onsdag 14 september 2011

Recension: Eiríkur Bergmann Einarsson: Sjálfstæð þjóð - trylltur skríll og landráðalýður

EU:s fingertoppskänsla har hittills varit obefintlig. Beslutet att förra året ge tummen upp för förhandlingar på Islands nationaldag förvandlade den förväntade byråkratfesten till en hopplös debatt om bristande respekt för den isländska självständighetskampen. Och i år lyckades EU skjuta upp ännu ett förhandlingsbesked som skulle ha levererats på nationaldagen. För suveränitetsvurmarna räckte det ändå som tändvätska vid tangentborden.

Sjálfstæð þjóð - trylltur skríll og landráðalýður är boken EU:s förhandlingsdelegation borde läsa. Bums. Annars väntar ingen annan debatt än den om fiskerättigheter som en symbol för den nationella självständigheten. Egentligen är nämligen Bryssels överstatlighet långt mer avskräckande för islänningarna än den anstormande spanska trålararmadan.

Statsvetaren Eiríkur Bergmann Einarsson går i Sjálfstæð þjóð - trylltur skríll og landráðalýður till botten med bilden av den isländska självständigheten, och hur den präglar förhållandet till omvärlden. Boken, som baseras på doktorsavhandlingen Hið huglæga sjálfstæði þjóðarinnar, är en utmärkt grundkurs i isländsk politik och samhällsliv.

År 2005 konstaterade presidenten Ólafur Ragnar Grímsson under ett tal i London att det var islänningarnas exceptionella förmåga till djärva beslut och unika erfarenheter som låg bakom det ekonomiska undret. Året därpå menade handelskammaren att det var dags att sluta jämföra sig med de övriga nordiska länderna eftersom Island på de flesta punkter var överlägset. Och så sent som i mars 2008, ett halvår innan nationen stod på ruinens brant, upprepade statsministerns departement budskapet att islänningarnas säregna egenskaper hade lagt grunden för framgången.

Självinsikten efter kraschen var på sina håll halvdan. Problemet var inte affärsimperier byggda på lånade pengar utan att tillgången till billigt kapital plötsligt ströps. Hade det inte varit för Storbritanniens agerande hade de isländska bankerna kanske lyckats överleva. Och hade det inte varit för sveket från de nordiska brödrafolken hade inte Icesave blivit ett sår i folksjälen. Myten om islänningens särställning ändrade inte skepnad. I stället, skriver Eiríkur Bergmann Einarsson, skylldes misslyckandet på samma koloniala tendenser som kuvade landet under många olyckliga och fattiga århundraden.

Självständighetsrörelsen växte sig stark under Jón Sigurðssons tid, men samma tankar började att blomstra redan under 1700-talet. Isländskan var en nyckel - ett självständigt språk förtjänade ett självständigt land. Och fram växte en guldålderstanke med obrutna band till den framstående sagalitteraturen som ett bevis på det väderpinade folkets förmåga.

I dagens debatt är figurer som Jón Sigurðsson och Halldór Laxness närmast maniskt envetna Bjartur í Sumarhúsum från Sjálfstætt fólk stapelvaror. De är symboler som återkallas och åberopas, tillskrivs åsikter och råd, sätter ständigt likhetstecken mellan dåtid och nutid, är emot EU och för EU, gillar Icesave-avtalet och hatar alla tankar på en uppgörelse om Landsbankis europeiska magplask.

Suveräniteten är, skriver Eiríkur Bergmann Einarsson, den ständigt närvarande röda tråden i samtalet om Islands relation till omvärlden. Den tågade på allvar in på den politiska arenan i samband med 1949 års Nato-medlemskap, och har sedan dess utgjort stommen i debatterna om torskkrig, Efta, EES och EU. Och den har bidragit till att det inte är helt ovanligt att stämpla meningsmotståndare som landsförrädare.

Den som talar isländska är islänning. Utan isländska inget historiskt arv och heller ingen rätt till självbestämmande. I så fall finns det följaktligen heller ingen islänning - och Island bara som en geografisk benämning utan något särskilt värde.

Slutsatsen blir knepig att hantera. EU skulle kunna skrota varenda spansk trålare utan att komma åt det egentliga skälet till det utbredda isländska EU-motståndet. Om förhandlingsdelegationerna skulle lyckas att bocka av fisket väntar nästa problemområde bakom hörnet, med samma symboliska argument. Om skyddstullar som självständighetens bevarare. Om jordbruket som en specifik isländsk identitet. Om vikten av valfångsten. Om undantag som ska bekräfta Islands särställning, en position som i sin tur underblåser bilden av självständigheten.

På Islands sida av förhandlingsbordet sitter Halldór Laxness, Jón Sigurðsson och Snorri Sturluson - som något slags politiska gengångare. EU tror möjligen inte på spöken, men utan ett större intresse för mytologi än för makrill lär det bli svårt att få skaka hand med motparten om ett närmare samarbete.

Betyg: Fyra påsar Djúpur.