Strandråg, ostronört, marviol, saltarv - och tomat. När de första växterna tog Surtsey i besittning fanns en högst otippad planta på vulkanön. Men tomaten hamnade aldrig i några officiella uppteckningar över växtligheten. I stället såg Ágúst Bjarnason till så att plantan försvann. Nästan femtio år senare skriver han om den välbevarade hemligheten i Eyjafréttir.I november 1963 reste sig Surtsey ur Atlantens djup. Vulkanutbrottet skulle vara i nästan fyra år. Men det dröjde inte ens en månad innan regeringen klubbat namnet på det som skulle bli Islands sydligaste utpost. Beslutet föll inte i god jord bland invånare på Västmannaöarna. Många öbor ville själva namnge nytillskottet i familjen.
I december samma år seglade öbor från Hemön till Surtsey. Trots lavaregnet gick de i land. På den knappt månadsgamla ön bankade de ned den isländska flaggan, Västmannaöarnas kommunvapen och en skylt som skulle berätta för andra besökare var de hamnat: Vesturey.
Men myndigheterna lyssnade inte på öborna. Namnet Surtsey kvarstod. Vulkanön skulle inte - vilket öborna alltså ville - döpas i förhållande till dess geografiska läge till Hemön.
Skyltar och flaggor lär snart ha begravts under aska och lava. Besökarna blev heller inte särskilt många. Redan under pågående utbrott bestämde sig myndigheterna år 1965 för att skydda Surtsey. Den blev tidigt ett naturreservat som ingen fick besöka utan tillstånd.
För vetenskapen har Surtsey fungerat som något av ett verklighetens laboratorium. Ett av syftena med skyddsåtgärderna var just att forskare skulle kunna studera hur växtlighet och djurliv intog nytt land.
De enda regelbundna besökarna till Surtsey är ett par vetenskapliga expeditioner om året. När ön fick världsarvsstatus av Unesco var just ansträngningarna att minimera människans inverkan på utvecklingen ett viktigt skäl för beslutet.
Tidigt kunde forskarna konstatera att strandråg, ostronört, marviol och saltarv tillhörde de första växterna på ön. Eftersom de lätt sprids med vinden var det väntat. Ett udda fynd upptäcktes 1969 - och det har hållits hemligt ända tills nu. Ágúst Bjarnason, som denna sommar arbetade på ön just för att kartlägga växtligheten, avslöjar i Eyjafréttir en riktig högoddsare.
I artikeln skriver Ágúst Bjarnason att han för tillfället befann sig i Reykjavík när han fick veta att en underlig planta spirade i lavan. En grupp utländska naturvetare och en isländsk botaniker funderade på om det kunde vara tuvbräcka, men de var långt ifrån säkra.
Det dröjde tre dagar innan Ágúst Bjarnason på nytt kunde stiga i land på Surtsey. Snart hittade han plantan. Jämfört med den beskrivning han fått tycktes den ha vuxit rejält på bara några få dagar. Den var omkring 15 centimeter hög och påminde honom om potatisblast.
Ágúst Bjarnason satte spaden i marken. När han grävt fram plantan tvekade han inte längre. Det var tveklöst en tomatplanta.
Att den hade kommit dit utan mänsklig assistans trodde inte Ágúst Bjarnason. Han grävde upp hela plantan och lade den i en plastkasse. Hans förklaring till att tomaten var en av de första växterna på Surtsey var att någon forskare - i strid mot reglerna - uträttat sina behov på platsen. Och där ska alltså fröna funnits med.
När Þórólfur Magnússon hämtade honom på ön fick påsen följa med. Men berättelsen fick förbli en hemlighet. Ágúst Bjarnason skriver att forskarnas rykte hade skadats om nyheten om fyndet hade spridits utanför en liten krets av öbor. Därför var det också viktigt att hela tomatplantan grävdes upp så att det inte skulle finnas några bevis för människans inverkan på växtligheten på Surtsey.
Här kan du läsa mer om växtlighetens utbredning på Surtsey.
