Baskerna var vid denna tid framstående sjöfarare. De tros ha nått Kanadas östkust innan de kom till Island och Västfjordarna. Där hade de också startat en omfattande valfångstindustri. När de första fartygen nådde Island är osäkert, men 1604 har nämnts som ett troligt årtal. Då var det alltjämt elva år kvar till det blodiga slag som skulle kräva 31 baskiska fångstmäns liv.
Val var vid den här tiden ett eftertraktat fångstbyte. De rika bestånden vid den isländska kusten fick baskiska sjömän att trotsa Atlanten i jakt på de värdefulla bytena. De första baskiska valfångstfartygen kom till Island våren 1613.
Långt ifrån alla gäster var dock välkomna. År 1579 drabbades en gård vid Rauðisandur i Västfjordarna av en piratattack, och två år senare beslutade domaren Magnús Jónsson att varje person bosatt i regionen skulle vara beväpnad. Beslutet fick liten inverkan i praktiken, men säger något om islänningarnas utsatthet på den glest befolkade kusten i nordväst.
Vintern 1615 var hård. Isen låg kvar i fjordarna ända in på försommaren. Elva isbjörnar tog sig i land detta år. Boskap dog av svält och kyla, befolkningen hungrade.
Tre baskiska valfångstfartyg med totalt 86 personer ombord anlände till Reykjarfjörður under sommaren. När de skulle vända hemåt i september gick skeppen under i en storm. Tre sjömän miste livet i ovädret. De överlevande delade upp sig i grupper med uppgiften att försöka hitta ett sätt att ta sig hem.
Baskerna spred ut sig över Västfjordarna. I oktober stal en grupp en båt och torkad fisk från gårdar vid Dýrafjörður. Händelsen utlöste ett blodbad. I skydd av mörkret attackerade lokalbefolkningen baskerna och dödade tretton personer. Ari Magnússon, sysselman i Ögur, dömde samtliga basker till döden och satte efter den grupp som uppehöll sig på Snæfjallaströnd. På Æðey dödades fem basker och i Sandeyri på fastlandet resterande tolv i gruppen. Jakten gick vidare till Tálknafjörður i januari 1616.
På vårkanten lyckades de kvarvarande baskerna borda det första engelska fiskefartyget och lämnade Island för gott. Om de lyckades återvända hem förtäljer inte historien.
Totalt dödades 31 baskiska sjömän. Efter blodbadet upphörde basker att jaga val med Västfjordarna som bas.
Men det fanns en tid när basker och islänningar hade ett fredligt handelsutbyte. Det visar det pidginspråk som växte fram i Västfjordarna under 1600-talets början. Det kallas baskisk-isländskt pidginspråk, men består av baskiska med spanska, franska och engelska inslag. Den enda kopplingen till Island var just att det var där språket användes.
Pidginspråk uppstår tillfälligt när talare av språk utan ömsesidig förståelse ändå söker vägar för att göra sig förstådda. Det gör att ordförrådet begränsas till det allra nödvändigaste och att grammatiska regler i princip är obefintliga. Handel är ett vanligt skäl till att sådana kontaktspråk uppstår.
Hur länge detta pidginspråk användes är osäkert. Sannolikt växte det fram under ett årtionde - från de förmodade första baskiska besöken år 1604 tills det brutala slutet på utbytet mellan grupperna år 1615. Det baskisk-isländska pidginspråket finns nämligen förevigat i två ordböcker, Vocabula Gallica och Vocabula Biscaia.
Den första ordboken beskriver 517 ord, fraser och meningar samt 46 siffror. Den andra omfattar 229 ord, fraser och meningar samt 49 siffror. Av en tredje ordbok, möjligen nedtecknad så sent som 1685, återstår bara fragment.
Ordböckerna hittades i samlingar tillhörande Jón Ólafsson från Grunnavík på Snæfjallaströnd. Han var en av tidens mest framstående isländska vetenskapsmän - men med all sannolikhet inte upphovsman till ordböckerna. Han levde mellan 1705 och 1779, medan ordböckerna tros ha skrivits omkring sekelskiftet. Jón Ólafsson ska däremot ha varit den som kopierade originalen och därmed såg till att de inte gick om intet.
Efter Jón Ólafssons död fördes manuskripten till Köpenhamn. På 1930-talet återupptäcktes de och blev föremål för en doktorsavhandling av den nederländske lingvisten Nicolaas Gerardus Hendricus Deen. Han visade inte bara hur pidginspråket hade ett baskiskt skelett med franska, spanska och franska inslag, utan även hur den baskiska Dalpurdidialekten utvecklats.
Ordlistorna tros ha samlats in av två olika personer. De var tveklöst islänningar, men inget annat om vilka som skapade ordböckerna är känt. Uppslagsorden är grupperade efter användningsområde och inte alfabetiskt. De skildrar ett slags nödvändighetsspråk med exempelmeningar på önskemål om smör och mjöl. Och trots att det baskisk-isländska pidginspråket aldrig talats någon annanstans än på Island tycks det inte ha innehållit en enda droppe isländska.
Här kan du läsa mer om 1615 års jakt på de baskiska valfångarna och här en artikel från Journal of the North Atlantic om ordböckerna.
