I augusti 1960 kunde Alþýðublaðið avslöja det första försöket till en nazistisk partibildning efter andra världskriget, Íslenzka fríveldishreyfingin. Den då 22-årige banktjänstemannen Bernhard Haarde skrev hälsningar från Island i den norska nazisttidningen Land og folk och rykten gjorde gällande att han försökte organisera en nationalsocialistisk rörelse i hemlandet.
Den blev kortvarig och den lämnade inga politiska avtryck efter sig. Nazismen var inte någon betydande politisk rörelse under kriget även om det fanns en del sympatisörer. Många partibildningar tenderade dock att snart splittras i fraktioner som snart splittrades i nya fraktioner.
Somliga hävdade dock att det inte var ideologiska eller organisatoriska tillkortakommanden som gjorde att nationalsocialismen aldrig fick fäste. Inom Självständighetspartiet var det under krigsåren vidöppet till höger och ett nazistiskt förflutet var inget hinder för att inneha förtroendeuppdrag. När Flokkur Þjóðernissinna lades ned 1944 sedan Nazitysklands krigslycka vänt sökte sig många till Självständighetspartiet.
Den socialistiska tidningen Þjóðviljinn ansåg en bit in på 1960-talet att Självständighetspartiet var nazianstruket, en historieskrivning som partiledningen förmodligen inte hade skrivit under på. Faktum var dock att partiet under krigsåren härbärgerade ett brett spektrum av åsikter och personligheter, där den gemensamma nämnaren var strävan efter självstyre.
Bernhard Haarde ville samla både ideologiska övervintrare och nyfunna anhängare i en ny rörelse. Han ska ha lyckats få några veteraner att sluta upp, medan andra antingen övergett ideologin eller - mindre smickrande - ansåg att han var för ung och naiv.
Försöket blev dock kortvarigt. Íslenzka fríveldishreyfingin höll sitt första möte i Reykjavík den 18 augusti 1960. Ett tjugotal personer närvarade, ett par av dem med ett förflutet i Framstegspartiet. Mötet slutade i kaos. Den provisoriske ledaren, som internt gick under namnet kommendanten, avsattes och grundaren Bernhard Haarde tog över. En nazistveteran från krigsåren blev rasande över att vissa sade sig ha sett honom på mötet och hotade att stämma alla som påstod detta.
Samtidigt framställdes blanketter för ansökan om medlemskap i Íslenzka fríveldishreyfingin. Den som var intresserad fick bland annat svara på frågor om det i familjen eller bekantskapskretsen fanns personer som var socialister, kommunister, frimurare eller hade några band till Israel.
På kvällen den 1 september samma år fortsatte de interna stridigheterna under ett möte på Café Höll i Reykjavík. Den så kallade kommendanten avsattes för säkerhets skull en andra gång. De olika fraktionerna vände sig ständigt till medierna för att smutskasta rivalerna. En mer erfaren kommendant som skulle ha passerat 40-strecket utlovades. Av detta blev inget. Följande stormöten på Café Höll samlade inte fler än fem personer.
I oktober var det dags för namnbyte. Þjóðernissinnaflokkur Íslands beställde armbindlar och hakkors från utlandet. Bernhard Haarde hävdade att så gott som samtliga 300 medlemmar av Íslenzka fríveldishreyfingin följde med in i den nya rörelsen. Av den utlovade styrkedemonstrationen på Arnarhóll blev det dock inget.
Den 20 april 1961 - på Adolf Hitlers 72-årsdag - marscherar ett tjugotal nazister in på Fossvogskirkjugarður i sydvästra Reykjavík. Vid kapellet lägger Bernhard Haarde en krans till Hitlers minne. Efter ett kort tal, hitlerhälsning och flaggviftning inför några förbryllade ögonvittnen marscherar gruppen in till centrum för att dricka vin och fira aktionen. Hitlerfirandet var Þjóðernissinnaflokkur Íslands största manifestation. Hakkorsfanorna och de grå uniformerna väckte denna dag viss uppmärksamhet i staden, dock inte tillräckligt för att leda till någon rapportering om händelsen i pressen.
