onsdag 19 september 2012

EU och ESA upprepar krav på isländsk ersättning

ESA och EU krävde ett klart besked från Eftas domstol om att insättningsgarantin gäller och att spararna kan känna sig säkra även i tider av ekonomisk turbulens. Island hävdade att det inte finns något i regelverket som säger att staten ska ta ansvar för privata banker. Så löd huvudargumenten när ESA och EU i går mötte Island och de övriga Efta-länderna för att i domstol avgöra Icesave-tvisten.

Eftas övervakningsmyndighet, ESA, har dragit Island inför Efta-domstolen för att inte ha sett till så att insättningsgarantin kopplad till Landsbankis Icesave-konton i Nederländerna och Storbritannien efterlevdes. Det finns inget i EES-avtalet som uttryckligen säger att staten är skyldig att träda in när pengarna i garantifonden inte räcker för att ersätta spararna, men eftersom medlen var otillräckliga anser ESA och EU att Island inte uppfyllt garantin och därmed brutit mot EES-avtalet.

Detta betonade också Xavier Lewis, som representerade ESA, när de muntliga förhandlingarna inleddes i går morse. Han påminde om att tidigare centralbankschefen Davíð Oddsson i en brittisk tv-intervju innan krisen sade att den isländska staten hade resurser att backa upp bankerna om de skulle hamna i problem. Detta ska ha bidragit till att invagga sparare i en falsk trygghet. Han hävdade även att ett av de isländska argumenten - att regelverket inte anpassats för att kunna hantera en sådan kollaps som drabbade Island hösten 2008 - var både orimligt och oriktigt.

Xavier Lewis försökte också hamra in kärnfrågan för EU och ESA, nämligen att det över huvud taget finns en insättningsgaranti. Vid ett nederlag i domstolen skulle det i praktiken innebära ett underkännande av hela det europeiska garantisystemet och därmed också en enorm prestigeförlust för EU. Xavier Lewis poängterade vikten av ett tydligt budskap från domstolen om att spararnas insättningar alltid var skyddade.

En nyhet från EU-sidan var påståendet att Landsbanki hade kunnat överföra alla insättningar gjorda i Storbritannien och Nederländerna till respektive land. Detta hade kunnat ge utländska sparare möjlighet till snabbare ersättning. I stället diskriminerades dessa, enligt EU, när isländska sparares insättningar garanterades till fullo medan utländska kunder blev utan kompensation.

EU:s representant upprepade också unionens linje, som närmast motsvarar ett statsansvar utan statsansvar. När garantifonden inte räcker ska staten gå in och täcka fordringarna. Dessutom framkom det att EU, som här lutade sig mot den parlamentariska kriskommissionens utredning, ansåg att Island hade möjlighet att i ett tidigare skede förhindra krisen, och därmed också minska effekterna av den.

Vidare anklagades Island av EU för att ägna sig åt att förvirra och vilseleda i en tvist där själva sakfrågan är enkel.

De övriga Efta-länderna, Norge och Liechtenstein, står på Islands sida i konflikten. De upprepade i går uppfattningen att det EU och ESA indirekt förespråkar är en statlig insättningsgaranti. En sådan skulle kunna få enorma konsekvenser för EU:s ekonomi - och kunna mångfaldiga den statliga skuldbördan i många europeiska länder. De avvisade också EU:s krav på Island som grundlösa.

Den brittiske juristen Tim Ward förde Islands talan i gårdagens förhandling. Han inledde med att säga att EES-avtalet inte säger vad som sker när en bank går omkull, och att inget europeiskt land skulle kunna orka med en proportionellt så stor kollaps. I stället skulle en sådan regel bara öka bördan för de redan resurssvaga genomsnittshushållen.

Vidare sade Tim Ward att det aldrig förekom någon diskriminering av utländska sparare. Han sade att de isländska kunderna inte ersatts av den kollapsade Landsbanki, vilket han ansåg vara ett missförstånd från EU:s och ESA:s sida. I stället fördes deras insättningar vidare till den nya banken som restes ur Landsbankis ruiner.

Tim Ward avslutade efter fem timmars förhandlingar med att säga att ingen hittills lyckats övertyga om att det faktiskt finns en gällande insättningsgaranti, och hur den i så fall skulle se ut.

Domen väntas falla inom två till tre månader. Om Island går segrande ur striden fortsätter utbetalningarna från Landsbankis konkursbo som planerat. Vid ett nederlag kan Island söka en uppgörelse med Nederländerna och Storbritannien om deras räntekrav. Om parterna inte kommer överens kan Storbritannien och Nederländerna dra Island inför isländsk domstol för att få en ersättning fastställd.

Här kan du läsa mer om Icesave-tvisten, här utrikesdepartementets pressmeddelande om rättegången och här Tim Wards anförande i sin helhet.

Källor: RÚV, RÚV, RÚV och RÚV.