Att isländskan är ett språk utan dialekter är en smula underligt. Förutsättningar för att regionala språkliga skillnader skulle utvecklas har funnits - med befolkningen spridd över ett stort geografiskt område, där många ofta bott ganska isolerat och i generationer på samma plats. Att förklara varför något inte har hänt är förstås en smula knepigt. Isländskan är i dag ett språk med små regionala skillnader - trots att det är längre mellan Reykjavík och Raufarhöfn än Stockholm och Malmö. Att kalla isländskan för helt dialektbefriad är kanske att ta i, men den typen av språklig spännvidd som finns mellan exempelvis skånska, gotländska, stockholmska och jamska finns inte på Island.
Det finns ändå vissa särdrag som gör att det för ett tränat öra går att höra åtminstone på ett ungefär varifrån en islänning kommer. Den som snarare säger baga och taba än baka och tapa kommer förmodligen från sydvästra Island, medan den som uttalar konsonanterna "bokstavligen" och med lätt föregående aspiration, ett lätt brus likt en luftpuff, sannolikt kommer från norra Island.
Förhållandet mellan Reykjavík och Akureyri är lite som det mellan Stockholm och Göteborg. I Akureyri, där det talas norðlenska, heter det ibland att Reykjavíkborna, eller snarare Reygjavígborna, som talar sunnlenska inte kan uttala k och p, medan sydlänningar ibland hävdar att nordlänningar talar harðmæli, vilket brukar förknippas med hårt och snobbigt, medan de själva talar linmæli, melodiskt, mjukt och lent.
Västfjordarna har två dialektala kännetecken. Före -ng och -nk uttalas a-ljud som en monoftong, alltså ett enkelt och "rent" vokalljud. I övriga landet uttalas ord som banki och langur som en lätt diftong, alltså mer au än a, en egenhet som för övrigt Halldór Laxness stred för i sina böcker genom att konsekvent skriva lángur i stället för langur.
De regionala skillnaderna är ändå anmärkningsvärt små och dessutom på tillbakagång. Med tanke på att samma familj kan ha bott vid foten av samma avlägsna berg eller på samma isolerade ö i århundraden är det förunderligt. Vid den tiden var byarna små och utspridda längs med kusten, kommunikationerna usla, avstånden stora och i den mån det över huvud taget fanns en språkpolitik, så gick den under kolonialtiden - åtminstone i praktiken - ut på att gradvis ersätta isländskan med danskan, genom att göra danskan till det språk som användes inom administrationen.
När självständighetsrörelsen växte sig stark under 1800-talets mitt var målet inte bara att kasta ut Danmark utan även att kasta ut danskan. Isländskan som den talades på landet, utanför Reykjavík och handelsplatserna längs med kusten, blev idealet eftersom det lantliga språket inte ansågs ha påverkats av danskan i samma utsträckning.
Majoriteten av de danska lånorden sparkades ut och ersattes med inhemska. Danskan dominerade inom en begränsad krets - Reykjavík hade 1860 till exempel knappt 1 500 invånare, vilket motsvarade ett par procent av Islands befolkning - vilket gjorde att det inte var något särskilt djupt språkbad som den stora allmänheten genomgick.
Men hur kommer det sig att invånarna på exempelvis Grímsey aldrig utvecklade några språkliga särdrag? På en liten ö utkastad i Atlanten, med flera mil till fastlandet där den enda regelbundna kommunikationen länge var en postbåt som kom två gånger om året? Eller i de ensliga fjordarna i nordväst och öster? När dessutom de första bosättarna talade olika västnordiska dialekter?
Det går förstås bara att spekulera. En förklaring tros vara att även om familjerna - där unga umgicks med gamla - ofta bodde på samma plats i många generationer, så fanns större delen av befolkningen längs med kusten. Strandhugg från andra delar av landet var vanliga för fiskelägena. Även de som hjälpte till med arbetet på gårdar reste över hela landet i jakten på jobb.
Alltinget vid Þingvellir samlade representanter från hela landet - syftet var att stifta lagar och skipa rättvisa, men rimligtvis bidrog även tinget till att också utmejsla administrationens standardspråk. Den typen av kontakter tros ha varit normerande, och bidragit till ett enhetligt språk.
Jämlikhetstanken var också stark. Under de första århundradena saknade Island ett formellt statsöverhuvud. Det är först på senare år som klasskillnader har börjat uppstå tillsammans med sociolekter, men förnamnstilltalet består. Kanske kan det bidra till att understryka ett informellt och jämlikt tilltal utan titlar som kan skapa avstånd mellan olika grupper i samhället.
Tack vare sagorna har Island en stark språklig och litterär tradition, och även om befolkningen länge var fattig var den också ovanligt beläst. Den utbredda läsningen av sagalitteraturen bidrog säkerligen till att normera isländskan. Språkvården har dessutom så länge den funnits argumenterat för att kopplingen till sagorna är av största vikt. Det är ännu en företeelse som kan ha bidragit till framväxten av ett standardspråk med få regionala variationer.
Samtidigt har nationalismen i hög grad tryckt på språket som en grundpelare för den isländska identiteten. Ett eget språk var en förutsättning för en egen nation. Därav stegen bort från danskan och uppfattningen om den rena isländskan som nations- och kulturbärare.
Bosättarna under landnamstiden kom framför allt från södra och västra Norge, men vissa kom även från de brittiska öarna. De språkliga skillnaderna mellan platserna var då mindre än i dag, men det rörde sig ändå om olika dialekter. Redan här skedde alltså under 800- och 900-talen en sammansmältning där regionala särdrag så småningom fick ge vika för något slags urisländska.
Den mest populära teorin är att isländskan skapades genom en blandning av några av de vanligaste västnorska dialekterna. En alternativ teori är att isländskan utvecklades ur en norsk dialekt som talades av en inflytelserik grupp av bosättare. Oavsett vilken teori som har störst bärighet, så utgör den mönstret för framväxten av ett standardspråk som gäller än i dag.
