Avgörandets stund är nära. Klockan 10.30 isländsk tid (11.30 svensk tid) kommer Efta-domstolens beslut om Icesave-tvisten. Om Island anses ha diskriminerat brittiska och nederländska sparare och inte efterlevt insättningsgarantin kan det kosta staten över 300 miljarder isländska kronor. Om domstolen däremot fastslår att insättningsgarantin inte var Islands ansvar riskerar Storbritannien, Nederländerna och EU en avsevärd prestigeförlust.När Landsbanki kollapsade hösten 2008 uppstod frågan vem som skulle ersätta de brittiska och nederländska kunder som sparade i nätbanken Icesave. Två regeringar - först Självständighetspartiet och Socialdemokraterna, sedan Gröna vänstern och Socialdemokraterna - undertecknade avsiktsförklaringar om att Island skulle svara för insättingsgarantin, 20 887 euro per kund. Överenskommelserna skedde under hård press. Utan avsiktsförklaringar hotade EU att blockera nödlån till Island från Internationella valutafonden.
På eget initiativ valde Storbritannien och Nederländerna att ersätta spararna - inklusive innestående räntor. När förhandlingarna sedan inleddes föreslog Storbritannien att Island skulle återbetala detta som ett lån med en ränta på 13,3 procent. När förslaget året därpå nådde majoritet i alltinget hade räntesatsen krympt till 5,55 procent.
För att få igenom avtalet var den rödgröna regeringen tvungen att justera det till isländsk fördel. Bland annat infördes ett avbetalningstak som Nederländerna och Storbritannien senare underkände. Genom att låta partipiskan vina fick regeringen igenom det ursprungliga avtalet i alltinget - men då hade både opinionen och presidenten Ólafur Ragnar Grímsson vaknat. I två folkomröstningar i följd röstade en majoritet av islänningarna emot att bära ansvaret för insättningsgarantin knuten till Icesave.
Landsbanki har i dag återbetalat drygt hälften av Icesave-fordringarna. Prognoserna pekar på att konkursboets tillgångar kommer att täcka samtliga prioriterade fordringar, men det kommer att ta ytterligare några år innan samtliga fordringar betats av.
ESA, Eftas övervakningsmyndighet, anser att Island gjorde sig skyldigt till diskriminering på grund av nationalitet när isländska sparare av staten ersattes till fullo medan nederländska och brittiska sparare inte kompenserades alls och till skillnad från isländska kunder inte hade tillgång till sina konton. Vidare hävdar ESA att Island inte fullföljt EES-avtalets insättningsgaranti. Detta direktiv föreskriver att sparare ska ersättas med upp till 20 887 euro.
Frågan är bara vem som ska stå för insättningsgarantin. I EES-avtalet finns nämligen inget som säger vad som ska ske om även den garantifond, som skulle stå för insättningsgarantin, kollapsar. ESA hävdar med ett cirkelresonemang att den isländska garantifonden inte var korrekt inrättad. Visserligen gjordes korrekta avsättningar till fonden, men då dessa inte räckte kunde fonden inte fullfölja sitt syfte. Alltså var den enligt ESA inte korrekt inrättad.
Det senare är en syn som EU, Storbritannien och Nederländerna anslutit sig till. De två övriga Efta-länderna, Norge och Liechtenstein, bestrider den. De hävdar att en sådan tolkning av EES-avtalet skulle innebära orimliga krav på staten att träda in som garant för banker som går omkull.
Island är, till skillnad från vad Ólafur Ragnar Grímsson påstod i intervjuer i förra veckan, skyldigt att efterleva dagens dom. Om så inte sker inom vad domstolen anser vara rimlig tid påbörjas en ny rättsprocess om brott mot EES-avtalet.
Däremot kommer domen inte att innehålla några direktiv om vem som ska ersätta vem. Den kommer sannolikt bara att kort konstatera om domstolen anser att Island gjort sig skyldigt till diskriminering och brott mot EES-avtalet eller inte.
