt av EU att vidta sådana åtgärder i det här skedet, men det kommer att visa sig."Här kan du läsa mer om makrillkriget.
