År 1999 hade Bíldudalur 308 invånare. I dag är de 166. Sjöodjuren i Arnarfjörður oräknade. Monster, musik och ett par riktigt udda men mänskliga individer är några av skälen att besöka det lilla fiskeläget.
Bíldudalur har både det bästa och sämsta av Västfjordarna. Ett fantastiskt läge vid fjorden där samhällets ryggrad utgörs av räkfiske och havsalger. Men också begränsningar i avfolkningens fotspår - Vegamót serverar utmärkt husmanskost (men bommar igen klockan 19 även under sommaren), vandrarhemmet är prydligt, det lilla badhuset fräscht men den som är på jakt efter livsmedel är hänvisad till det lilla sortimentet hos restaurangen.
På orten finns två museer. I Melódíur minninganna förvaltar Jón Kr. Ólafsson arvet från den isländska musikens guldålder, alltså långt före Björk. Jón Kr. Ólafsson spisar gärna skivor för besökarna och uppmanar glatt till allsång, men den som har Björk som favorit kommer i stället för en låt att få lyssna till en lång utläggning (på isländska, museivärden talar inte engelska) om hennes obegripliga framgång. Här är det nämligen 1940-, 1950- och 1960-talen som dominerar. För den som råkat snöa in på den isländska populärmusikens första stapplande steg är samlingarna av skivor, scenkläder och annan kuriosa ett måste. För andra kanske det är mer lockande att stifta närmare bekantskap med Bíldudalurs okända invånare, sjöodjuren.
Arnarfjörður är tillsammans med Lagarfljót i öster den plats där de flesta observationerna av sjömonster gjorts på Island. Berättelserna har gått i arv från generation till generation, där nya ögonvittnen läggs till de gamla och skapar en mytologisk väv av okända och fruktansvärda varelser.
En som har samlat på dessa berättelser är filmaren Kári Schram. Hans dokumentär är det närmaste sjöodjuren Skrímslasetrið Bíldudals kommer. Vissa historier tycks mer osannolika än andra. Men allt kan inte avfärdas som nonsens. Och det är förstås det museet lever på - tanken att vi inte vet allt om vad som döljer sig i havens djup.
Skrímslasetrið Bíldudals gör sitt för att försöka få svar på gåtan. Den första sjömonsterexpeditionen gjordes nyligen i Geirþjófsfjörður, en av Arnarfjörðurs förgreningar och platsen för många observationer. Med hjälp av en miniubåt avsöktes delar av fjorden. Något storsjöodjur fastnade visserligen inte på bild, men monsterjägaren Árni Kópsson var övertygad om att något vidunderligt väsen inte uppskattade den oväntade uppmärksamheten på havets botten.
På hundra meters djup, i bottenkratrar med ett djup av tio till femton meter, fanns något som snabbt flydde undan kameran. Guðrún Helgadóttir, geolog vid Hafrannsóknastofnunin, säger till Vísir att det kan röra sig om strömmar eller gas. Árni Kópssons förklaring kallar hon "väldigt kul", och biologen Haraldur Ingvason säger till Bleikt att gas kan vara källan till underliga rörelser vid vattenytan - men att det naturligtvis finns mängder av varelser som ännu är okända för människan.
Skrímslasetrið Bíldudals var förstås inblandade i monsterspaningen. Museet har också en egen kamera i Arnarfjörður. Än så länge är det bara fiskar och annat alldagligt som skvalpat förbi, men förhoppningen är att något ljusskyggt snart ska fastna på bild och att besökarna snart ska kunna styra kameran från museet.
Precis som häxmuseet Galdrasýning á Ströndum i Hólmavík lever Skrímslasetrið Bíldudals till stor del på fantasi och kuslig stämning. Besökaren får lära känna olika typer av sjömonster och de berättelser om dem som skapats genom åren. Det känns liksom lärorikt - trots att sanningshalten definitivt kan ifrågasättas.
I Selárdalur 25 kilometer från Bíldudalur, längs med den smala och gropiga väg 619, blir det både muntrare och sorgligare. Här bodde för inte så länge sedan två av Islands verkliga original. Båda skulle också ha fått museer uppförda efter sig, men pengarna har hittills inte räckt till.
Gísli Oktavíus Gíslason föddes 1907 på gården Uppsalir i Selárdalur. Det sägs att han bara en gång i sitt liv tog sig in till Bíldudalur - i övrigt lämnade han aldrig gården. Han var en förunderlig begåvning. Det sägs också att hans begränsade kontakter med omvärlden gjorde att han talade en smula underligt. Samtidigt lärde han sig tyska på egen hand, spelade orgel, läste böcker, välkomnade besökande släktingar, tog hand om djuren och levde av det som naturen gav. Några år innan hans död 1986 kom slutligen elektriciteten till Selárdalur och Gísli Oktavíus Gíslason kunde skaffa sig både frys och elorgel.
Om det var Gísli som sökte ensligheten och ensamheten självmant är oklart. Han sägs ha haft en tuff uppväxt och blivit mobbad i skolan. Han lämnade också en mängd texter efter sig - lyrik och dagboksanteckningar. Gísli Oktavíus Gíslason framstår i dem som en djupt olycklig person, men som ändå hittade ljuspunkter i sin isolerade tillvaro.
Gísli Oktavíus Gíslason blev känd för islänningarna genom ett tv-program av Ómar Ragnarsson. I dag är han tillsammans med alltingsledamoten Árni Johnsen en av eldsjälarna som arbetar med att renovera Gísli Oktavíus Gíslasons bostad. Huset har fått nytt tak, men ännu återstår en hel del arbete innan museet över en av Islands särlingar kan öppna.
Efter hans död fanns alltjämt invånare på två gårdar i området, Selárdalur och Neðribær. Den förra övergavs 1988 medan Ólafur Gíslason blev kvar på Neðribær fram till sin död i november 2010. Därmed blev Selárdalur, en plats som en gång i tiden rymde trettio gårdar och över 200 människor, öde under vinterhalvåret.
I dag äger staten större delen av marken, och är en av de 163 ödetomter som förvaltas av riket. Den återställning av våtmarker som myndigheterna uppmuntrar andra markägare till har inte nått Selárdalur, som växer igen alltmer.
Kyrkan i Selárdalur fyller 150 år den 3 augusti i år. Då hålls också en sällsynt mässa i kyrkan. En vänförening grundades nyligen med uppgiften att vårda och renovera Selárdalskirkja, ett arbete som kommer att pågå under våren och sommaren.
När bonden Samúel Jónsson gick i pension blev han konstnär. Under vintern målade han inomhus, på sommaren gjöt han konstverk och skulpturer i betong på gården. Han kallades konstnären med barnshjärtat - ett lämpligt epitet för hans oerhört naiva stil.
När kyrkan i Selárdalur nobbade hans förslag till ny altartavla gjorde han sin egen. Samt byggde en egen kyrka. På gården finns en del av hans skulpturer. Och det ligger något varmt och hjärtligt över allt.
Arbetet med att återskapa bostadshuset - som fick stå och förfalla efter hans död 1969 tills det revs för några år sedan - har avbrutits eftersom det inte finns några pengar. Tanken är att även Samúel Jónssons gård ska bli ett museum och dessutom en fristad för konstnärer. Få platser lever upp till fristadens innebörd på samma sätt som Selárdalur. Här tar vägen slut, vinden blåser fritt från havet in över fälten och bergen och de enda som kan tänkas stå i vägen brukar i regel bräka surt för att sedan maka på sig.
