torsdag 26 maj 2011

Katlas "okända" vulkanutbrott - efter 1918 års eruption

Det är snart 100 år sedan Katla senast spred aska och förödelse över den isländska sydkusten. Men vulkanen har förmodligen erupterat vid två tillfällen sedan 1918, utan att utbrotten tagit sig igenom Mýrdalsjökulls istäcke och därmed blivit synliga.

I samband med Eyjafjallajökulls utbrott målades Katla upp som en nära förestående fasa. Forskarnas bedömning var dock att två andra vulkaner, Hekla och Grímsvötn, befann sig på randen av utbrott. De isländska experterna fick rätt om Grímsvötn, och vid Hekla finns samma tecken - stigande tryck, magmainflöden och landhöjning.

Än så länge visar Katla inga tecken på att ha påverkats av grannvulkanen Eyjafjallajökull. Samtidigt har glaciären lyft sig något och temperaturen stigit, vilket är tecken på att magma samlas i vulkanens magmakammare.

1918 års utbrott var omfattande och varade i tre veckor. Strax efter lunch den 12 oktober skakade en serie av jordskalv Vík í Mýrdal. Marken fortsatte att vibrera, och efter en halvtimme började en rökpelare att stiga upp från Katla.

Under en längre tid hade det dock funnits tecken på en eruption. Svavelvätelukten var påtaglig hela sommaren, floden Múlakvísl var vattenfattig och på Mýrdalsjökull smälte delar av glaciären som annars brukade täckas av snö eller is.

De översvämningar som följde i utbrottets spår orsakade svåra skador för bönderna i regionen. Det vulkaniska material som följde med vattenmassorna såg också till att utvidga kustlinjen. Utbrottet upphörde sannolikt den 3 november.

Sedan dess har Katla aldrig varit synlig, men det betyder inte att vulkanen inte har varit aktiv. Vid två tillfällen, 1955 och 1999, har Katla sannolikt erupterat utan att utbrotten varit så kraftfulla att de tagit sig igenom glaciärens istäcke.

På kvällen den 25 juni 1955 översvämmades delar av sydkusten sedan vattenmassor från Mýrdalsjökull plötsligt trängt fram och strömmat mot havet. Översvämningen togs som ett säkert tecken på ett utbrott - och läget beskrevs som akut eftersom fyra vetenskapsmän just då befann sig på glaciären vid Katla för att göra mätningar av isens tjocklek.

Men eruptionen kom aldrig. Forskarna noterade flera jordskalv och nya sprickor i glaciären under de här dagarna, men aldrig mer än så.

I början av juli gav sig några av forskarna åter upp på Mýrdalsjökull. De fann två stora fördjupningar vid Katla på totalt omkring 28 miljoner kubikmeter, vilket beräknades motsvara volymerna från översvämningarna.

Sett till utbrottens vanliga omfattning motsvarade vattenmassorna bara en femhundradel av de genomsnittliga översvämningarna. Den förhållandevis begränsade avsmältningen förklarar också varför utbrottet aldrig blev synligt - det var helt enkelt för litet.

Samma sak återupprepade sig sommaren 1999. I flera dagar var vattnet i Jökulsá á Sólheimasandi nästan svart och luktade svavelväte. Den 18 juli svämmade floden över och flera jordskalv följde. Även i Múlakvísl steg vattennivån.

Även den här gången fanns folk på Mýrdalsjökulls topp. En dansk äventyrare befann sig på glaciären tillsammans med 16 slädhundar. Men översvämningsnatten var lugn och både han och hundarna sov gott.

Vid en överflygning i början av augusti noterades flera depressioner och sprickor. Det sågs som ett tydligt tecken på att magma hade varit i rörelse och orsakat ett mindre vulkanutbrott samt höjt temperaturen vid flera hetfläckar.

Dagens teknik är betydligt mer avancerad och registrerar vulkanisk aktivitet på stora djup. Med moderna mätinstrument hade osäkerheterna kring de förmodade utbrotten varit undanröjda.

Om dessa förmodade vulkanutbrott var små var det som kan ha ägt rum 1966 ännu mindre. Vattenståndet i flera floder steg och vattnet hade en mörkare brun färg än vanligt. I slutet av oktober inträffade flera jordskalv och det visade sig senare att flera nya sprickor bildats vid glaciärens södra sida. Sannolikt var vulkanisk aktivitet orsaken.

Under 1975 och 1976 följde översvämningar på nya serier av jordskalv. Men lukten av svavel var begränsad. I april 2004 var däremot svavelvätelukten vid Jökulsá á Sólheimasandi så påtaglig att myndigheterna varnade för förgiftningsrisk. Temperaturen steg markant vid hetfläckarna men något utbrott kom aldrig. Och än så länge slumrar Katla under Mýrdalsjökulls istäcke.

Här kan du läsa mer om Katla och här mer om Grímsvötn.