lördag 26 mars 2011

Recension: Den nya isländska kokboken

Den nya isländska kokboken, utgiven 1994, är i dag inte längre så ny. Men många av recepten är mer eller mindre traditionella. Den som bara vill hitta ett bokstavstroget recept på kjötsúpa, pönnukökur, plokkfiskur, saltkjöt og baunir eller fiskibollur behöver förstås inte bekymra sig om sådant.

I samband med att Njála gav ut kokboken massöversattes den till flera språk, och förlaget siktade in sig på att få turister att köpa den. Det märks. Recepten varvas med naturbilder och korta texter om Islands natur och kultur.

Att det är en översättning som inte gjorts med särskilt mycket kärlek är uppenbart. Ibland skiner isländskan igenom - djúpsteiktur fiskur kallas djupstekt fisk i deg i stället för mer idiomatiska friterad fisk, och fårskank med rosapeppar hade kanske låtit mer lockande som lammlägg med rosépeppar. Det är helt enkelt lite slarvigt - skyr kallas konsekvent för kvark i stället för kvarg, och den ost som används i efterrätter är snarare färskost än den i kokboken föreslagna gräddosten.

Nåja. Allt det där är mest marginalanteckningar från en språkpolis, och större än så är inte den språkliga förvirringen. Värre är att recepten ofta är så sagastilistiskt korthuggna att frågorna när, var och hur ständigt dyker upp vid spisen: När ska jag göra si eller så, var förväntas jag fixa det och hur ska det gå till?

Alla recept sägs vara för två personer - vilket gör att det blir mycket 2 msk bruna bönor, 30 gr kolja och 8 färska jordgubbar - men är lätta att räkna om. En annan miss är att vissa recept är för betydligt fler (såvida redaktören Atli Vagnsson inte räknar med fyra lammkotletter per person), och det gör också att kokboken inte känns hundraprocentigt trygg.

Atli Vagnsson borde helt enkelt ha tagit ett varv till med Den nya isländska kokboken innan den gick i tryck.

Kokboken innehåller inte bara recept på klassisk isländsk husmanskost. De traditionella ingredienserna används ofta tillsammans med råvaror som dykt upp i de isländska köken under de senaste årtiondena - gellur, torsktungor, får sällskap av curry, ananas och kokos, saltfisken tillagas med bland annat aubergine och rockan med ädelost och kastanjer.

Fiskrätterna dominerar bland recepten. Här finns en hel del lamm, lite vilt (ripa, ren, vildgås och and), några förrätter och ett knippe efterrätter men varken ko, gris eller häst. Det gör att kokboken känns hyfsat heltäckande för svunna tiderns huvudingredienser med moderna tillbehör och tillagning. Vilket möjligen förklarar varför Þorramatur bara får vara med på bild utan recept.

Den nya isländska kokboken är en trevlig blädderbok med många skojiga recept och en hel del fina bilder. För den som råkar snubbla över ett exemplar på något antikvariat är den trots en hel del slarv ett angenämt sällskap i köket.

Betyg: Tre påsar Djúpur.