måndag 21 februari 2011

Recension: Guðjón Friðriksson: Saga af forseta

Frågan är om det någonsin givits ut en bok med så taskig tajmning som Saga af forseta. När historikern Guðjón Friðriksson skriver efterordet till skildringen av Ólafur Ragnar Grímssons tid som president och ämbetets utveckling är det dagen efter Landsbanki terroriststämplats och samtidigt som de sista isländska storbankerna kollapsat.

Inget av detta finns med i boken. Inte heller beslutet att nobba det andra Icesave-avtalet och skicka det vidare till folkomröstning, en händelse som gjorde Ólafur Ragnar Grímsson till ett känt ansikte världen över.

Saga af forseta skulle ha kommit ut före julen 2007. Att den sköts upp ett år gjorde boken hopplöst inaktuell. Vissa detaljer (det hänvisas till Glitnir som före detta Íslandsbanki, men efter kraschen återtogs kvickt det gamla namnet Íslandsbanki) går att stå ut med, däremot känns det onekligen besvärande att Ólafur Ragnar Grímsson pekas ut som en viktig del av det isländska ekonomiska undret, när en lika berättigad fråga efter finanskrisen är om han bidragit till att skuldsätta en hel nation.

Det här är en bok om Islands ekonomiska expansion, ivrigt påhejad av Ólafur Ragnar Grímsson, och omtolkningen av presidentens roll. Men den är skriven av en personlig vän, och den ställer få kritiska frågor.

Ändå är Saga af forseta en läsvärd bok. Guðjón Friðriksson fångar tidsandan och Ólafur Ragnar Grímssons ständiga konflikter med dåvarande statsministern Davíð Oddsson. Och det är högintressant läsning även om det inte råder någon tvekan om var författarens sympatier ligger.

År 1996 valdes Ólafur Ragnar Grímsson till president. Han var inte näringslivets favorit. Tvärtom. Björgólfur Guðmundsson var en av de affärsmän som finansierade anonyma helsidesannonser i Morgunblaðið där islänningarna uppmanades att inte rösta på Ólafur Ragnar Grímsson.

Ólafur Ragnar Grímsson var känd som en politiker med hemvist långt ut på vänsterkanten. Han var emot både Nato- och EU-medlemskap. Han hade också gjort sig känd som en flitig förespråkare för nedrustning, och han ville absolut inte se några kärnvapen på isländsk mark. Han förklarade dessutom att han skulle tolka konstitutionen annorlunda än sina företrädare, och menade att presidenten skulle bli mer aktiv inom det politiska livet och inte på samma sätt som sina föregångare undvika kontroversiella frågor.

Men näringslivets farhågor infriades inte. Ólafur Ragnar Grímsson utnyttjade i stället de kontakter han skapat som politiker till att öppna dörrarna för isländska företag på enorma marknader som Kina och Indien. Så småningom blev det till presidenten företagen vände sig snarare än regeringen. Det föll inte i god jord hos Davíð Oddsson.

Relationen mellan dem var aldrig hjärtlig. Regeringen såg det ofta som att presidenten klampade in på dess områden. Ólafur Ragnar Grímssons snabbt växande popularitet gjorde också att han stoppade Davíð Oddssons plan som internt gick under namnet 8+8+16 - först åtta år som borgmästare i Reykjavík, sedan åtta år som statsminister och sist sexton år som president. I stället fick Davíð Oddsson avrunda statsmannakarriären som utrikesminister och centralbankschef - och, möjligen, chefredaktör.

I början präglades ändå samarbetet av godvillighet och viss respekt. Med åren blev Davíð Oddssons besök på presidentresidenset på Bessastaðir alltmer sällsynta. Och när Ólafur Ragnar Grímsson började överväga att underkänna ett lagförslag - i praktiken riktat mot Jón Ásgeir Jóhannesson - som skulle reglera innehav i mediebolag kollapsade relationen fullständigt.

Davíð Oddsson hävdade att Ólafur Ragnar Grímsson ville skydda sina nya vänner inom näringslivet. Presidenten antydde i sin tur att statsministern bara var ute efter att hämnas på dem som utnyttjat de avregleringar som regeringen manat fram.

Ólafur Ragnar Grímsson har tveklöst förändrat presidentämbetet och gett det större inflytande. Inte bara för sitt stöd till exportindustrin, utan också politiskt. Han har gått till val på en vidare tolkning av konstitutionen, med presidenten som en säkerhetsventil när alltinget för en politik som inte överensstämmer med folkets uppfattning. Det var ett argument både när han stoppade medielagen och Icesave-avtalen.

Guðjón Friðriksson har gjort ett imponerande undersökningsarbete, och skildrar träffsäkert och med nerv konflikten mellan Ólafur Ragnar Grímsson och Davíð Oddsson. Saga af forseta är visserligen en gedigen biografi, men den missar helt och hållet diskussionen om presidentens ansvar när något går snett.

Ólafur Ragnar Grímssons enträgna kamp för nedrustning och ökat miljömedvetande får generöst med utrymme. Och det är väl just i de avsnitten som känslan blir påtaglig av att Saga af forseta inte bara gavs ut för sent (eller alldeles för tidigt), utan också hade mått bra av att inte skrivas av en kompis.

Med tillgång till historiens facit framstår Saga af forseta snarast som en okritisk hyllning till en tid och ett tänkesätt som redan är överspelat. Och det är lite synd eftersom Guðjón Friðrikssons efterforskningar hade varit värd ett bättre öde än att bli ett monument över en epok som många islänningar helst vill glömma.

Betyg: Tre påsar Djúpur.