En lördag i september 1973 kastade sig bröderna Guðmundur och Ólafur Benediktsson från Geithöfði i Kleifarvatn. Många gånger hade de åkt till sjön för att dyka. Men den här gången var det inte bara erfarenhet som de hade med sig hem i bagaget. I bilen kunde de också proppa in mängder av sovjetisk avlyssningsutrustning.Kleifarvatn på sydvästra Island är en på många sätt mycket underlig sjö. I samband med kraftiga jordskalv kan den både sjunka och stiga. Exakt hur det går till har inga forskare hittills lyckats lista ut. I sjön finns också områden som är så heta att fiskar blir skållade. Dessutom har regionen alltid präglats av vulkanisk aktivitet.
Ändå är det kanske framför allt deckarförfattaren Arnaldur Indriðason som har präglat bilden av Kleifarvatn. I en roman från 2004 med samma namn (Mannen i sjön på svenska) berättar han en historia om hur det på botten av den sjunkande sjön hittas en död kropp fastkedjad i sovjetisk spionutrustning.
Boken var delvis baserad på något som faktiskt inträffat. Lördagen den 8 september 1973 var det första steget mot insyn i hur omfattande det sovjetiska spioneriet var på Island under kalla kriget.
I vattnet denna lördag hittade Guðmundur och Ólafur Benediktsson sändare, mottagare och magnetband. En del tog de med sig, men mycket fick ligga kvar. Två dagar senare återvände tillsammans med Erlingur Bjarnason. Fångstlyckan var god även denna gång. Fler underliga föremål fiskades upp ur Kleifarvatn.
På vissa apparater fanns text med det kyrilliska alfabetet. På andra såg det ut som att någon försökt radera texten. Släktingen Torfi Ólafsson, som studerade ryska, fick uppdraget att försöka tyda texterna. Det handlade tveklöst om ett trettiotal olika apparater med rysk text.
Vid det här laget valde de unga männen att vända sig till polisen. I förhör berättade de hade dykt på samma ställe bara ett par månader tidigare. Då fanns där inga underliga apparater.
Fynden ledde till att polisen sökte igenom sjön. Ännu mer misstänkt avlyssnings- och kommunikationsutrustning hittades. Majoriteten var försedd med kyrillisk text. Tre apparater hade dock tillverkats i Västeuropa. Det visade sig dock snart att de hade sålts till Sovjet.
Den sovjetiska ambassaden förnekade alla uppgifter om inblandning i någon spioneriaffär. Allt pekade dock mot ambassaden. Under 1967 blev diplomatposten till ambassaden på Garðastræti anmärkningsvärt tyngre. Några år senare byggdes ambassadens övervåning om med en ostörd överblick över himlavalvet - och sannolikt även över amerikanska satelliter.
Det främsta fyndet i Kleifarvatn var en mycket kraftfull kortvågsradio. Den kunde användas för att avlyssna just de våglängder som Nato använde för telefonsamtal mellan Nordamerika och Europa. