När det gick upp för EU att Island inte avsåg att rädda bankerna undan konkurs försökte José Manuel Barroso pressa Geir H. Haarde. Unionens mål var att Island inte skulle låta de utländska fordringsägarna ta smällen. Som EU-medlem hade Island enligt den förre statsministern tvingats till samma dyrbara räddningsaktion av bankerna som Irland.
När Kaupþing, Landsbanki och Glitnir kollapsade hösten 2008 pumpade regeringen in 196 miljoner isländska kronor för att resa nya banker på ruinerna av de gamla. Att centralbanken Seðlabanki Íslands mer eller mindre blev bankrutt kostade staten ytterligare 175 miljarder.
Jämfört med de beräknade förlusterna för de utländska fordringsägarna är detta närmast kaffepengar. Utländska institutioner väntas ha förlorat omkring 7 378 miljarder på den isländska bankkraschen. Vid årsskiftet räknade de i snitt bara med en återhämtning på 15,5 procent av fordringarna.
De isländska affärsbankernas balansräkningar hann svälla till 923 procent av landets BNP. För att hålla dem vid liv hade staten behövt gå in med summor som hade garanterat enorm skuldsättning i årtionden.
Tidigare statsministern Geir H. Haarde fick i
Bylgjan i går frågan om Islands hantering av bankkollapsen, som i efterhand har lovordats från många håll, inte hade kännetecknats av slumpen. Geir H. Haarde menade att det visserligen hade varit förenat med oerhörda kostnader att rädda bankerna, men att detta inte var avgörande. Det fanns heller ingen politisk vilja till att hålla dem vid liv.
Att Island lät bankerna gå omkull var när det begav sig ingen uppskattad åtgärd internationellt. Internationella valutafonden kritiserade beslutet, och detta gjorde även EU. Hösten 2008 fick Geir H. Haarde ett oväntat samtal från EU-kommissionens ordförande:
"Jag kände vid den tiden en stor press. Bland annat fick jag ett telefonsamtal från José Manuel Barroso om denna sak. Jag anade att han hade förberett en text som han delvis läste upp."
Budskapet från EU:s högsta chef var enligt Geir H. Haarde glasklart: Island skulle inte låta de utländska fordringsägarna ta smällen. I praktiken hade det inneburit att staten skulle garantera alla fordringar på de inhemska bankerna.
Island valde att trotsa uppmaningarna från EU och IMF. Något som enligt Geir H. Haarde hade varit omöjligt om Island hade varit med i EU. Då hade regeringen tvingats till samma uppgörelse om en statlig garanti på samma sätt som Irland, där staten backade upp bankerna med oerhörda kostnader för skattebetalarna som följd. Beslutet var också avgörande för att konsekvenserna av krisen för Islands del inte blev lika djupa eller långvariga som för Irland.
