När Ólafur Ragnar Grímsson föga förvånande meddelade att han kandiderar för en femte period som Islands president gjorde han det med ett uttalande som var politiskt sprängstoff. Statschefen har länge varit en symbol för enighet. Ólafur Ragnar Grímsson deklarerade snarare att han skulle vara en president för dem som kämpar mot ett isländskt EU-medlemskap - och därmed bli halva Islands ledare.
Ólafur Ragnar Grímsson meddelade redan när han valdes år 1996 att han avsåg att göra ämbetet mer politiskt. Ett sådant utrymme fanns, ansåg han, i grundlagen och det var också meningen att utnyttja detta. Han har visat det genom att vid tre tillfällen inte godkänna lagar som klubbats i alltinget samt genom att under det senaste året flera gånger gått ut och recenserat den rödgröna regeringens agerande i Icesave-tvisten.
Just Icesave-tvisten är också Ólafur Ragnar Grímssons trumfkort. Där återfick han det folkliga förtroende som han tappade när han under åren före finanskraschen agerade dörröppnare åt den ekonomiska expansion som snart skulle tvinga Island in i en djup ekonomisk kris.
Ólafur Ragnar Grímsson har gjort ämbetet politiskt och det tvingar också andra kandidater att ta ställning till presidentens roll. I uttalandet som följde på beslutet att kandidera på nytt ansåg han sig inte vara nödvändig under en hel mandatperiod, men väl för att avgöra flera frågor gällande Islands demokratiska statsskick, republikens självständighet och dess relationer till andra nationer. I klartext alltså grundlagsrådets förslag till ny konstitution, Islands ansökan om EU-medlemskap och Icesave-tvisten.
Frågan är hur detta skulle fungera i praktiken. Ólafur Ragnar Grímsson anser att förslaget till ny grundlag skulle ge presidenten mer makt än i dag. Hur skulle det fungera ihop med målet att hålla Island utanför EU? Skulle det kunna påverka vem som efter alltingsval får uppdraget av presidenten att bilda regering? Innebär det en president som i ännu högre grad engagerar sig politiskt och mot alltingets majoritet? Kan presidenten också gå i polemik med alltinget?
I dagsläget finns ingen utmanare som hotar Ólafur Ragnar Grímsson. Men det riskerar att uppfattas som arrogant att han inte avser att stanna hela fyraårsperioden. Och det riskerar att uppfattas som att han i stället borde bedriva politik från alltingets talarstol i stället för residenset på Bessastaðir.
En känd kvinna utan kopplingar till finanskraschen vore på pappret den starkaste utmanaren. Þóra Arnórsdóttir, Elín Hirst och Salvör Nordal skulle alla tre kunna vara sådana. Ragna Árnadóttir har däremot meddelat att hon inte ställer upp. Ólafur Ragnar Grímsson lockar i dag främst män och EU-motståndare och är mest populär hos Framstegspartiets väljare. En president med tydlig högerprofil - dit kan knappast någon av de tre ovanstående räknas - skulle också kunna tunna ut stödet från i synnerhet Självständighetspartiets sympatisörer.
En gallupmätning utförd på uppdrag av Betri valkost á Bessastaði visar att 33,9 procent av islänningarna har Ólafur Ragnar Grímsson som favorit till presidentposten. Journalisten och programledaren Þóra Arnórsdóttir är tvåa med 14,8 procent, journalisten Elín Hirst trea med 7,8 procent och filosofiprofessorn Salvör Nordal fyra med 7,3 procent.
Utöver Ólafur Ragnar Grímsson har bara ytterligare två kandidater gett sig till känna, polisen Jón Lárusson och Ástþór Magnússon, som utan framgång redan ställt upp i två presidentval. Av de tillfrågade föredrar 1,5 procent Ástþór Magnússon och 0,6 procent Jón Lárusson.
Ástþór Magnússons kampanj har dock inte fått någon lyckad start. DV rapporterade nyligen om att han betalade 100 isländska kronor för varje underskrift som personer kunde samla in. För att få kandidera krävs nämligen 1 500 namnunderskrifter. Ástþór Magnússon tillbakavisade uppgifterna i Vísir, men även Smugan rapporterade om insamlare som fick betalt per underskrift - den här gången 150 kronor. Den som samlar in flest namn bjuds dock av Ástþór Magnússon på en resa till Marbella.
