Redan i september 1945 utkom Leifur H. Mullers - han började då att stava efternamnet Muller i stället för Müller för att det inte skulle kunna associeras till Tyskland - bok Í fangabúðum nazista. När den nu återutges 70 år efter andra världskrigets slut beskrivs boken som en av de första i världen om Förintelsen.
Men det är lite missvisande att kalla detta en bok om Förintelsen. Visserligen svalt och plågades Leifur H. Müller under två år i fångenskap. Matransonerna var minimala samtidigt som han och tusentals andra tvingades till påfrestande kroppsarbete. Inte sällan njöt vakterna av att prygla och trakassera de utmärglade fångarna.
Dag för dag såg Leifur H. Müller hur svält och sjukdomar krävde allt fler dödsoffer. Kropparna staplades på hög. Ändå gick det rykten om långt hemskare platser än Leifur H. Müllers avdelning på Sachsenhausen. Platser dit tusentals av nazisterna oönskade och avmänskligade anlände varje dag, men där ingen återvände.
Men för fångarna var detta främst rykten och skräckberättelser som vandrat från mun till mun i långa led. Förintelsens verkliga innebörd uppenbarade sig först efter krigets slut när koncentrationslägren befriats.
Í fangabúðum nazista är baserad på de anteckningar som Leifur H. Müller lyckades föra genom åren. När Tyskland ockuperade Norge utbildade han sig i Oslo. Han började snart att söka efter ett sätt att återvända till Island. Sensommaren 1942 skulle han med en utbildning i Sverige som svepskäl ta sig vidare till Storbritannien och därifrån kunna ta sig hem.
Beskedet att den över två år långa väntan snart skulle vara över gjorde Leifur H. Müller både glad och lättad. I upprymdheten delade han hemligheten med två andra islänningar som var bosatta i Oslo. Den ena visade sig vara angivare åt nazisterna, den andre sympatiserade med dem. I oktober 1942 fördes han till Gestapos högkvarter i Oslo där han erkände flyktplanerna.
Det vanliga straffet för att ha planerat att fly till Storbritannien var tre månaders fängelse. Trots att vänner lyckades rensa Leifur H. Müllers lägenhet på antinazistiska flygblad innan Gestapos genomsökning stod det snart klart att han inte skulle släppas så tidigt. Efter ett knappt år i norska fängelser sattes han på ett tåg med destination Sachsenhausen.
Efter att ha passerat grindarna med texten Arbeit macht frei fick Leifur H. Müller numret 68 138. Totalt beräknas över 200 000 fångar ha passerat Sachsenhausens grindar. I detta koncentrationsläger - som av SS-chefen Heinrich Himmler beskrevs som en mönsteranläggning - dog tiotusentals människor, somliga genom svält och sjukdomar - andra efter tortyr, misshandel eller rena avrättningar.
Leifur H. Müller beskriver en ständig skräcktillvaro där fångar trängs i minimala celler, där sjukdomar ständigt kräver offer och där det inte finns någon annanstans att uträtta sina behov än i cellen. Det är också en ständig kamp för att inte säcka ihop under de timslånga dagliga uppställningarna och räkningarna, och en ständig kamp om några små ynka gram föda.
Med tiden är det inte bara rykten om systematiska massmord på av nazisterna oönskade människor som når fångarna i Sachsenhausen. Det blir också allt tydligare att krigslyckan har vänt. Under hösten 1944 blir det trots den nazistiska propagandan uppenbart att trupperna ständigt pressas tillbaka. Fångar från andra läger flyttas till Sachsenhausen. Från Röda Korset i Sverige kommer matpaket, men också besök.
I mitten på mars 1945 får Leifur H. Müller plats på en konvoj. Efter stopp i Tyskland och Danmark når han Sverige i slutet av april samma år. Tillvaron förvandlas med ens till ett slags paradis. Visserligen är många fångar både skadade och utmärglade. Men plötsligt finns det mat, sängar, medmänsklighet och respekt till alla.
Den 7 juli 1945 flög Leifur H. Müller från Oslo till Reykjavík. Där skrev han alltså boken baserad på minnesanteckningar från åren i fängelse och koncentrationsläger. Han återvände till Norge bland annat för att vittna vid rättegångar. Så småningom pekades Ólafur Pétursson ut som den som hade angivit honom. Ólafur Pétursson dömdes i Norge till 20 års fängelse för sitt samarbete med nazisterna. Men efter ivrig uppvaktning från den isländska regeringen släpptes han efter bara tre månader och återvände till Island.
Leifur H. Müller gifte sig och bildade familj. Länge drev han en butik i Reykjavík. Han blev dock aldrig helt fri från åren under den nazistiska terrorregimens våld. Sömnstörningar och mardrömmar plågade honom länge. Han dog 1988 vid 67 års ålder.
Í fangabúðum nazista är en bok som är skriven mitt i ett händelseförlopp. Den rymmer få reflektioner från backspegeln, utan präglas - tack vare anteckningarna - av ett här och nu. Boken är också skriven på ett ovanligt rättframt sätt, utan att uppehålla sig vid just författarens öde. Tillsammans skapar det en allmängiltighet som en av många tusen röster ur den dagliga förnedringen.
Betyg: Tre påsar Djúpur.Ovan kan du se sonen Sveinn Muller tala om pappans bok.
