tisdag 18 september 2012

I dag börjar rättegången som avgör Icesave-tvisten

I dag börjar rättegången som kan friskriva Island från ansvar för Icesave - eller öka på statens skuldbörda dramatiskt. I Efta-domstolen prövas om staten är skyldig att träda in när banker kollapsar och pengar saknas i garantifonden för att kunna ersätta spararna. På ena sidan i tvisten står EU och Eftas tillsynsmyndighet ESA, på andra sidan Efta genom Norge, Liechtenstein och Island.

I snart fyra år har tvisten om vem - om någon - ska svara för insättningsgarantin knuten till Landsbankis verksamhet i Nederländerna och Storbritannien varit en börda för relationerna mellan Island och EU. Icesave-tvisten är också en av anledningarna till att Islands förhandlingar om EU-medlemskap hittills inte lett till några framsteg. På hemmaplan gjorde dispyten under en längre tid den rödgröna regeringen närmast handlingsförlamad, och den är ett av skälen till att koalitionen försvagats kraftigt sedan alltingsvalet för tre och ett halvt år sedan.

Det tredje och sista Icesave-avtalet hade enligt de senaste beräkningarna kostat Island och skattebetalarna 59 miljarder isländska kronor. Sedan dess har Landsbanki ersatt mer än hälften av de prioriterade fordringarna. Regeringen har inte budgeterat för att förlora tvisten - men en förlust skulle kunna bli en enorm börda för statskassan.

ESA och EU hävdar - i en argumentation som är en snäv balanskonst - att den isländska staten var skyldig att träda in när de medel som fanns i garantifonden inte räckte till att ersätta Icesave-sparare i Nederländerna och Storbritannien. Samtidigt ersatte Island inhemska sparare till fullo, och inte bara till garantibeloppet 20 887 euro. Det är denna summa rättsprocessen gäller. ESA och EU valde något överraskande att inte kräva mer än garantibeloppet.

Eftersom pengarna inte räckte anser ESA och EU att Island brutit mot EES-avtalet. Garantifonden var inte korrekt inrättad eftersom den inte kunde fullfölja sitt syfte.

Samtidigt vill EU absolut inte att domstolsprövningen ska resultera i ett beslut som säger att staten per automatik är skyldig att träda in i garantifondens ställe. ESA och EU fokuserar på det påstådda avtalsbrottet. Det förefaller att vara något av ett cirkelresonemang. Det fanns inga brister i avsättningarna till garantifonden, men när de tre storbankerna kollapsade inom en vecka räckte inte pengarna på långa vägar.

I EES-avtalet finns inget avsnitt som behandlar vad som sker med garantifonden om även denna kraschar. Det går att tolka regelverkets andemening - och den tonen blir starkare vid läsning av förarbetena - som att staten bör träda in eftersom det främsta syftet är att skydda spararna. Frågan är dock om det räcker i en domstol.

En berättigad fråga, och den ställer också de tre Efta-länderna tillsammans, är vad det egentligen är för skillnad mellan en statsgaranti och den linje EU och ESA förespråkar. Och en följdfråga är i så fall hur en sådan insättningsgaranti skulle påverka dagens EU där nationer och banker köar för ekonomiskt understöd för att hålla huvudet ovanför vattenytan.

Processen i Eftas domstol i Luxemburg börjar klockan 10 svensk tid. På ena sidan står ESA och EU-länderna Storbritannien och Nederländerna som i sin tur backas upp av EU-kommissionen. På andra sidan står de tre Efta-länderna Island, Liechtenstein och Norge. Både Liechtenstein och Norge gör samma tolkning av det juridiska läget - det finns inget som hindrar Island att ersätta spararna, men det finns heller inget som säger att Island ska ersätta spararna. Att det därmed finns ett hål i garantisystemet är alltså en miss i det europeiska regelverket och direktiv 94/19 eftersom EU inte kunnat förutse att en liknande situation skulle kunna uppstå.

Domstolens ordförande är Carl Baudenbacher från Liechtenstein. Övriga domare är Páll Hreinsson från Island och Ola Melstad från Norge. Den ordinarie norske domaren, Per Christiansen, har avsagt sig målet på grund av jäv. Han har i tidningsartiklar gett uttryck för uppfattningen att Island ska ansvara för insättningsgarantin eftersom det inte finns någon annan som kan göra det.

Island har skickat åtta personer till domstolen. Den brittiske juristen Tim Ward för Islands talan i domstolen. Förhandlingarna väntas ta fyra till fem timmar. Därefter dröjer det två till tre månader innan domen kommer.

Om Island skulle gå segrande ur striden kommer utbetalningarna från Landsbankis konkursbo att fortgå som tidigare. De senaste beräkningarna gör gällande att tillgångarna täcker samtliga prioriterade fordringar. Det Storbritannien och Nederländerna i så fall går miste om är ersättning för räntekostnader sedan bägge nationerna på eget initiativ gått in och ersatt spararna.

Vid en förlust kommer Storbritannien och Nederländerna att med EU i ryggen kräva ersättning från Island. Räntevillkoren blir då knappast lika gynnsamma som i det tredje och sista Icesave-avtalet. Om Island inte skulle acceptera någon uppgörelse kan frågan om kompensation komma att avgöras i isländsk domstol med start i Héraðsdómur Reykjavíkur. Detta skulle kunna bli synnerligen ödesdigert för de isländska skattebetalarna eftersom isländska straffräntor ligger långt över det europeiska genomsnittet.

Men det troliga är att regeringen vid ett nederlag söker någon form av överenskommelse. Budskapet från de två folkomröstningarna var att islänningarna inte ville ansvara för Landsbankis kollaps om inte det fanns ett domstolsutslag på att de faktiskt var skyldiga att betala. Kanske skulle det ge regeringen mandat att på nytt underteckna en överenskommelse som presidenten Ólafur Ragnar Grímsson - vars eftermäle i hög grad kan vara beroende av utgången i domstolen - inte skulle stoppa.

Politiskt ansvarig för processen är för Islands räkning utrikesminister Össur Skarphéðinsson. Han säger till Vísir att han är optimistisk inför rättegången:
"Vi är bara optimistiska men jag vågar inte förutspå utgången. ... Som utvecklingen har varit i Europa anser jag inte att den har minskat sannolikheten för att resultatet blir så lyckosamt som man kan hoppas."
Här kan du läsa mer om Icesave-tvisten.