tisdag 13 september 2011

Recension: Einar Már Guðmundsson: Bankastræti núll

Det är länge sedan Bankastræti i Reykjavík gjorde skäl för sitt namn. Bankerna är för länge sedan försvunna, och i dag är det butiker med isländska friluftskläder som dominerar den 166 meter långa gatan. Här finns fleecemaffian samlad - 66° North, Cintamani, Icewear och Zoon. I folkmun har gatan därför börjat döpas om till Flísstræti. Det förefaller logiskt - när bankerna en gång tog över gatan från bagerierna ändrades så småningom namnet från Bakarabrekka till Bankastræti.

Bankastræti núll var det inofficiella namnet på den underjordiska toaletten i gatans västra ände. Nollan förärades inget eget gatunummer, men den fanns där som ett urinstinkande långfinger åt de välartade grannarna av banker och departement.

I dag är bankerna försvunna och toaletten igenbommad. Kanske dags att börja tala om en metaforisk Bankastræti núll, nollpunkten där bankernas skyltfönster spikats igen för gott och det ideologiska arvet dumpats på storhetsvansinnets sophög.

Det är åtminstone vad Einar Már Guðmundsson hade önskat. I Hvíta bókin attackerade han för ett par år sedan den mentalitet som orsakade krisen. Nu går han till angrepp mot den ideologi som inte har fått Island att lämna kraschen bakom sig.

Där Hvíta bókin var en lång och bitvis träffsäker men illa redigerad anklagelseakt mot Davíð Oddsson - enligt Einar Már Guðmundsson finanskraschens arkitekt i sin roll som statsminister och centralbankschef - är Bankastræti núll spretigare. Det är en krisbok med massor av självbiografiska inslag. The Beatles, Guðbergur Bergsson, T.S. Eliot och Halldór Laxness ska genom sina visdomsord säga något om samtiden. Det gör de inte.

Einar Már Guðmundsson spinner vidare på tråden från Hvíta bókin. Som en samling av tidningskrönikor hade den trots allt något av direkt vänsterkrok över sig. Bankastræti núll bjuder aldrig på några uppfriskande örfilar. Analyserna är sömniga, liknelserna kraftlösa och de självbiografiska avsnitten väl omtuggade.

Det har påpekats förr. Den som ville ta del av samhällskritik i skönlitterär form fick under åren före krisen vända sig till de isländska deckarförfattarna, som åtminstone lät det ekonomiska uppsvinget utgöra mordgåtornas kulisser. Einar Már Guðmundsson ägnade sig åt puttenuttiga - plus utmärkta och underhållande - samt anekdotiska romaner om The Beatles.

Efter kraschen tycks det som om Einar Már Guðmundsson har försökt ta igen de åren genom att ständigt spela rollen av ett ilsket vänstersamvete. Han verkar inte ens själv särskilt intresserad av karaktären längre.

Bankastræti núll är en samling essäer med analyser från i går och betraktelser från i förrgår. Det är den här gången inte ens särskilt träffande eller välskrivet. Det kärnfulla klottret inne på pissoaren på Bankastræti núll sade mer om Island och krisen än vad den uppburne författaren lyckas göra på 185 sidor.

Betyg: Två påsar Djúpur.

Här kan du läsa Islandsbloggens recension av Hvíta bókin.