torsdag 20 januari 2011

Recension: Gnarr



Bakgrundshistorien är förmodligen bekant för de flesta. Islands kanske mest populära komiker hade nyligen blivit uppsagd från jobbet på reklambyrån, avslutat arbetet med filmen Bjarnfreðarson och kommit hem från en semesterresa - utan något att omedelbart ta tag i. Som nybliven nyhetsknarkare föll valet på att starta ett eget politiskt parti, Bästa partiet.

De första heminspelade Youtube-klippen är underbart plågsamma att titta på. Jón Gnarr förklarar att han vill ha ett välbetalt jobb men arbeta så lite som möjligt, och ler sockersliskigt fåraktigt in i kameran varje gång han tystnar.

Redan här kommer snart de första tecknen på en förestående succé. Självständighetspartiets Hanna Birna Kristjánsdóttir är visserligen en uppskattad borgmästare, men förtroendet för det politiska systemet är kört i botten efter en mandatperiod som präglats av ständiga majoritetsskiften och smutskastning. Och på riksplanet upplever många islänningar att den förändring som den rödgröna koalitionen lovade att genomföra har uteblivit.

I den första opinionsmätningen, med många månader kvar till valdagen, får Bästa partiet tre procent av väljarsympatierna. Jón Gnarr strålar av glädje när han kommenterar nyheten i tv. Så bra siffror har en skämtkandidatur aldrig tidigare fått.

Så småningom börjar vallöftena att dugga tätt: En isbjörn i familjeparken. Öppen korruption och svågerpolitik (som motsats till dold korruption och svågerpolitik). Fritt inträde till badhusen och gratis handdukar. Spränga bron över Tjörnin. En lunnefågelklippa i Laugardalur. En enorm Björkstaty på en ö i Faxaflói som inte bara ska locka turister utan också varna för vulkanutbrott. Samt att inte hålla några vallöften.

Fler och fler välbekanta namn från kulturlivet i Reykjavík sluter upp bakom Jón Gnarr. När de etablerade partierna kritiserar bristen på politisk erfarenhet kontrar Jón Gnarr med att politikerna borde respektera dem som faktiskt bidragit till att sprida den isländska kulturen och väcka intresse för landet. Isländska politiker har trots allt ett aningen sämre rykte än kulturarbetarna.

I Gnarr följer Gaukur Úlfarsson Jón Gnarrs väg till makten, från de första förunderligt förvirrande valmötena ända till valvakan där Bästa partiets röster redovisas allra sist och en jublande Jón Gnarr kan sträcka armarna i vädret och utropa sig till segrare.

Filmens styrka är att den är med överallt, dess svaghet att Gaukur Úlfarsson som flugan på väggen inte ställer några frågor. Men som samtidsdokument och komedi är Gnarr svårslagen. Jón Gnarr fram över den isländska huvudstaden tillsammans med skrattet, humorn och kampanjledaren Heiða Kristín Helgadóttir som ständig följeslagare.

Bitvis är det underbart skruvad och bisarr komik. Som när Jón Gnarr - skitless på allt politiskt käbbel och floskler - under en valdebatt inför en alltmer förvirrad åhörarskara håller ett långt anförande om Mumindalen och avslutar med att konstatera att den enda som inte släpps in där är Mårran. Inte för att hon är farlig, utan för att hon är tråkig.

Eller när han under en annan debatt inleder med att dra tillbaka sin kandidatur eftersom politiken blivit för tråkig, låter budskapet sjunka in innan han tar tillbaka det genom ett djók och sedan säger sig ha rest sig som fågeln Felix ur askan.

Och när Jón Gnarr under en radiointervju motiverar valet av Elsa Hrafnhildur Yeoman, som sitter bredvid, som en av toppkandidaterna med att Bästa partiet behövde en kvinna med konstigt efternamn. Programledarna ser förbryllade ut men vågar likt många andra som skymtar förbi i Gnarr inte fråga om han menar allvar eller inte.

De ständiga fnissen och skratten smittar. Även om Gnarr låter tittaren följa med bakom kulisserna innehåller filmen få politiska bomber. Jón Gnarr konstaterar under en biltur att han gillar Hanna Birna Kristjánsdóttir som person - även om han gör narr av hennes klädstil - men inte kan stå ut med partiet hon representerar. Socialdemokraten Dagur B. Eggertsson, som han senare bildar koalition med, representerar i stället ett bra parti, medan Jón Gnarr har svårt att orka med honom.

Kanske är det musikern Óttar Proppé som bäst lyckas definiera det brokiga Bästa partiet. Under en utfrågning säger han att det politiska gnabbet på Island har kommit att utgöra samma pseudodebatt som drabbade punken - är det äkta punk eller inte, är det den enda sanna politiken eller inte? Och kommer fram till att politiken i Reykjavík behöver mindre politik och mer punk.

Betyg: Fyra påsar Djúpur.

Här kan du läsa mer om Gnarr och här se mer av Jón Gnarrs första år som borgmästare i Reykjavík.