fredag 16 september 2011

Recension: Roger Boyes: Meltdown Iceland

Få saker är så irriterande som riktigt usel journalistprosa kryddad med urfånig symbolik. Typ: Full snubbe ramlar ned från staty, jo, vänta, det är ju precis som när Islands ekonomi kollapsade. Eller: Vad för citat som helst från Eddan, och, nämen, så var det ju när bankerna säckade ihop.

Roger Boyes är en prisbelönt korrespondent för The Times. Hans första utlandsuppdrag var att bevaka torskkrigen 1976. Han är rätt bra på att slå sig för bröstet, tyvärr sämre på att skriva och ännu ruttnare på faktakoll.

I Meltdown Iceland hopar sig felen och missuppfattningarna. Ibland är de bagatellartade av typen namn och årtal som han inte lyckas få rätt. Mer besvärande blir det när han ironiserar över lagstiftning han ogillar - ironin går onekligen förlorad när Roger Boyes missat att det gäller lagförslag som aldrig blev verklighet.

Så där håller det på. Meltdown Iceland är, för att låna Roger Boyes metaforstinna språk, en lika grumlig soppa som vattnet i Blå lagunen. Det blir lite knepigt att fokusera på läsningen när faktakollen stinker svavel och liknelsedimman tar udden av skärpan.

En gnagande känsla - som inte behöver vara korrekt - är dessutom att Roger Boyes har mjölkat fakta från Wikipedia. När författaren gräver fram gamla inflationssiffror eller annan statistik visar det sig konsekvent vara just samma exempel som finns hos nätuppslagsverket. Inget fel i det, men om så är fallet säger det en del om ambitionsnivån.

Det märks också att Meltdown Iceland är stresskriven. Roger Boyes tuggar om och tuggar om, samma händelser diskuteras på flera ställen, metafortjatet harvar på, strukturen är obefintlig och varje intervjuperson - det högvilt han jagar ställer förstås inte upp - flimrar bara förbi i något ynka pratminus, synd eftersom de säkerligen varit mer intressanta än Roger Boyes bättrevetarsvada.

Bristerna gör det svårt att leva med Roger Boyes raljerande och snusförnuftiga ton. Han maler tvisten mellan Davíð Oddsson och Jón Ásgeir Jóhannesson utan att lyckas förklara eller hitta någon förklaring till fejden. Detsamma gäller styrkeförhållandet mellan Davíð Oddsson och Geir H. Haarde, relationen mellan Självständighetspartiet, Framstegspartiet och Socialdemokraterna samt affärsmännens bevekelsegrunder.

Innehållet hade lätt kunnat sammanfattas till en habil tidningsartikel. Som bok är Meltdown Iceland bedövande seg.

Om något positivt ska lyftas fram är det väl ändå att Roger Boyes åtminstone försöker, även om slutsatserna är vältuggade. Analysen är därmed, för att åter tala Roger Boyeska, också lika grund som Blå lagunen.

Betyg: En påse Djúpur.