
De första tamkaninerna smet från fångenskapen redan under 1800-talet, men det är först under de senaste årtiondena som ett stabilt bestånd av förvildade tamkaniner har uppstått. De första kolonierna uppstod i Reykjavík under 1970-talet och bestod av kaniner som antingen rymt eller släppts ut av sina ägare.
Det allt mildare klimatet har gjort att de kunnat föröka sig och i allt större utsträckning överleva vintrarna. På sina håll i Reykjavíkområdet är det också vanligt att människor regelbundet matar kaninerna. Dessutom har de få naturliga fiender. Det rör sig främst om fjällräv och rovfåglar, men även mink.
Kaninen är ett omstritt djur. Det finns utbredda farhågor för att kaniner ska förstöra känslig växtlighet. När zoologen Ævar Petersen tidigare i år gick ut och sade att kaninen nu var så etablerad att den borde betraktas som en del av Islands fauna kontrade snabbt Náttúrufræðistofnun Íslands, myndigheten han arbetar för, med att den alltjämt måste ses som ett skadedjur.
Kaninen fortsätter att breda ut sig över sydvästra Island. Det senaste året har ett stort antal kaniner dykt upp på landsbygden strax öster om Selfoss. Många bönder klagar enligt Vísir på skador som orsakats av kaniner. Vissa har försökt fånga kaniner med hjälp av hundar eller fällor, men hittills utan framgång.
I stället för att gräva egna hålor utnyttjar många kaniner de många rämnorna i lavalandskapet. Dessa ger ofta också ett utmärkt skydd mot rovdjur. Andra bosätter sig i hörullar avsedda för böndernas boskap. Kaninerna tuggar sig igenom plasten och kan därefter både sova och äta av rullarna.
För många bönder var årets höskörd mager. När kaninerna gnager sig in i rullarna börjar höet att ruttna och blir snart obrukbart som foder. Varje förstörd rulle kostar bonden 12 000 isländska kronor.
Här kan du läsa mer om kaninens utbredning på Island.