onsdag 12 september 2012

Recension: Hlemma Vídeó



Siggis pappa går bokstavligen upp i rök på den murkna videobutiken vid Hlemmur. Tillsammans med Anton, oavlönad anställd och fastlimmad vid vhs-fodralen, bestämmer han sig för att fortsätta uthyrningen. Det går så där. Hlemmur är inte Reykjavíks mest glamorösa del, och snart dyker den ljusskygge affärsmannen Kalli Kennedy upp med ett erbjudande om att sälja butiken för att ge plats åt ett nytt köpcentrum.

Siggis drömmar befinner sig dock någon annanstans. Om äventyr och spänning som fritidsspanande privatdeckare. Om kvinnan från Sómi som levererar färdiga mackor till butiken. Om gulaschmiddagar hemma hos mamma medan hon passar på att fixa tvätten.

Med ett havererat förhållande i bagaget smyger Siggi omkring i buskarna hos sin ex-sambo för att kartlägga hennes kärleksliv samt jaga kunder som inte lämnat tillbaka filmer. Det går också så där, men tillräckligt för att ryktet ska ge honom hans första betalda uppdrag: Att avslöja om en flicka i nedre tonåren börjat röka.

Även detta - den som känner igen Pétur Jóhann Sigfússon från tidigare tv-serier och filmer vet att han brukar spela bortkomna typer som sällan når krönet på lyckans trappa - går så där. I synnerhet att smygfotografera flickan på skolgården visar sig vara en dålig idé. Siggi går från underlig till pedofil på sisådär 30 sekunder. När det plötsligt visar sig att en av filmerna i butikens samling är en privatinspelad porrfilm med Islands justitieminister tycks lyckan dock ha blivit en nyfunnen vän.

Hlemma Vídeó är både deckare, drama och komedi. Serien i tolv avsnitt har en fin och matt estetik 1970-talsestetik, långt borta från glittrande turistvideor är färgerna konsekvent i stället islandsgrå. Det är fint. Och det är kul, underhållande och välspelat. Inte med samma krypande ångesthumor eller briljans som Næturvaktin-serien, men smart, fyndigt och ganska spännande.

I någon bemärkelse är Hlemma Vídeó en islandifierad deckare, en klackspark som ändå aldrig är i närheten av att bli parodi. De våldsamma biljakterna har ersatts av springande maffiarufflare och barncykel med stödhjul, tortyrscenerna utförs av en tandläkare, och det spejas och spanas mitt i idylliska Reykjavík där pistoler blir något folk bara kan vifta med eftersom det är omöjligt att få tag på ammunition.

Pétur Jóhann Sigfússon är i vanlig ordning strålande som förvirrad morsgris, Ágústa Eva Erlendsdóttir gör med bravur rollen som trions tuffing medan Vignir Rafn Valþórsson är utmärkt som lika delar fågelholk och fegis. Och att Sveriges Television föredrar att pliktskyldigt fylla ut sommartablån med inkvoterade isländska standarddeckare i stället för att bjuda publiken på riktigt bra, egensinnig och uppfinningsrik tv från vårt mest avlägsna grannland är bara ett sorgligt bevis på total avsaknad av såväl ambitioner som fingertoppskänsla.

Betyg: Fyra påsar Djúpur.