Med 21,68 procent av väljarnas röster gjorde Gröna vänstern ett historiskt alltingsval våren 2009. Sedan dess har stödet för partiet halverats. Motsättningar om regeringssamarbetet och Europapolitiken har fått flera tunga profiler att lämna Gröna vänstern. Samtidigt vinner EU-motståndarna mark i provvalen - och allt fler ifrågasätter ordföranden Steingrímur J. Sigfússons möjligheter att hålla ihop det splittrade partiet.
Sprickorna inom Gröna vänstern och missnöjet med de kompromisser som gjorts i hjärtefrågor för att hålla ihop regeringssamarbetet med Socialdemokraterna är en av huvudförklaringarna till koalitionens oförmåga att bedriva sin egen politik. Få hade inför samarbetet anat att priset skulle bli så högt och så svårt att försvara inför de egna väljarna.
Statsminister Jóhanna Sigurðardóttir kallade Gröna vänsterns vänsterflygel för vildkatter. Katterna började resa ragg mot regeringens politik redan när ansökan om EU-medlemskap lämnades in och det allra första Icesave-avtalet - som Storbritannien och Nederländerna sade nej till - godkändes i alltinget. Bara ett par månader efter att den rödgröna koalitionen våren 2009 fått egen majoritet satte sig Gröna vänsterns gruppledare Guðfríður Lilja Grétarsdóttir på tvären. När hon vägrade att rösta ja var beskedet från Socialdemokraterna att hon hotade den första rena vänsterregeringen i Islands historia.
Guðfríður Lilja Grétarsdóttir lämnar i vår politiken och ställer inte upp för omval. Av vildkatterna har Gröna vänstern förlorat Lilja Mósesdóttir, Atli Gíslason och Ásmundur Einar Daðason till andra partier. Men inget tyder på att veterankatterna skulle vara på väg ut ur alltinget. Ögmundur Jónasson besegrade i provvalet den mer kompromissvillige Ólafur Þór Gunnarsson och i den nordvästra valkretsen ställer Jón Bjarnason upp för nyval.
I dagsläget ser det ut som att nästa allting kommer att bli betydligt mer negativt inställt till EU. Det handlar inte bara om att Socialdemokraterna väntas tappa många mandat. Både inom Framstegspartiet och Självständighetspartiet är EU-vänner på väg ut och EU-motståndare på väg in. Varken Ólafur Þór Gunnarsson eller Björn Valur Gíslason lär representera Gröna vänstern i parlamentet efter nästa val - medan de mest hårdnackade EU-motståndarna verkar få nytt förtroende.
I en debattartikel i Morgunblaðið beskriver Bjarni Harðarson Gröna vänstern som ett parti i kris. Samtidigt gläds han åt att de kandidater som är mindre negativt inställda till EU fått en knäpp på näsan i provvalen. Han beskriver det närmast som skadeglädje att medlemmarna inte är lika kompromissvilliga som Steingrímur J. Sigfússon och partiets toppskikt i Reykjavík.
Efter att artikeln publicerats begärde Bjarni Harðarson utträde ur partiet. I en intervju i Morgunblaðið hävdar han vidare att den rödgröna regeringen fått ytterst lite uträttat under mandatperioden. Den politiska energin har använts till ständiga strider om Europapolitiken, medan regeringen räddats av beslut som fattades innan de rödgröna tog makten:
"Dess kraft har använts i slagsmål om EU-anpassning och allmän underdånighet gentemot utländska stormakter. Den främsta ekonomiska återhämtningen för oss islänningar kan i stället tillskrivas de så kallade nödlagarna och kronan som tyst och obemärkt gör sitt jobb trots husbondens åthutningar."
Samtidigt förekommer åter rykten om en splittring inom Gröna vänstern, där vänsterflygeln väntas bryta sig ut och bilda ett eget parti. Frågan är hur troligt detta är när Ögmundur Jónasson och Jón Bjarnason alltjämt håller fast vid Gröna vänstern. Bjarni Harðarson har i Morgunblaðið tidigare tillbakavisat uppgifter om att han skulle vara inblandad i att grunda ett nytt parti för de medlemmar som inte accepterar fler kompromisser gentemot Socialdemokraterna.
Ögmundur Jónasson säger i Morgunblaðið att det inte handlar om en liten fraktion som står för ett mer hårdnackat EU-motstånd än partiets mittfåra, utan att det inom Gröna vänstern finns ett brett samförstånd om inställningen till ett medlemskap i EU. Däremot har det funnits olika åsikter om hur detta skulle hanterats i regeringsställning.
Han anser att det viktigaste är att det blir en vändpunkt i frågan i samband med valet. I dagsläget ser det inte ut som att det hinner bli någon folkomröstning innan dess - men för Gröna vänsterns del är det enligt Ögmundur Jónasson av yttersta vikt att frågan får ett slut och att förhandlingarna inte fortsätter att dra ut på tiden. Alltingets mandat måste anses ha en begränsning i tiden, och Gröna vänstern kan därför svänga i frågan efter valet om förhandlingarna med EU på samma sätt som i dag inte lett till några konkreta resultat.
En annan kritiker är Hjörleifur Guttormsson, en av Gröna vänsterns grundare som också varit såväl alltingsledamot som statsråd. I en debattartikel i Smugan anklagar han Gröna vänstern för att i regeringsställning ha övergett både väljarna och hjärtefrågorna och förvandlats till "osjälvständigt drivgods" i Socialdemokraternas kölvatten:
"Vändningen från den position som hade byggts upp inför alltingsvalen 2007 och 2009 är tragisk till stommen sett. Partiledningen trodde sig genom deltagandet i regeringen ha kommit till rodret för en längre tid. Den slutade att odla trädgården och lojaliteten till sina uppdragsgivare, folket som bar den fram till makten."
Avhopparna Atli Gíslason och Lilja Mósesdóttir är också mycket kritiska till Gröna vänsterns utveckling. Han säger i Morgunblaðið att Steingrímur J. Sigfússon har fört medlemmarna bakom ljuset. Målet var att förhandlingarna om EU-medlemskap skulle ha varit klara redan för två år sedan - annars skulle de ha stoppats automatiskt. I stället hävdar han nu att ledningen har svängt i frågan och är beredda att förespråka ett inträde i unionen med förevändningen att euron och avskaffandet av kapitalkontrollerna skulle väga tyngre än de eftergifter Island skulle tvingas till när det gäller fiske och lantbruk.
Lilja Mósesdóttir uppger att EU-frågan är en av förklaringarna till att Guðfríður Lilja Grétarsdóttir överger politiken. Inför regeringssamarbetet med Socialdemokraterna hade det sagts att Gröna vänstern på alla sätt skulle ha friheten att propagera för ett nej till EU-medlemskap. Därför kom partipiskan från Steingrímur J. Sigfússon på Jóhanna Sigurðardóttirs ombud närmast som en chock.
Stefanía Óskarsdóttir, lektor i statsvetenskap vid Háskóli Íslands, understryker i Morgunblaðið att provvalen hittills snarare ökat riskerna för falangstrider. Det starka stödet för Ögmundur Jónasson visar att de mest inbitna EU-motståndarna fortfarande är tongivande inom Gröna vänstern:
"Resultatet återspeglar de konflikter som har funnits i partiet, och Ögmundur har som ombud för sin grupp varit mycket kritisk mot EU-medlemskapet och mot Icesave utöver att han tvingades bort från regeringen en tid. ... Det handlar om två nästan lika starka grupperingar inom partiet, och det står klart att dessa resultat inte löser dragkampen dem emellan."Här kan du läsa mer om Gröna vänsterns provval.
