fredag 29 maj 2015

Om okända öden och fem isländska försvinnanden

Trots enorma sökinsatser kunde räddningsarbetare och polis inte ta sig in i den dolda berggången bakom ett vattenfall vid Bleiksárgljúfur där 35-åriga Ásta Stefánsdóttir tros ha omkommit. De extrema omständigheterna utsatte även räddningsarbetarna för stor fara. Och det är inte det enda försvinnandet där sökandet skett under mycket svåra förhållanden.

Sökandet efter Ásta Stefánsdóttir är en av de svåraste uppgifterna som räddningstjänsten någonsin ställts inför. Under de senaste åren är det bara ett annat försvinnande som varit lika svårt - sökandet efter två tyska bergsklättrare som sommaren 2007 tros ha försökt bestiga Hvannadalshnjúkur, Islands högsta berg, genom att använda en led som bara några få lyckats bemästra.

Försvinnanden har i århundraden varit en del av livet på Island. Hårt väder och extrem terräng har genom åren orsakat många dödsfall. Ofta får försvinnanden sin förklaring när stormen mojnar eller snön smälter. Men vissa förblir gåtor som aldrig riktigt lämnar medvetandet. En fiktiv person som blivit närmast en symbol för detta är deckarförfattaren Arnaldur Indriðasons poliskommissarie Erlendur Sveinsson.

Ásta Stefánsdóttir, en 35-årig kvinna från Reykjavík, sågs senast i livet kvällen den 7 juni 2014. Morgonen därpå gick hon med sin 42-åriga sambo Pino De Los Angeles Becerra Bolaños till Bleiksárgljúfur, en ravin i Fljótshlíð öster om Hvolsvöllur på södra Island. När hon inte återvände till jobbet efter helgen ringde arbetskamraterna polisen.

Vid en av många djuphålor i Bleiksárgljúfur hittade räddningsarbetare parets kläder och skor. Troligtvis hade de gett sig i vattnet för att bada. Men ravinen är livsfarlig med stort vattentryck och många djupa hålor och trånga gångar. Pino De Los Angeles Becerra Bolaños föll från 30 meters höjd och hittades strax efter sökandets början. Men Ásta Stefánsdóttirs öde förblev en gåta.

I sökandet efter kvinnan fördämde räddningsarbetarna Bleiksárfoss och ledde om vattenfallet. För första gången kunde dykare då finkamma hela ravinen - från vattenfallet och ända ned till älven Markarfljóts utlopp i Atlanten. Efter den saknade Ásta Stefánsdóttir hittades inga spår.

Bara en plats återstod att söka - en smal och okänd berggång bakom vattenfallet där enorma mängder vatten forsar fram. Att ta sig in är förenat med akut livsfara. Eftersom det inte finns några spår efter 35-åringen någon annanstans är det troligt att hon omkommit inne i berggången. Det är första dödsolyckan i Bleiksárgljúfur sedan 1876.

Vid ett försvinnande måste det gå minst tre år innan anhöriga kan göra krav på att den saknade ska behandlas som avliden. Om det anses bevisat att personen befann sig i livsfara räcker det med fyra månader. Eftersom det inte finns några vittnen till olyckan var det osäkert hur 35-åringens öde skulle behandlas.

Ärendet avslutades dock inte hos polisen. Ansvaret för sökandet flyttades från polisen i Hvolsvöllur till Selfoss. Polis och räddningsarbetare hade fortsatt uppsikt över Bleiksárgljúfur, Bleiksá och Markarfljót om kvinnans kropp skulle sköljas upp. I Bleiksá spändes ett nät över ån. Det skulle stoppa större föremål från att flyta ut i Markarfljót. Nätet kontrollerades varannan dag. Något försök att ta sig in i berggången skulle däremot inte göras eftersom det ansågs vara för farligt. Däremot skulle räddningsarbetare med några veckors mellanrum på nytt söka i Bleiksárgljúfur.

Den 15 juli hittades en kvinnokropp i ravinen. På något sätt hade Ásta Stefánsdóttirs döda kropp spolats upp genom ravinens myller av grottor, gölar, gångar och vattenfall. Försvinnandet klarades upp och Ásta Stefánsdóttirs anhöriga fick kännedom om hennes öde. Dödsorsaken var antingen drunkning eller nedkylning.

Efter olyckan startade anhöriga till Ásta Stefánsdóttir en fond med syftet att samla in pengar till utrustning som kan användas i sökandet efter försvunna personer. Det första som fonden köpte in var drönare utrustade med vanlig kamera och värmekamera. Med hjälp av drönarna ska räddningstjänsten kunna söka av stora områden. Drönarna tilldelades räddningstjänsterna i Hella och Hvolsvöllur.

Försvinnandet i Bleiksárgljúfur är tillsammans med de saknade bergsklättrarna vid Hvannadalshnjúkur de svåraste omständigheterna som mött den isländska räddningstjänsten på senare tid. Den 17 augusti 2007 anmäldes de två tyska klättrarna Matthias Hinz och Thomas Grundt som saknade. De hade då inte dykt upp på flygplatsen i Keflavík för att resa hem till Tyskland. De hade heller inte dykt upp i Reykjavík som planerat den 12 augusti.

