måndag 25 maj 2015

Favoritplatser på Island - 33: Mjóifjörður



Kommunpolitiker i Mjóafjarðarhreppur i 44 år, kommunalråd i 28 år, bonde på Brekka i 31 år - först med sin far och hans bror och därefter med sönerna, lärare vid skolan i Mjóifjörður i elva år - och rektor för samma skola i ytterligare elva år, sillsaltare, framstegspartist, facklig förtroendevald, utbildningsminister i fyra år och invald - med några få kortare avbrott - i alltinget mellan 1949 och 1979.

Vilhjálmur Hjálmarsson gjorde sig känd som utbildningsministern som sparkade ut brännvinet från departementets alla tillställningar. Men mest känd är han som den som aldrig lämnade Mjóifjörður, en ensligt belägen fjord på östra Island där få valt att stanna kvar.

Den 14 juli förra året avled Vilhjálmur Hjálmarsson, 99 år gammal. Han gjorde det i hemmet på Brekka i Mjóifjörður. Han efterlämnade fem barn, 18 barnbarn, 35 barnbarnsbarn och fem barnbarnbarnsbarn - och ytterligare två på väg. Han efterlämnade också 27 böcker - många av dem med koppling till hembygden.

Vilhjálmur Hjálmarssons sista bok Örnefni í Mjóafirði, som handlar om ortnamn i Mjóifjörður, utkom den 20 september förra året. Det skulle ha blivit hans hundraårsdag, men Vilhjálmur Hjálmarsson somnade alltså in ett par månader innan det stora firandet.

Vid 1900-talets början bodde flera hundra personer i Mjóifjörður. De flesta livnärde sig på valfångst. I dag finns bara några få lämningar kvar av fångststationerna på fjordens södra strand. Valarna har däremot inte lämnat Mjóifjörður. Den som vill observera val från land har utmärkta möjligheter i den långsmala fjorden.

I dag bor bara 23 personer i Mjóifjörður året runt. Väg 953 över Mjóafjarðarheiði - den enda vägförbindelsen - är inte sällan igensnöad hela vinterhalvåret. Vägen öppnades för första gången i år i förra veckan. Då hade den varit oframkomlig sedan jul. Att öppna vägen tog i år 20 timmar jämfört med 40 timmar förra våren.

Två gånger i veckan, måndagar och torsdagar mellan den 1 oktober och den 31 maj, har invånarna möjlighet att ta båten till Neskaupstaður i grannfjorden. Där ställer de flesta bilen under vintern så att de kan fortsätta resan. Färjan har alltid med sig post och tar alltid med sig soporna. Och båten går även om det inte finns några passagerare.

När snön ligger tung över hedarna är det inte heller ovanligt att telefonförbindelserna försvinner. Enda sättet för invånarna att då meddela sig med omvärlden är det kommunikationssystem som finns ombord fiskebåtarna. Där kan någon anropa kustbevakningen som i sin tur kan föra information vidare.

Trots isoleringen finns det mesta i Mjóifjörður. Lantbruk, fiske och fiskodlingar. I det lilla samhället Brekkuþorp finns kyrka, bensinpump och postkontor. Och under sommarmånaderna restaurang, turistbutik och flera olika övernattningsmöjligheter hos Sólbrekka. Skolan bommade dock igen 2007. Sista läsåret hade den bara två elever.

När väg 953 väl är öppen är det inte svårt att ta sig till Mjóifjörður. Det är bara att lämna väg 92 och korsa heden och komma ihåg att hålla foten på bromsen på väg ned mot fjorden när lutningen är som mest 18 procent.

Det är en hygglig grusväg som nu för tiden är tillåten för vanliga personbilar. Men på försommaren när vägen är blöt är fyrhjulsdrivet att rekommendera. Serpentinvägen från fjorden uppför heden gör det omöjligt att hålla någon högre fart, och för motorsvaga fordon utan fyrhjulsdrift kan lutningarna, vätan och de snäva kurvorna bli ett problem. Inte sällan har både lastbilar och personbilar behövts knuffas eller dras upp till toppen.

Med ett lämpligt fordon är försommaren ändå den bästa tiden att köra över Mjóafjarðarheiði. Vägen över heden fungerar närmast som en påminnelse om att det finns saker som ligger utanför människans makt att kontrollera. Inte sällan är snön tio meter djup när vägen öppnas efter vintern. Att med tungan rätt i munnen sicksacka ned mot fjorden med snövallar flera gånger högre än bilen vid sidorna är en svårslagen upplevelse av skräckblandad förtjusning.

Den säsongsbundna isoleringen gör att Mjóifjörður påminner en hel del om Árneshreppur i Västfjordarna. Där är flyget eller fiskebåt enda alternativet när vägen snöat igen för vintern. Och vid fjordens botten ligger - precis som vid Djúpavík i Árneshreppur - ett fartyg och rostar sönder. I Mjóifjörður handlar det om en landstigningsbåt som blivit kvar sedan amerikanska trupper övergav fjorden vid andra världskrigets slut.

Utöver den hisnande vägen är det naturen och lugnet som är Mjóifjörðurs signum. Vattenfallen är närmast oräkneliga, bäckarna kluckar ivrigt på smältvattnets resa mot havet och fåglarna skvalpar i vågorna vid strandkanten. Här finns får och hästar som stirrar förundrat på varje besökare som om den kommit vilse och förirrat sig in i en annan värld.

Fiske och vandringar är vad som mest lockar till Mjóifjörður - den som vill shoppa får nöja sig med lokalbefolkningens konsthantverk och Vilhjálmur Hjálmarssons böcker. Men från Brekkuþorp sträcker sig en smal och gropig grusväg ytterligare 15 kilometer österut till Dalatangi, där en av Islands östligaste gårdar är granne med Atlanten, en väderstation och landets äldsta fyr.



Att på vägen tillbaka ha nått krönet på Mjóafjarðarheiði är alltid en lättad utandning. Efter en sista blick ned mot den grönskande fjorden känns det alltid lika skönt som småsorgligt att lämna serpentinvägen och dess branta sluttningar bakom sig.

Här kan du läsa mer om Mjóifjörður och valfångsteran.