tisdag 29 januari 2013

Glädje och ordkrig i alltinget efter friande Icesave-domen


Statsminister Jóhanna Sigurðardóttir dansade och utrikesminister Össur Skarphéðinsson hyllade Eftas domstol för att våga gå emot strömmen och trotsa EU:s påtryckningar. Glädjen var stor när Island i går friades från anklagelserna om att ha diskriminerat utländska Icesave-sparare och brutit mot EES-avtalet. Men de som plockar poäng på segern i den fyra år långa tvisten är framför allt presidenten Ólafur Ragnar Grímsson och de oppositionspartier som motsatt sig regeringens uppgörelser med Storbritannien och Nederländerna.

Att det vid det här laget berömda direktivet 94/19 inte i klartext säger vad som ska ske när den garantifond som ska backa upp bankerna går omkull är knappast ett övermodigt konstaterande. Ändå har EU-kommissionen, som aktivt tog del i rättsprocessen genom att ställa sig på Nederländernas och Storbritanniens sida, envist hävdat att det varit självklart att det funnits ett statligt ansvar för insättningsgarantin. Möjligen går det också att tolka förarbetena till direktivet i denna riktning.

Ändå kom gårdagens seger i Icesave-tvisten som en överraskning. Eftas domstol underkände på samtliga punkter EU:s och övervakningsmyndigheten ESA:s påståenden om att Island diskriminerat brittiska och nederländska sparare och brutit mot EES-avtalet. Island slapp till och med stå för sina rättegångskostnader, en nota som nu ESA och EU får betala.

Få har sagt det öppet, men i alltingets korridorer har det funnits en viss skepsis. Få har tvivlat på att Island åtminstone haft goda möjligheter att vinna, men däremot befarat att Eftas domstol skulle vika sig för det politiska trycket. Men domstolen gick på Islands linje och fastslog därmed att den insättningsgaranti som finns inom EES-länderna är långt ifrån vattentät. Den kund som sparar pengar i en bank i ett annat EES-land är inte garanterad att få tillbaka sina insättningar om banken kollapsar.

När Össur Skarphéðinsson mötte journalister efter att domstolens utslag blivit känt hyllade han just att den inte tagit hänsyn till påtryckningarna från EU:
"Den stod emot all den press som det innebär att som laxen simma emot strömmen. ... Detta är en av de svåraste frågor som vi islänningar har brottats med. Det har tyngt nationen och varit vår i särklass svåraste fråga i våra relationer med det internationella samfundet. ... Islänningarna kommer att göra rätt för sig. Icesave-skulden kommer att betalas av rätt gäldenär, Landsbankis konkursbo."
Vidare hyllade Össur Skarphéðinsson Islands försvar i rätten under ledning av Tim Ward. Han kallade det "ett juridiskt mästerverk som kommer att ingå i framtidens läroböcker på området Europarätt".

Jóhanna Sigurðardóttir gladdes också åt segern. Hon sade under presskonferensen att hela nationen borde ägna gårdagen åt att fira och inte leta efter syndabockar. Samma sak sade Rörelsens Birgitta Jónsdóttir under den efterföljande debatten i parlamentet. Ändå var det just det som skedde. I alltinget fick den rödgröna koalitionen hård kritik för att ha ställt sig bakom uppgörelser med Nederländerna och Storbritannien om isländskt Icesave-ansvar.

Den hårdaste kritiken kom från Framstegspartiets ledare Sigmundur Davíð Gunnlaugsson, som hela tiden motsatt sig alla avtal om Icesave. I alltingets talarstol undrade han om det inte blivit dags för regeringen att be folket om ursäkt:
"Vi hade en övermäktig motståndare emot oss. Två av världens mäktigaste organisationer vände sig med full kraft mot Island och EU gick för första gången in som en aktiv part i en rättsprocess. ... Vi har fått upprättelse, landet som utsattes för terroristlagstiftning och finansiellt förtryck. Av detta ska vi lära oss att alltid stå enade när det gäller att försvara Islands intressen."
Össur Skarphéðinsson lovordade i alltinget på nytt Eftas domstol för att inte ha låtit sig påverkas av EU:s "skrämselpropaganda", medan näringsgrensminister Steingrímur J. Sigfússon attackerades av Självständighetspartiets Birgir Ármannsson sedan statsrådet talat om behovet av självrannsakan:
"Vi kan nämnda Internationella valutafonden, EU och de nordiska länderna, men den högt ärade näringsgrensministern glömde naturligtvis Islands regering, som så sannerligen behöver se till sig själv när den granskar sitt agerande i den här frågan. Hur den försökte driva igenom första Icesave-avtalet i alltinget, hur den försökte driva igenom andra Icesave-avtalet i alltinget, hur den gång efter annan kämpade emot folkomröstningar om denna fråga. Det finns naturligtvis ett behov av att vi friskar upp våra minnen av det - särskilt när det gäller politiker som stoltserar över att vara de mest demokratiskt och folkomröstningssinnade i Islands historia. Hur reagerade de när det kom krav på en folkomröstning i denna fråga?"
Partikamraten Bjarni Benediktsson kallade domstolens beslut för "folkets seger över regeringens tyranni". Självständighetspartiets ledare hävdade att samma utgång hade varit omöjlig om Island varit med i EU. Då hade nödlagarna, som i går fick ett slags slutgiltigt godkännande, aldrig blivit verklighet. Han menade också att segern i Icesave-tvisten visade på vikten av ett nationellt självbestämmande som skulle gå förlorat vid ett EU-inträde.

