fredag 28 september 2012

Jóhanna Sigurðardóttir avgår - lämnar politiken i vår

Jóhanna Sigurðardóttir lämnar politiken i vår och ställer inte upp för omval till ordförande i Socialdemokraterna. Hon kommer heller inte att kandidera i det kommande alltingsvalet. Nu börjar partiets jakt på en ersättare som kan lyfta Socialdemokraternas opinionssiffror. Samtidigt lovordas Jóhanna Sigurðardóttir av partikamraterna för sina insatser.

I går meddelade Jóhanna Sigurðardóttir i ett uttalande att hennes politiska karriär tar slut i vår. Beslutet var inte oväntat. Inifrån det egna partiet har det funnits röster som förespråkat förnyelse - kanske mest uppmärksammat när utrikesminister Össur Skarphéðinsson tidigare i år i en intervju efterlyste ett nytt ledarskap till april månads alltingsval.

Jóhanna Sigurðardóttirs karriär inom isländsk politik är unik i sitt slag. Hon valdes in i alltinget 1978 och hade då nio år som flygvärdinna, sju år som kontorist och olika fackliga förtroendeuppdrag på meritförteckningen. Den 4 oktober fyller hon 70 år. När hon lämnar parlamentet i vår gör hon det som folkvald i halva sitt liv, hela 35 år. Hon har varit socialminister under fyra olika regeringschefer och förde Socialdemokraterna till makten våren 2009, och blev därmed Islands första kvinnliga statsminister.

Valsegern för drygt tre år sedan var också unik. För första gången i landets historia formades en rödgrön majoritetsregering som lämnade både Framstegspartiet och Självständighetspartiet utanför makten. Jóhanna Sigurðardóttir bars närmast fram till partiledaruppdraget och statsministerposten. Men den politiska smekmånaden blev oerhört kort. Opinionssiffrorna befinner sig inte längre i fritt fall, men var tredje väljare har övergivit Socialdemokraterna under mandatperioden.

Jóhanna Sigurðardóttirs i särklass största politiska framgång är, symboliskt nog, den ansökan om EU-medlemskap som lämnades in strax efter maktövertagandet sommaren 2009. Därefter gjorde Icesave-tvisten sitt intåg på dagordningen, lamslog regeringens handlingsförmåga, förvandlade vardagen i alltinget till ett ställningskrig mellan regering och opposition och omöjliggjorde allt normalt politiskt arbete. När stormen kring Icesave lade sig var koalitionen sargad och splittrad - och har de två senaste åren i praktiken regerat i minoritet trots en övervikt på ett mandat i alltinget.

Det är också denna politiska handlingsförlamning som kommer att prägla bilden av Jóhanna Sigurðardóttirs tid som statsminister. Finanskrisens effekter blev visserligen aldrig så svåra som många befarade hösten 2008, men de radikala förändringar som hon förespråkade har närmast gått om intet.

Reformeringen av fiskekvotsystemet slutar på sin höjd med en halvmesyr. Grundlagsarbetet går vidare till en folkomröstning i oktober där frågorna är ställda på ett sådant sätt att resultatet omöjligen kan tolkas med säkerhet. Och den rödgröna regeringen har definitivt inte brutit den borgerliga traditionen att utan något ansökningsförfarande ge statliga toppjobb till egna favoriter.

Kanske var det tyngsta bakslaget ändå när Jóhanna Sigurðardóttir fälldes för brott mot den jämställdhetslag hon själv varit med om att ta fram. Hon accepterade inte beslutet utan gick vidare till domstol - och förlorade på nytt. Det grumlar förstås bilden av henne som en av landets mest betydelsefulla feminister och jämställdhetsförespråkare.

Utomlands har hon kanske främst uppmärksammats för förhållandet med Jónína Leósdóttir. När den könsneutrala äktenskapsbalken infördes tidigare under mandatperioden var paret ett av de första som ansökte om att få sitt partnerskap omvandlat till ett äktenskap.

De senaste två åren har Jóhanna Sigurðardóttir sett trött ut. Ett av få tillfällen när glöden tittat fram var förra vårens misstroendeförklaring, som väcktes av Självständighetspartiets ledare Bjarni Benediktsson efter regeringens andra nederlag i en folkomröstning om Icesave. När regeringens liv hängde på en skör tråd tog hon striden och vann. Men sedan dess har det varit glest mellan de politiska framgångarna.

Möjligen märks det också i det uttalande som hon skickade till medierna och partikamraterna i går. Där beskriver hon de senaste åren i alltinget och vägen fram till ordförandeskapet och statsministerposten:
"Jag tilldelades ett enormt ansvar och visades oerhört förtroende. Jag strävade dock inte själv efter dessa svåra uppgifter, och för att vara ärlig hade jag planer på att sluta i politiken vid slutet av den mandatperiod som började våren 2007. Men mot bakgrund av en bestämd begäran från partikamrater och partiets dåvarande ledning, och inför de krävande uppgifter som vi stod inför i det isländska samhället, var det omöjligt att inte ta striden. Och det ångrar jag så sannerligen inte.
Dessa knappa fyra år har varit dramatiska och svåra för mig precis som för hela nationen, men också givande, inte minst på senare tid när resultatet av det tunga slitet har visat sig allt tydligare. Familjer, intresseorganisationer och företagens anställda, kommuner och institutioner har utfört en verklig bedrift genom sina gemensamma reaktioner på krisen. Över den framgången kan vi alla islänningar vara mycket stolta."
Redan i förra veckans intervju i Fréttablaðið gick det att ana att Jóhanna Sigurðardóttir var på väg ut. I flera frågor signalerade hon sådan kompromisslöshet att det närmast skulle bli omöjligt för Socialdemokraterna att hitta någon koalitionspartner.