Efter sex dagars sökande hittades deras tält på Svínafellsjökull. Eftersom det fanns personliga tillhörigheter i tältet fanns inget tvivel om att de befunnit sig på glaciären. Sökandet var dock allt annat än enkelt. Svínafellsjökull, som är en utlöpare från Vatnajökull, är en utloppsglaciär med mängder av djupa sprickor. Väderförhållandena är i praktiken sådana att det enbart går att leta under sommarmånaderna.

Två isländska bergsklättrare hittade i september 2010 en lina på Hvannadalshnjúkurs västra sida. Linan påträffades på 1 700 meters höjd. Det var just denna väg - uppför en 100 meter lodrät isvägg - som Matthias Hinz och Thomas Grundt hade valt. Linan hade slitits itu mellan två stenar och bägge ändarna låg synliga i snön.

Ytterst få klättrare har genom åren valt denna väg för att bestiga Hvannadalshnjúkur. Den enda tidigare kända bestigningen gjordes 1986. Efter fyndet av linan uppmanades bergsklättrare som hade använt just denna väg att kontakta myndigheterna. På så sätt skulle fyndet kunna få sin förklaring.

Men ingen hörde av sig. Och det är en ytterst begränsad krets av klättrare som skulle klara av att bestiga Hvannadalshnjúkur från den västra sidan. Därför pekar allt på att den brustna linan är förklaringen till de tyska bergsklättrarnas öde.

Även om båda var rutinerade klättrare tror polisen att bergsklättrarna helt enkelt underskattat svårigheterna och valt en väg som de inte var förberedda för. Vid Svínafellsjökulls fot har anhöriga rest en minnessten efter de två.

Området har undersökts med helikopter utan att några spår efter Matthias Hinz och Thomas Grundt påträffats. Polisen utgår dock från att de omkom just här och att kropparna finns en bit längre ned. De extrema omständigheterna gör dock att det anses för riskfyllt att söka efter kropparna. Redan när linan hittades för fyra år sedan är det troligt att de begravts djupt under nya lager av snö och is.

Räddningsaktionerna är med tanke på omständigheterna förvånansvärt ofta framgångsrika. Men det finns från de senaste åren ytterligare några uppmärksammade exempel på sökanden som inte lyckats.

I november 2008 försvann en isländsk man på Skaldabúðaheiði norr om Hella på södra Island. Tillsammans med två vänner hade han gett sig ut för att jaga ripa. Uppe på heden tappade de bort varandra. Mannen återvände aldrig till bilen.

I en veckas tid sökte 200 räddningsarbetare efter mannen. Ett område på 80 kvadratkilometer genomsöktes med hjälp av hundar, hästar och fyrhjulingar. När sökandet avbröts hade snön gjort arbetet både mödosamt och riskabelt.

Mannens kropp hittades i juni året därpå. Platsen låg ungefär en mil från där de tre jägarna parkerat bilen. Han hade då tagit sig till en plats som skulle visa sig vara i utkanten av det område som genomsöktes av räddningsarbetarna. Att han var klädd i kamouflagefärgade kläder kan ha bidragit till att han inte hittades tidigare.

Ett liknande öde drabbade hösten 2013 Nathan Foley-Mendelssohn, en 33-årig amerikansk turist. Han försvann den 10 september förra året under en vandring längs Laugavegur från Landmannalaugar till Skógar. På vägen drabbades han av ett oväder med hårda vindar, kraftigt regn och låga temperaturer. Med sig hade han proviant för tre dagar.

Omkring 180 personer deltog i sökandet. Den 29 september hittades en madrass och ett tält längs vandringsleden som tros ha tillhört Nathan Foley-Mendelssohn. Det var det första spåret efter honom sedan han lämnade fjällstugan i Landmannalaugar.

Den 7 oktober avslutades sökandet. Mannen hade då varit försvunnen i fyra veckor. Den 17 juli 2014 upptäcktes en manskropp vid Háalda vid Landmannalaugar. Polisen kunde snart konstatera att det var Nathan Foley-Mendelssohn som hittats död.

I två och ett halvt dygn sökte 500 räddningsarbetare i november 2011 efter en svensk turist som förirrat sig på en glaciär. På kvällen den 9 november ringde han nödnumret 112. Han hade då irrat runt på en jökel i sex till åtta timmar och var frusen och blöt. Men han visste inte var han befann sig - och innan larmoperatörerna hann ställa frågor till honom dog telefonens batteri.

Eftersom 25-åringen pratat om Skógar koncentrerades sökandet först till Fimmvörðuháls mellan Mýrdalsjökull och Eyjafjallajökull. När mannens hyrbil hittades vid Sólheimajökull dagen därpå började en intensiv jakt. Det skulle dröja två och ett halvt dygn innan 25-åringen påträffades. Då var det för sent. Han hittades död i en trång spricka i glaciären. Om han där sökt skydd för ovädret eller fallit vet ingen.

Mannen hittades på 620 meters höjd. Hur han kunnat ta sig så långt upp på glaciären utan någon klättringsutrustning förbryllade myndigheterna. I sökandet uppe på Sólheimajökull användes rep, broddar och yxor. Mannens föräldrar tackade efteråt räddningsarbetarna för de insatser som gjorts i sökandet efter sonen.

Här kan du läsa mer om den försvunna kvinnan vid Bleiksárgljúfur, här mer om de saknade tyska bergsklättrarna och här mer om svensken som omkom på Sólheimajökull.