Samtidigt var Bjarni Benediktsson mindre kritisk mot att regeringen försökt göra upp med Nederländerna och Storbritannien om Icesave. Han tog själv ställning för det tredje Icesave-avtalet, och det är två år senare alltjämt en av huvudförklaringarna till hans svaga position som partiledare.

När några av de jurister som arbetat med Islands försvar inför Efta-domstolen i går träffade utrikesnämnden möttes de av applåder. Guðmundur Steingrímsson, ledare för Ljus framtid, fortsatte på det spåret i alltinget:
"Det jag först och främst känner är tacksamhet gentemot försvarsteamet. Jag såg det på dem vid ett möte med representanter för dem i morse, att deras ansikten strålade av uppriktig glädje. ... Vi bör utnyttja den optimism som vi förhoppningsvis känner i detta ögonblick till att bli en god erfarenhet för att brottas med de många utmaningar som vi står inför, och må framtiden bli ljus. Detta dödstråkiga fönsterkuvert dyker förhoppningsvis aldrig åter upp i brevinkastet."
Eftas domstol anger tre huvudskäl till att EU:s och ESA:s tolkning av EES-avtalet underkänns. Först och främst finns det inget i direktivet som säger att det finns ett statligt ansvar för insättningsgarantin. Regelverket har heller inte förutsett en sådan systemkollaps som drabbade Island hösten 2008 då 99 procent av de inhemska bankernas omsättning återfanns i kollapsade banker. Vidare hade ett så omfattande garantisystem som EU och ESA förespråkar inneburit för långtgående skyldigheter för stater, vilket i sin tur hade kunnat leda till ansvarslöshet på finansmarknaderna och snedvriden konkurrens.

Det krav som ställs i EES-avtalet är att en garantifond kan ersätta en miniminivå av insättningarna. En sådan fanns på Island. Däremot sägs ingenstans att den ska kunna förhindra en systemkollaps. Det hade också inneburit att det skulle finnas enorma reserver i garantifonderna. Ofta täcker de bara någon enstaka procent av de totala insättningarna i bankväsendet.

Den isländska nödlagstiftningen, som separerade gamla och nya banker, innebär enligt Eftas domstol att Island inte gjorde sig skyldigt till diskriminering av nederländska och brittiska sparare. Domstolen ger också regeringen långtgående möjligheter att agera just i samband med en storskalig bankkrasch.

Domstolen klargör samtidigt att domslutet inte är synonymt med att insättningsgarantin är satt ur spel. Den har behandlat ett enskilt fall med mycket speciella omständigheter. Efter Icesave-tvisten har dessutom skrivningen av direktiv 94/19 ändrats - vilket EU pikant nog hävdar saknar samband med dispyten om Landsbankis utländska kunder.

För EU, som i går fortsatte att hävda sin tolkning av EES-avtalet, handlar nederlaget främst om en prestigeförlust. Den är naturligtvis störst för Storbritannien - som terrorstämplade såväl Landsbanki som det isländska finansdepartementet och centralbanken - och Nederländerna, men också för Sverige som hela tiden backat upp EU:s hållning och avvisat alla tankar på en juridisk prövning av ansvaret för insättningsgarantin. Den borgerliga regeringen har också försäkrat sig om avsiktsförklaringar från Islands regering om att bära ansvaret för Icesave som villkor för att betala ut nödlån.

Samtidigt hade en fällande dom kunnat bli lika besvärlig för EU. En sådan hade i praktiken fastslagit ett statligt ansvar för insättningsgarantin. Även om EU av tradition backar upp bankerna står ett sådant krav inte särskilt högt upp på önskelistan i unionen.

Den isländska regeringen satsade på fel häst. Även om den gjorde det med goda avsikter är det sannolikt att den straffas för det i det kommande alltingsvalet. EU lär knappast stiga i anseende efter den omedelbara eufori och lättnad som följde på domslutet.

