onsdag 16 mars 2011

Liten risk för tsunami på Island

Även om Island är ett av världens mest jordskalvsdrabbade länder är risken för ett så kraftigt skalv som nyligen drabbade Japan liten. Experterna tror att den mest kraftfulla jordbävningen som skulle kunna äga rum på Island skulle nå omkring sju på Richterskalan. Det är ett rejält skalv, men flera tusen gånger mindre än förra veckans ödesdigra skalv i Japan.

Island och Japan delar på samma tektoniska platta. Vid Island glider de isär med ett par millimeter om året, vid Japan närmar de sig varandra.

Mindre kraftiga skalv innebär också mindre risk för en tsunami. Island är ganska väl förberett på jordskalv. Det är en risk som i någon mån ingår i vardagen. Alla vet att det kan hända - i synnerhet i sydvästra delen av landet där de senaste stora skalven ägt rum.

2008 inträffade ett skalv som uppmättes till 6,3 på Richterskalan, ungefär 8 000 gånger svagare än Japanskalvet. Det orsakade en hel del materiell förödelse men ingen människa skadades allvarligt.

Om samma skalv - eller ett något kraftigare - hade inträffat i havet hade risken för en tsunami ändå varit liten. Dels för att skalvet vore avsevärt svagare, dels för att kustlinjen ofta består av höga klippor som skulle stoppa vattenmassorna från att flöda över på land. Havet är här heller inte lika djupt vilket minskar den hastighet som vattenmassorna kan röra sig i. Utöver hamnområden återfinns också bebyggelsen i regel en bit från vattnet.

Men det finns undantag. Ett av dem är Vík í Mýrdal. Just nu pågår bygget av en pir som ska minska trycket på den grunda stranden. Vattnet sköljer nämligen bort flera meter kust varje år vilket gör att Atlanten har börjat krypa oroväckande nära bebyggelsen. Här skulle en tsunami kunna få stora konsekvenser.

Faktum är att någon liknande har inträffat just här. Det är en företeelse så sällsynt att den sannolikt bara har ägt rum en gång sedan Island befolkades. Definitionsmässigt är det ingen tsunami, men den får liknande effekter.

När en vulkan erupterar under en glaciär - i det här fallet Katla under Mýrdalsjökull - smälter oerhörda mängder is och snö. När glaciärens tak så småningom ger vika forsar vattenmassorna med oerhörd kraft mot kusten. Glaciärflödena kan föra med sig isberg stora som trevåningshus och sliter med sig vägar, broar och byggnader.

Vid åtminstone ett tillfälle har ett kraftigt utbrott från Katla resulterat i sådana flöden som gått rakt emot Västmannaöarnas klippor någon mil utanför kusten, studsat mot klipporna och vänt tillbaka och sköljt över fastlandet med stor förödelse som följd. Effekten är alltså tsunamiliknande.

1799 drog en enorm tidvattenvåg fram över sydvästra Island, från Eyrarbakki i söder till Snæfellsnes i väster. Vattenmassorna ödelade bosättningen Básendar nära Hafnir på Reykjanes och spolade bort bebyggelsen på ett par öar i Faxaflói. Ovädret, som drog in natten mot den 9 januari 1799, orsakade stor förödelse - båtar förstördes, får drunknade, byggnader raserades och minst en person omkom. Ingen återvände någonsin till Básendar. Men det var som sagt ett annat sällsynt fenomen, och ingen tsunami.

Det mesta som handlar om att förutsäga vulkanutbrott är gissningar. Men de forskare som har uttalat sig tror att nästa utbrott vid Katla snarare blir litet än stort. Översvämningar är dock en vanlig konsekvens av en eruption, men för att det tsunamiliknande scenariot ska inträffa krävs att många faktorer uppfylls.

Utbrottet måste för det första vara oerhört omfattande och kraftfullt för att skapa de sammanhängande vattenmassor som kan orsaka en jättevåg, och översvämningen måste ske snabbt så att vattnet så att säga inte pyser ut ur Mýrdalsjökull. Vattnet får rejäl fart från glaciären ned mot kusten där hindren är få. Men vattenmassorna måste också studsa mot Västmannaöarna, och måste där dessutom ändra riktning en aning eller vara tillräckligt kraftfulla på vägen tillbaka mot fastlandet för att inte förlora kraften när de möter nya vattenmassor som strömmar i motsatt riktning, mot Västmannaöarna.

Risken för att Island ska drabbas av en tsunami är alltså ytterst liten. Eyjafjallajökullutbrottet var inte tillräckligt stort och skapade i jämförelse förhållandevis begränsade översvämningar. Historiskt sett är Eyjafjallajökulls utbrott inte alls lika omfattande som Katlas även om de kan vara långvariga.

Katla erupterade senast 1918 - sedan dess kan två mindre utbrott som aldrig nådde ytan ha inträffat. I och med att det krävs något som riktar om vattenmassorna är de i dagsläget sannolikt de enda vulkanerna som kan bli aktuella. Grímsey i norr är sannolikt för liten och för långt belägen från kusten för att vara något att studsa tillbaka emot, även om området drabbas av många jordskalv.

Risken för just en tsunami är för Islands del synnerligen begränsad. Det är många om som måste uppfyllas. Och dessa om är så sällsynta att ingen i dag levande islänning har upplevt dem.

Här kan du läsa mer om Vík í Mýrdal och Katla och här mer om jordskalv på Island.