Bernhard Haarde sökte samarbete med svenska Nordiska rikspartiet och tog också upp solhjulet som symbol. En representant för partiorganet Nordisk kamp vid namn Grün sägs också ha varit närvarande på flera av de isländska nationalsocialisternas möten under hösten 1960. Våren 1961 noterade flera isländska dagstidningar att Nordisk kamp då - på samma öppna sätt som då skedde på Pressbyrån i Sverige - såldes i åtminstone tre bokhandlar och tidningskiosker i Reykjavík tillsammans med den brittiska nazisttidningen Combat. I en av dem fanns de till och med i skyltfönstret.
I september 1961 utgav Þjóðernissinnaflokkur Íslands det första - och med all sannolikhet sista - numret av den egna tidskriften Frjáls Evrópa. Huvudansvarig för den första nationalsocialistiska tidningen sedan kriget var Bernhard Haarde. Att den inte finns i Landsbókasafn Íslands samlingar tyder på att upplagan sannolikt var ytterst begränsad. Nationalbiblioteket har annars lyckats nosa upp exemplar av exempelvis Fasistinn, ett fyrsidigt blad som utgavs åtta gånger av en liten klick nazister på Västmannaöarna år 1933, såväl som uppföljaren Þjóðernissinninn och Ísafjörðurnazisternas enda nummer av Þjóðin vaknar, samt snudd på varje isländsk trycksak från varenda liten håla som ens går att likna vid en tidning eller tidskrift.
Sedan är det tyst. I februari 1962 träffar Bernhard Haarde i Reykjavík en europeisk nazidignitär på väg över Atlanten för att i New York möta nazistledaren George Lincoln Rockwell.
Sedan går det snabbt. Bernhard Haarde går 24 år gammal bort i cancer på Radiumhospitalet i Oslo den 2 mars. Den 27 mars publiceras dödsannonsen i Morgunblaðið. En av de sörjande är då tioårige storebrodern Geir Hilmar, senare statsminister och ordförande för Självständighetspartiet.
Alþýðublaðið var den tidning som främst rapporterade om Bernhard Haardes rörelse. Att döma av den ytterst begränsade omfattningen av publiciteten var hans organisationer knappast välkända bland allmänheten. Det gäller även han själv som ledare. I pressen nämns han totalt 18 gånger - varav en tredjedel efter sin död i samband med att Geir H. Haarde fyller jämnt och familjemedlemmarna räknas upp - och kallas ibland Benedikt Haarde och Bernhard Hoorde. De gånger partinamnen nämns är än färre. Även RÚV rapporterade några gånger om Bernhard Haarde. Public service-radion ställde bland annat frågan till Café Höll hur det kom sig att nazisterna fick ha möten i lokalen.
Efter sommaren blir det känt att den tidigare kassören Jón Hólm tagit över ledarskapet efter Bernhard Haarde. Þjóðernissinnaflokkur Íslands har då inte hållit något offentligt möte på över ett år. Jón Hólm uppger att rörelsen hösten 1962 har närmare 200 medlemmar. Ingen av dem ger sig dock tillkänna. Det kommer aldrig någon upplösningsförklaring. Verksamheten tycks tyna bort snabbt efter Bernhard Haardes död.
När nazismen tillfälligt uppmärksammas på Island nästa gång är det 1970-tal och platsen är Västmannaöarna. När verksamheten i den lilla lokala nationalsocialistiska sammanslutningen upphör dumpar en natt någon av medlemmarna allt material på hembygdsmuseets trappa. Det är också symptomatiskt för rörelsen i landet. Den ideologiska kontinuiteten är liten eller obefintlig, och organisationerna är beroende av en drivande ledare. Utan en sådan sprids medlemmarna snabbt för vinden.
Här kan du läsa mer om Bernhard Haarde och nazismen på Island.
Källor: Alþýðublaðið, Mannlíf, Mánudagsblaðið, Morgunblaðið, Tíminn, Vísir.