På sikt kan dock gårdagens dom sannolikt innebära ett uppsving för den sviktande EU-opinionen. Såvida inte Storbritannien och Nederländerna tillsammans med EU driver tvisten vidare - exempelvis till isländsk domstol eller genom att försöka få Efta-domstolen att pröva andra punkter gällande brott mot EES-avtalet - innebär domen att en av de stora stridsfrågorna är avklarade. Återstår gör i så fall bara makrilltvisten. Det skulle kunna bidra till ökat intresse att närma sig unionen. Om inte EU för gott skulle begrava Islands ansökan om medlemskap genom att nu inte låta dispyten somna in.

Den stora vinnaren är presidenten Ólafur Ragnar Grímsson, som två gånger trotsade regeringen och tvingade fram folkomröstningar. När regeringen var tyst förde han också Islands talan på det internationella planet - något som visserligen uppskattades av långt ifrån alla, men utan hans ingripande i politiken - i sin tur en reaktion på motståndet från nätverken Indefence och Advice - hade ett avtal varit i hamn och skattebetalarna runt 80 miljarder isländska kronor fattigare, vilket motsvarar cirka 800 000 per hushåll.

Även Framstegspartiets Sigmundur Davíð Gunnlaugsson måste ses som en av gårdagens segrare. Ett problem har dock varit att han aldrig lyckats omsätta partiets Icesave-motstånd i högre opinionssiffror. Frågan är om det ändras nu.

Det fanns också andra som utropade sig till segrare. En av dem var Björgólfur Thor Björgólfsson, Landsbankis tidigare huvudägare. I ett blogginlägg skriver han att domen förhoppningsvis innebär slutet på häxjakten på bankens toppchefer och absurda uttalanden från politiker. I stället hoppas han på en mer saklig debatt om krisen, och påminner om att han redan i oktober 2008 sade att Landsbankis tillgångar skulle täcka Icesave-fordringarna samt att Island inte ansvarade för insättningsgarantin:
"Det gamla spöket är äntligen dött! Island vann en totalseger inför Efta-domstolen i Icesave-målet."
Sigurjón Þorvaldur Árnason, tidigare chef för Landsbanki, anklagade i en intervju med Vísir EU för att med fräckhet och egenmäktighet försökt få Island att bära ansvaret för insättningsgarantin. Han lovordade Ólafur Ragnar Grímssons agerande som avgörande för att rättvisa till sist skulle skipas:
"I dag känner jag egentligen först och främst tacksamhet gentemot presidenten för att ha skött sig så bra. Om han hade låtit sig nöja med detta hade detta kunnat sluta väldigt illa. För han gav folket möjlighet att säga sin mening om saken och i princip förkasta de avtal som då förelåg."
När tidigare statsministern Geir H. Haarde ställdes inför rätta misstänkt för försumlighet var Landsbanki en av åtalspunkterna. Han borde enligt åtalet ha gjort mer för att Landsbanki skulle flytta verksamheten i Storbritannien till ett brittiskt dotterbolag. Bakom åtalet stod stora delar av regeringen. För Vísir påpekade han att Gröna vänstern då lade ned sina röster i voteringen om den nödlag som skulle visa sig bli avgörande för Islands ekonomiska återhämtning och utgången i Icesave-tvisten. Därför ansåg han det underligt att regeringen i går inte ville peka ut syndabockar men inte hade något emot att göra det tidigare:
"Jag tycker att detta kanske är en smula ironiskt från de parter som antingen stod bakom åtalet mot mig eller ställde sig i vägen för att det skulle återkallas att det nu inte ska sökas efter skyldiga."
Vid ett isländskt nederlag hade det spekulerats i kostnader från 40 till 340 miljarder isländska kronor. Utbetalningarna från Landsbankis konkursbo fortsätter som planerat och när de fullföljts om två till tre år väntas de täcka de brittiska och nederländska Icesave-fordringarna på 1 323 miljarder. Hittills har drygt halva summan återbetalats. I dagsläget beräknas dessutom oprioriterade fordringsägare få dela på 200 miljarder.

Däremot ser det alltså i dagsläget ut som att Nederländerna och Storbritannien blir utan ränta för att de lånade upp pengar och gick in och ersatte spararna i hemländerna. Frågan är också om de kan svälja den ekonomiska förlusten eller i stället vågar riskera ännu en prestigeförlust genom att försöka driva tvisten vidare. Svaret kan dröja tills Island i maj fått en ny regering.

Här kan du läsa mer om Icesave-tvisten, här läsa domen i sin helhet och ovan se när domen presenterades.