måndag 13 juni 2011

Utredning: Kyrkan försökte tysta sexbrottsanklagelser

Kyrkan försökte tysta ned sexbrottsanklagelserna mot biskop Ólafur Skúlason. Kyrkan begick även många ödesdigra misstag i hanteringen av de misstänkta övergreppen. Det är några av de slutsatser som förs fram i en utredning av händelserna.

I mitten av 1990-talet anklagades dåvarande biskopen Ólafur Skúlason för sexbrott mot fyra isländska kvinnor. Det rörde sig om allt från sexuella trakasserier till fullbordade våldtäkter. Kyrkan gick till försvar och backade upp biskopen. Ólafur Skúlason hävdade att det inte fanns någon sanning i kvinnornas berättelser.

För ett år sedan fick historien nytt liv. En tidigare arbetskamrat till Ólafur Skúlason skrev i ett brev att han själv hade blivit ögonvittne till hur biskopen våldförde sig på en kvinna. Strax därefter avslöjade även biskopens dotter att hon hade utsatts för sexuella övergrepp av sin far under flera års tid.

Även den nuvarande biskopen, Karl Sigurbjörnsson, drogs in i historien. Han försökte medla mellan biskopen och kvinnorna. Men i stället, hävdade kvinnorna, agerade han enbart för att skydda biskopen, tysta ned anklagelserna och få dem att dra tillbaka berättelserna. Det är dock något Karl Sigurbjörnsson förnekar.

Händelserna har på nytt orsakat debatt inom kyrkan och fått tusentals medlemmar att lämna den i protest mot agerandet. Under 2010 lämnade hela 5 092 personer statskyrkan - att jämföra med 1 982 utträden under 2009. Aldrig tidigare har så många islänningar övergett kyrkan under ett och samma år.

Trots medlemsraset uppger 71 procent av islänningarna i en gallupmätning att de tror på gud eller annan högre makt. 67 procent tror på ett liv efter döden och 40 procent på himmel och helvete. Kvinnor är religiösa i betydligt större utsträckning än män - 84 procent av kvinnorna tror på gud eller någon annan högre makt jämfört med 53 procent av männen.

Ólafur Skúlason avled 2008. Han var då 78 år gammal. Han varken dömdes för eller erkände några sexuella övergrepp. Utestället Sódóma Reykjavík tog dock på sig uppgiften att självmant straffa honom efter jordelivet - de bilder på isländska affärsmän som tidigare prytt pissoaren byttes ut mot fotografier på Ólafur Skúlason.

För att komma till rätta med bristerna beställde kyrkan förra året en oberoende utredning av hanteringen av händelserna. Efter att ha intervjuat 37 personer - utöver de fyra kvinnorna var samtliga anställda inom kyrkan - har utredarna kommit fram till att det fanns stora brister i kyrkans agerande.

Kyrkan försökte enligt utredarna tysta ned anklagelserna mot Ólafur Skúlason. Biskopen åsidosatte själv tystnadsplikten genom att läcka information om kvinnorna, och tillsammans med anhängare med nyckelpositioner i kyrkans ledning lyckades han utåt få debatten att framstå som om kvinnorna agerade på uppdrag av meningsmotståndare inom kyrkan.

En av de största bristerna var just att Ólafur Skúlasons närmaste deltog i hanteringen av ärendet i stället för att låta personer utan samma band till biskopen ta över. Ólafur Skúlason utnyttjade också sin makt för att få ledningen att sluta upp bakom honom och därigenom ifrågasätta kvinnornas trovärdighet, skriver rapportförfattarna.

Utredarna går inte så långt att de säger att kyrkan direkt försökt omöjliggöra för kvinnorna att föra fram sina anklagelser. Men det står däremot klart att kyrkan inte var särskilt intresserad av att lyssna eller utreda. Ärenden registrerades inte och brev lämnades obesvarade.

