måndag 26 september 2011

Island, samhällsdebatten och politiken

Ibland kan det här med Island vara förvirrande. Och med tanke på hur samhällsdebatten har sett ut under de senaste åren är det långt ifrån obegripligt att folkets förtroende för alltinget är så pinsamt lågt att det i sig borde vara tillräckligt för att utlysa nyval.

När Davíð Oddsson var statsminister kritiserade han ett hotande åsiktsmonopol under affärsmannen Jón Ásgeir Jóhannessons styre. Men han bommade igen þjóðhagsstofnun för att myndighetens ekonomiska prognoser var för pessimistiska och inte i samklang med hans egna. Sex år senare gick domedagsprofetiorna i uppfyllelse. Och som chefredaktör för fiskelobbyägda Morgunblaðið bedriver han däremot en idog kampanj för att rentvå sig själv från ansvar för finanskrisen och har inga som helst problem med att blanda ihop åsikter och journalistik.

När Självständighetspartiet debatterar ett eventuellt EU-medlemskap är unionen ett blödande sår med en valuta som ingen längre har förtroende för, medan Island har tagit sig upp ur den ekonomiska krisen tack vare kronan. När Självständighetspartiet diskuterar inrikespolitik är Island ett blödande sår med en regering som ingen längre har förtroende för. Men när åtalet mot Geir H. Haarde kommer in i bilden har Island plötsligt återigen klarat krisen.

När Framstegspartiet lovade att backa upp en tillfällig vänsterregering i väntan på nyvalet våren 2009 var ett grundlagsting som tog fram förslag till en ny konstitution ett av villkoren. När Framstegspartiet så småningom under Sigmundur Davíð Gunnlaugsson svängde åt en mer konservativ och nationalistisk linje betraktades grundlagsrådets förslag närmast som något katten släpat in.

När Ásmundur Einar Daðason i våras lämnade Gröna vänstern för att bli politisk vilde var det i protest mot regeringens Europapolitik. I stället lovade han att kämpa för innehållet i Gröna vänsterns valmanifest. Kampen blev inte långvarig - snart gick han in i borgerliga Framstegspartiet.

När Medborgarrörelsen valdes in i alltinget våren 2009 skulle de utgöra folkets röst i parlamentet. Två och ett halvt år senare har inte bara det folkliga stödet förintats - detsamma gäller också partiet. Den öppna debattklimat som Medborgarrörelsen förespråkade förvandlades snart till öppen smutskastning. Och i dag saknar partiet representation i alltinget efter en serie av avhopp och splittringar.

När socialdemokraten Þórunn Sveinbjarnardóttir valde att lämna alltinget för att börja läsa vid universitetet satt hon formellt kvar på sin plats under hela sommaren och tillkännagav inte beslutet förrän i september, vilket maximerade antalet månader med lön från alltinget. Vad hon skulle plugga? Etik och filosofi.

När feministiska Gröna vänsterns Þráinn Bertelsson - före detta Medborgarrörelsen och politisk vilde - ryckte ut till Þórunn Sveinbjarnardóttirs försvar anklagade han medierna för usel journalistik. Avgångslönen var enligt lag och hon hade gjort sig förtjänt av den. Þráinn Bertelsson har själv gjort sig förtjänt av alltingsledamöternas 520 000 isländska kronor i månaden samt en konstnärslön på 1,6 miljoner om året. Och han har själv bidragit till att höja debattnivån över journalistikens uselhet genom att bland annat kalla Självständighetspartiets Þorgerður Katrín Gunnarsdóttir för fascistkossa och Horgerður, det senare ett konsonantbyte som ändrar betydelsen på samma sätt som i svenskan.

När självständighetspartisten Bjarni Benediktsson förklarade att han var emot den kinesiske investeraren Huang Nubos planer att köpa 300 kvadratkilometer mark vid Grímsstaðir á Fjöllum motiverade han ställningstagandet med att utlänningar inte borde ha rätt att köpa så stora fastigheter. Själv köpte han dock fastigheter i den kinesiska regionen Macao under åren före krisen. Och när DV ställde väl många frågor om affärerna slutade han att prata med tidningen.

När Steingrímur J. Sigfússon satt i opposition karakteriserades Gröna vänsterns politik av ordet nej - nej till EU, nej till Icesave, nej till samarbete med Internationella valutafonden. Som finansminister lades partiprogrammet i pappersinsamlingen och den nya hållningen löd ja till folkomröstning om EU-medlemskap, ja till Icesave och ja till IMF.

Här kan du läsa mer om det politiska läget på Island.