Gunnar Helgi Kristinsson, professor i statsvetenskap vid Háskóli Íslands, säger till Smugan att en stark motkandidat har goda möjligheter att besegra Ólafur Ragnar Grímsson. I opinionsmätningen fick de tillfrågade även ranka andra- och tredjehandsfavoriter. 41,5 procent hade då Ólafur Ragnar Grímsson på någon av de tre första platserna, Þóra Arnórsdóttir fick 30,3 procent, Elín Hirst 22 procent och Salvör Nordal 18,9 procent.
Elín Hirst har tidigare sagt sig överväga en kandidatur. Salvör Nordal har inte lämnat något besked - men har meddelat att hon genom sin roll som ordförande för grundlagsrådet inte kommer att ställa upp om det samtidigt med presidentvalet blir en folkomröstning om en ny konstitution. Þóra Arnórsdóttir säger till Vísir att hon ska fundera på saken:
"Jag känner att jag verkligen måste överväga detta efter all denna uppmuntran som jag har fått här och där. Det vore riktigt oförskämt att inte göra det. Jag medger absolut att detta inte var planen. Vi väntar barn om sex veckor och jag har ett fantastiskt roligt arbete, men kanske måste man ta tillvara på uppmaningar och möjligheter när de visar sig, så ja, jag tänker överväga detta."Tidigare justitieministern Björn Bjarnason hävdade i ett inlägg på Evrópuvaktin att Þóra Arnórsdóttir skulle vara en vänstersinnad president lanserad av Socialdemokraterna. Han menade även att hon skulle vara en tänkbar ledare för partiet - trots att hon inte varit politiskt aktiv sedan hon var 20 år.
Þóra Arnórsdóttir säger i Morgunblaðið att hon aldrig arbetat för Socialdemokraterna samt att hon inte haft något som helst politiskt engagemang under de 15 år hon varit verksam som journalist. Þóra Kristín Ásgeirsdóttir, chefredaktör för Smugan, anklagar i sin tur Björn Bjarnason för att ägna sig åt McCarthyism när han menar att Þóra Arnórsdóttir kan ha gjort sig omöjlig på public service-kanalen RÚV bara genom att överväga att ställa upp i presidentvalet.
Men det stormar även kring Ólafur Ragnar Grímsson. Den tyske statsvetaren Joachim Fischer skriver i ett blogginlägg att presidenten förvandlat bilden av Island till ett skämt och att ingen längre orkar lyssna på den självgode, uppblåste och odemokratiske Ólafur Ragnar Grímsson. Han hävdar att presidenten tycks leva efter det löjeväckande mottot Island. Island über alles, über alles in der Welt och närmast blivit en maktfullkomlig motsvarighet till Vladimir Putin.
Ólafur Ragnar Grímsson får också kritik från juridikprofessorn Herdís Þorgeirsdóttir. Hon skriver i Fréttablaðið att presidenten ska ena Island och representera folket, och inte i stället tjäna särintressen eller försöka förvandla presidentvalet till en fråga om vilken Europapolitik som ska bedrivas. Herdís Þorgeirsdóttir anser även att statsvetaren Svanur Kristjánsson är helt fel ute när han hävdar att presidentvalet är så dyrt att Ólafur Ragnar Grímsson borde bli omvald utan motkandidat. Efter en så djup ekonomisk kris där statschefen spelat en så avgörande roll är det enligt Herdís Þorgeirsdóttir viktigare än någonsin att det finns goda motkandidater - annars cementeras bilden av Island som en korrumperad nation.
Presidenten får dock även oväntat beröm. Tidigare finansmarknadsministern Árni Páll Árnason sade i gårdagens Silfur Egils att det var riktigt av Ólafur Ragnar Grímsson att stoppa det andra av tre Icesave-avtal och tvinga fram en folkomröstning, även om han inte uppskattade statschefens beslut när det begav sig.
Ólafur Ragnar Grímsson talar i dag om arktiska frågor vid Tufts University i Massachusetts. I marknadsföringen presenterades han som någon som gick under smeknamnet "the Dalai Lama of the North". Epitetet väckte en hel del uppmärksamhet på Island - inte minst för att ingen tidigare hört smeknamnet. Det visade sig snart att den som hade hittat på beskrivningen var arrangören.
Här kan du läsa mer om Ólafur Ragnar Grímsson.
