Reykjavíkområdets västligaste punkt är Grótta på Seltjarnarnes. Under delar av dygnet en ö, under andra delar av dygnet en av de bästa promenaderna i huvudstaden. Men det gäller att passa tidvattnet. Den som inte håller koll på ebb och flod - till exempel genom kommunens hemsida - riskerar att bli fast på Grótta i många långa timmar.
Det är enkelt att hitta till Grótta. Bara att följa den norra eller södra stranden i västlig riktning. När det inte går att komma längre, där är Grótta. Det går också att ta sig till udden genom att åka buss 11 och hoppa av vid Lindarbraut. Därefter tar det ungefär 20 minuter att promenera ut.
Vid stranden finns ett torkhus byggt år 1904 av Garðar Guðmundsson, Gunnar Fríðriksson och Vilhjálmur H. Vilhjálmsson. Här torkade de fisk som de fångat i havet som piskar med vågorna bara några meter bort.
Grótta omnämns som ortnamn första gången omkring år 1550. Det mesta pekar dock på att udden varit bebodd i många århundraden innan dess. Marken ska ha lämpat sig för boskap och på 1700-talet lade fiskebåtar ut härifrån.
Den 9 januari 1799 förändrades allt. Ett enormt oväder drog in över sydvästra Island. Vågorna spolade bort handelsplatsen Básendar på Reykjanes och två kyrkor totalförstördes. Även vid Grótta blev skadorna stora. På Seltjarnarnes förstördes 18 båtar och jättevågorna spolade bort delar av landtungan som förbinder Grótta med fastlandet. Udden blev därmed alltmer ölik.
Ovädret gjorde att Grótta under flera decennier ansågs obeboeligt. Under 1800-talets andra halva återvände invånarna till platsen. De flesta ägnade sig åt fiske, andra åt båtbyggen.
Den som håller koll på tidvattnet har ungefär sex timmar på sig ute på Grótta. Den lilla landtungan är täckt av snäckskal. Här finns tusentals fåglar - under sommarmånaderna är kvittrandet nästan öronbedövande. Vägen ut till Grótta är stängd under maj och juni för att skydda häckningsplatserna.
Þorvarður Einarsson och Guðrún Jónsdóttir flyttade till Grótta år 1895. De hade boskap på ön, men det kanske viktigaste uppdraget inleddes två år senare när den första fyren på Grótta restes. Þorvarður Einarsson blev den förste fyrvaktaren på udden, en uppgift han hade till sin död år 1931.
Uppdraget gick vidare till sonen Jón Albert Þorvarðsson. År 1947 restes en ny fyr på udden. Han såg till den fram till den 12 juni år 1970, då han omkom till havs. Sedan dess har fyren på Grótta varit obemannad.
Vintern 1926-1927 var synnerligen besvärlig. Þorvarður Einarsson och Guðrún Jónsdóttir kämpade för att utöka den areal som kunde användas till bete för djuren, men höga vågor spolade bort de stenar som skyddade marken. På våren påbörjades det mödosamma arbetet att baxa nya stenar till platsen för att inte förlora mer värdefull mark till havet.
Grótta är i dag obebott. Kommunen ser till den gamla fyrvaktarbostaden och i grannhuset har ett kunskapscentrum inrättats främst för skolungdomar. Sjöboden donerades till Rotary 1978. Den har sedan dess rustats upp.
På Grótta finns egentligen ingenting, och det är väl det som är platsens charm. Det salta havet, den friska vinden, de krasande snäckskalen och fåglarnas flaxande. Om vädret är besvärligt inne i Reykjavík är det alltid dubbelt så illa på Grótta - här finns inget som skyddar, vinden kan ta i från alla håll och i västlig riktning är den närmaste grannen Grönland. Och Grótta är det bästa sättet att lämna Reykjavík utan att lämna Reykjavík.