Om Island frias har Storbritannien och Nederländerna alltjämt möjligheten att stämma Island. En sådan utgång skulle för i synnerhet Storbritannien - som terrorstämplade Landsbanki - men även övriga EU innebära en stor prestigeförlust. Ett friande innebär nämligen i praktiken att hela garantisystemet underkänns då EES-avtalet i så fall inte säger vem som ska stå för garantin. Från EU har den gemensamma tolkningen hela tiden varit att garantibeloppet var Islands ansvar.
Om Island förlorar väntar sannolikt nya förhandlingar mellan Nederländerna, Storbritannien och Island om villkor för återbetalning. Sådana överläggningar får sannolikt vänta tills landet har en ny regering. Om Island skulle vägra eller förhandlingarna misslyckas kan Nederländerna och Storbritannien dra Island inför rätta för att i isländsk domstol få ersättningen fastslagen.
Även om dagens dom innebär ett besked är det alltså oklart vad som därefter sker. Det gör också att de ekonomiska konsekvenserna vid ett nederlag för Islands del är svåra att bedöma. Utrikesnämnden har de senaste veckorna förberetts av jurister på olika scenarior och hur dessa ska tolkas. Regeringen har också försökt att få till stånd en enig reaktion från partierna i alltinget - hur det går med den saken återstår att se.
Hade Island våren 2011 röstat ja till det tredje Icesave-avtalet hade det sannolikt inneburit kostnader på cirka 80 miljarder isländska kronor. Den isländska kronan gör att alla beräkningar blir lite svajiga. De uträkningar som nu gjorts pekar på kostnader mellan 32 och 100 miljarder vid en förlust i domstolen. Om Nederländerna och Storbritannien skulle acceptera samma villkor som i det tredje Icesave-avtalet slutar notan på cirka 60 miljarder. Uträkningar från Íslandsbanki gör dock gällande att kostnaden kan bli så hög som 340 miljarder. Nejet i folkomröstningarna riskerar alltså att bli kostsamt.
Det fattas i dag 647 isländska kronor miljarder för att täcka de prioriterade fordringarna. Om den isländska staten inleder med att betala detta krav till Nederländerna och Storbritannien går i stället resterande tillgångar i bankens konkursbo till staten.
Vid en förlust för Islands del är nyckelfrågan om Nederländerna och Storbritannien ska kompenseras med ränta för att de täckt kostnaderna för insättningsgarantin. Räntor kan inte täckas av tillgångar i Landsbankis konkursbo. Om tillgångarna täcker mer än de prioriterade fordringarna går de nämligen till oprioriterade fordringar.
Om Nederländerna och Storbritannien enligt mönster från det tredje Icesave-avtalet skulle nöja sig med snitträntan på 2,64 procent blir kostnaderna för statskassan inte särskilt höga. Om tvisten däremot på nytt skulle hamna i domstol och de skulle tilldömas straffräntor kan kostnaderna för skattebetalarna skjuta i höjden.
Kreditvärderingsinstituten Moody's, Fitch och Standard & Poor's har aviserat att utgången i Icesave-tvisten kan påverka Islands kreditbetyg. Internationella valutafonden, IMF, anser dock att Island kan hantera ett nederlag ganska väl ekonomiskt. Om det handlar om räntor på samma nivå som i det tredje Icesave-avtalet ökar Islands statsskuld från 81 procent av bruttonationalprodukten till 83 till 87 procent av BNP.
Uppdatering: Island går segrande ur Icesave-tvisten. Eftas domstol går däremot ESA:s bedömning och fastslår att Island varken diskriminerat utländska sparare eller brutit mot EES-avtalet. EU, som backade upp Storbritannien och Nederländerna, får stå för sina rättegångskostnader. Här är domen i sin helhet.
Här kan du läsa mer om Icesave-tvisten.