Hon sade sig vilja se en fortsatt rödgrön regering efter valet, vid behov uppbackad av andra mitten- eller vänsterpartier. Däremot uteslöt hon ett regeringssamarbete med Självständighetspartiet. Samtidigt ansåg hon att eftergifter när det gällde ansökan om EU-medlemskap var uteslutna, en hållning som redan denna mandatperiod gjort koalitionen med Gröna vänstern svårnavigerad. I och med att Socialdemokraterna är det enda partiet i alltinget som förespråkar ett inträde i unionen är det också en hållning som skulle kunna tvinga bort partiet från regeringsmakten.

En ny partiledare kommer sannolikt att väljas vid Socialdemokraternas landsmöte i februari. Någon given efterträdare finns inte, men flera tunga namn överväger att kandidera. I går var det dock ingen som ville sia om framtiden, utan lyfte i stället fram Jóhanna Sigurðardóttirs betydelse för partiet och landet.

De namn som förekommer flitigast i spekulationerna är Katrín Júlíusdóttir, Árni Páll Árnason och Guðbjartur Hannesson. Katrín Júlíusdóttir, som tar över jobbet som finansminister vid månadsskiftet, är en klassisk socialdemokrat i partiets mittfåra och har pekats ut som Jóhanna Sigurðardóttirs personliga favorit. Frågan är om hon har den erfarenhet och det breda stöd inom partiet som krävs.

Árni Páll Árnason står längre till höger och var som statsråd för frispråkig för Jóhanna Sigurðardóttirs smak. Han är sannolikt Självständighetspartiets favorit - med honom som partiordförande ökar oddsen för en fortsatt rödgrön regering medan sannolikheten för ett samarbete över blockgränserna stiger.

Välfärdsminister Guðbjartur Hannesson är en samlande kraft utan ovänner inom partiet. Det kan göra honom till något av en kompromisslösning. På sistone har också alltingsledamoten Sigríður Ingibjörg Ingadóttir seglat upp som en outsider - även hon som något av en kompromisskandidat i partiets mittfåra.

Utrikesminister Össur Skarphéðinsson säger i DV att det främsta arvet efter Jóhanna Sigurðardóttir är att hon förde Island ut ur krisen. Samtidigt uppger han att han själv inte är intresserad av att leda partiet.

Árni Páll Árnason lyfter i Morgunblaðið fram att Jóhanna Sigurðardóttir var den politiker som åtnjöt folkets förtroende i en tid när det föreföll som om hela samhället höll på att kollapsa. Vice ordföranden Dagur B. Eggertsson, som inte heller han uppger sig vilja leda partiet, säger i DV att det var ett lyckokast för Island att Jóhanna Sigurðardóttir blev nationens ledare efter kraschen.

Sigríður Ingibjörg Ingadóttir säger i DV att partiledarjobbet inte kittlar henne, men att hon skulle överväga att ställa upp om partiet kallade. Guðbjartur Hannesson uppger för Vísir att han inte fattat något beslut om en eventuell kandidatur. Alltingsledamoten Lúðvík Geirsson ger i Morgunblaðið samma besked. Detsamma gör även kollegan Helgi Hjörvar i Morgunblaðið. Och Katrín Júlíusdóttir, som inte heller har bestämt sig, säger i Vísir att få politiker kommer att visa sig kapabla att följa den avgående ordförandens fotspår. Alltingsledamoten Skúli Helgason säger däremot nej till att leda Socialdemokraterna, uppger Morgunblaðið.

Från oppositionen var tongångarna annorlunda. Lilja Mósesdóttir, som representerar Solidaritet men är politisk vilde i alltinget, skriver på Facebook att hon önskar att även Steingrímur J. Sigfússon skulle avgå som ordförande för Gröna vänstern och därmed möjliggöra föryngring i partiledningen och partipolitiken. Bjarni Benediktsson säger i Eyjan att en unik karriär inom den isländska politiken snart är till ända:
"Även om jag inte har varit någon anhängare av Jóhannas åsikter eller stött hennes prioriteringar, så har hon varit uppriktig i sina kontakter med andra partier i tinget. Hennes största misstag under denna mandatperiod var att föra upp för många stridsfrågor på dagordningen, vilket ledde till att frågor som skulle ha fått prioritet gick förlorade. Jag tycker att hon för ofta har valt strid i stället för en kompromiss."
Här kan du läsa mer om Jóhanna Sigurðardóttir.