Ett sådant, skickat av Ólafur Skúlasons dotter till Karl Sigurbjörnsson, förklarade biskopen enligt vittnen som otrevligt till sin natur och det diariefördes inte förrän ett och ett halvt år senare. I brevet ville hon få till stånd ett möte med biskopen om anklagelserna mot sin far samt berätta om sin uppväxt. Uppgifterna om Ólafur Skúlasons övergrepp var då inte kända. För att få några reaktioner krävdes påstötningar från kvinnornas sida - ändå tog det ibland över ett år innan kyrkan återkom till dem.

Geir Waage, som då var ordförande för Prestafélag Íslands, hävdar att Ólafur Skúlason uppmanade honom att få anklagelserna att försvinna. Prästen hade då anmälningarna i sina händer för att slussa dem vidare till den etiska nämnden. Men biskopen ville i stället att han skulle göra sig av med dem.

När han vägrade ska Ólafur Skúlason enligt Geir Waage ha blivit mycket arg. Biskopen hävdade att anklagelserna var ett allvarligt angrepp både mot hans egen heder och kyrkans ställning. Geir Waage var enligt biskopen därför ett uselt föredöme eftersom han inte tjänade kyrkans bästa. Prästen ska då, enligt rapporten, ha svarat att kyrkan var större än en enda person.

Det kanske enskilt största misstaget som utredarna går in på är de deklarationer som på Ólafur Skúlasons uppmaning gjordes i mars 1996. Präster slöt då upp bakom biskopen och avfärdade kvinnornas anklagelser som osanna. Prästerna ville, skrev de, skydda Ólafur Skúlasons heder och ära. Detta gjordes samtidigt som medlingsförsöken mellan Karl Sigurbjörnsson och kvinnorna pågick, och någon utredning som backade upp biskopens version fanns inte. I stället anspelade prästerna på att han i kraft av sitt ämbete hade en helt annan trovärdighet än kvinnorna. En av dem var dessutom färsk i rollen som en av kvinnornas själavårdare, vilket enligt utredningen var direkt olämpligt.

En av de präster som då aktivt tog ställning för biskopen skriver i ett brev till utredarna att det visserligen kan finnas verkliga skäl till att kvinnor anmäler sexualbrott, men han hävdar också att det är bevisat att kvinnor ofta vänder sig till polisen med våldtäktsanklagelser i hopp om pengar och berömmelse.

Prästen, som i dag är pensionerad, skriver vidare att en av kvinnorna "sannerligen har lyckats att komma in i rampljuset" och undrar om fler kvinnor tänker komma med anklagelser mot biskopen "för att få en bit av kakan". Han funderar vidare om motivet till anmälningarna kan vara hämnd eftersom kvinnorna kanske inte var så "särskilt eftertraktade".

Han vänder sig även mot kommissionens arbete. Prästen skriver att det inte var ett misstag att visa sitt stöd för Ólafur Skúlason, men att utredningen i sig var ett misstag. Han kallar undersökningen för en "häxjakt" där kvinnor "uppmanas att anmäla präster - levande eller döda".

Karl Sigurbjörnsson, Ólafur Skúlasons efterträdare som biskop, var alltså en av medlarna. Utredarna skriver att han sannolikt försökt nå någon form av överenskommelse eller försoning mellan biskopen och en av kvinnorna, även om ord står mot ord när det gäller om hans syfte främst var att försöka tysta ned historien. Däremot var det enligt rapporten ett misstag från hans sida att samtidigt offentligt ta ställning för biskopen.

Statskyrkan får också kritik för att ha saknat beredskap för att hantera den här typen av ärenden. Där har dock, skriver utredarna, flera förbättringar skett under de senaste åren.

Kyrkans ledning diskuterar rapporten i morgon. Karl Sigurbjörnsson har ännu inte kommenterat innehållet.

Här kan du läsa mer om skandalens påverkan på den isländska statskyrkan.

Foto: Biskupsstofa