Framstegspartiet sneglar på den kanadensiska dollarn i stället för den isländska kronan. Flera ekonomer anser att den är en tänkbar ny valuta. Bank of Canada uppges dessutom vara redo att förhandla med Island om att införa dollarn - men det var innan den isländska regeringen sparkade bakut och Kanadas ambassadör stoppades från att tala på ett möte i Reykjavík om valutafrågan.
Det skulle varit ett möte om Islands framtida valuta, men förvandlades till något av en diplomatisk incident. Den kanadensiska dollarn har tillsammans med den amerikanska dollarn, den norska kronan och euron varit de valutor som oftast diskuterats som tänkbara framtidsvalutor för Island. Både Gröna vänstern och Framstegspartiet har tidigare sneglat mot Norge, men under det senaste året har kanadadollarn bubblat upp som en favorit.
Handelsutbytet mellan länderna är visserligen begränsat - 146 miljoner kanadadollar år 2005, uppger National Post. Kanada exporterade fordon och maskiner för 90 miljoner, och Island exporterade fisk, fartyg och maskiner för 56 miljoner.
Men bägge ekonomierna är till stor del råvarubaserade. Båda kan också tänkas gynnas på samma sätt om utvinningen av naturresurser i Arktis tar fart. Kanadadollarn är stabil och har, på lång sikt, följt kursutvecklingen hos grannlandet i söder.
Framstegspartiet snappade upp intresset för kanadadollarn och bjöd in till ett möte i Reykjavík om Islands framtida valuta. Kanadas ambassadör Alan Bones skulle invigningstala och i Fréttablaðið sade han att Bank of Canada, den kanadensiska centralbanken, såg positivt på det isländska intresset och att den var redo att diskutera frågan. Ännu inga hinder på vägen, således. Snarare tycktes de isländska diskussionerna väcka viss munterhet på andra sidan Atlanten, där ingen på 150 år visat något större intresse för den kanadensiska dollarn.
Så småningom hamnade frågan hos det kanadensiska utrikesdepartementet. Och där tog det stopp. Regeringens hållning är att inte diskutera andra länders valutafrågor - i synnerhet inte vid ett politiskt möte. Alan Bones medverkan ställdes därför in, berättar The Globe and Mail och The Star.
Intresset finns dock. Den amerikanske ekonomen Justin Wolfers säger i The Globe and Mail att nationer borde stå i kö för att bli Islands valutaval. Om inte Kanada nappar borde Australien anmäla sitt intresse.
Framstegspartiets ledare Sigmundur Davíð Gunnlaugsson, som fick öppna lördagens möte utan Alan Bones, hävdade att den isländska regeringen lagt sig i frågan för att stoppa ambassadören. När det gäller Socialdemokraterna finns det nämligen, enligt Sigmundur Davíð Gunnlaugsson, bara ett alternativ: "euron eller döden". Och den inställningen menade han hämmade debatten om andra tänkbara vägar. Inte bara för att ett isländskt EU-medlemskap i dag ter sig osannolikt, utan också för att ett EMU-inträde ligger ytterligare många år bort.
Orri Hauksson, som basar över Samtök iðnaðarins, hävdade att det närmast var att likna vid landsförräderi att inte diskutera ett införande av kanadadollarn med den kanadensiska centralbanken och regeringen. Argument för dollarn är att Kanada är ett land med starka band till Island och ekonomier som har mycket mer gemensamt än vad Island har med många europeiska länder. Kanada har också en stark demokratisk tradition och valutan är den sjunde mest använda i världen. Orri Hauksson trodde heller inte att det var något större problem att handeln mellan Island och Kanada i dag är liten. Till skillnad från de andra talarna dömde inte Orri Hauksson ut den isländska kronan - problemet var snarare att den misskötts under lång tid.
Ekonomen Ólafur Ísleifsson argumenterade däremot för att kronan var hopplös som valuta. Trots kapitalkontroller och kostsam uppbackning från Seðlabanki Íslands faller den ändå. Han menade därför att det var nonsens att hävda att Island i dag har en självständig penningpolitik. Kursen styrs av yttre faktorer, och trots att det kostar islänningarna miljarder lyckas inte centralbanken intala övriga världen om att den har fel om kronans värde. Ólafur Ísleifsson uteslöt möjligheterna att ensidigt ta upp en annan valuta. Han menade också att euron, trots de brister som blivit uppenbara i samband med krisen, stod närmast till hands eftersom Island handlar mest med EU-länderna. Kanadadollarn skulle enligt Ólafur Ísleifsson heller inte minska riskerna för växlingskursförluster.
Ekonomen Ársæll Valfells beskrev den isländska kronan som en patient som är stendöd i samma sekund som centralbanken och regeringen bestämmer sig för att upphöra med de livsuppehållande åtgärderna. Han hävdade att politikerna inte tagit ansvar för valutafrågan - kronans opålitlighet hamnade i slutändan alltid på konsumenteras räkning i form av inflation. Ársæll Valfells menade att regeringen borde ha bytt valuta redan år 1994 när Island gick in i EES-området. Då öppnades gränserna men penningpolitiken följde inte med. Detta lade i sin tur grunden för finanskraschen. Att införa euron var enligt Ársæll Valfells ett alldeles för tidsödande projekt. Det som gjorde kanadadollarn attraktiv var att detta byte skulle kunna gå förhållandevis snabbt, och det skulle kvickt koppla ihop Island med de internationella marknaderna. Det finns dock uppenbara risker att Kanadas och Islands ekonomier inte alltid skulle gå i samma takt - och då gällde det att ha en flexibel arbetsmarknad.
I den efterföljande paneldebatten, som leddes av alltingsledamoten Vigdís Hauksdóttir, menade Ársæll Valfells att det viktigaste vid ett införande av en ny valuta var att vara sanningsenlig. Grekland, hävdade han, ljög sig in i EMU-samarbetet. På samma sätt var de isländska valutarestriktionerna att ljuga. Ju längre tid valutan ges ett falskt värde, desto svårare blir också konsekvenserna. Och att få isländska myndigheter att tala sanning i valutafrågor hade enligt Ársæll Valfells tidigare inte visat sig vara så enkelt. Orri Hauksson trodde att kronans egentliga värde i dag låg någonstans mellan den isländska kursen och den kurs kronan har utomlands. Ólafur Ísleifsson sade att en anledning att diskutera dollarn med den kanadensiska centralbanken och regeringen var att det skulle ge Island ett bättre förhandlingsläge gentemot EU. Med flera alternativ blir heller inte euron - som är huvudargumentet för Socialdemokraternas intresse för medlemskap i unionen - lika avgörande.
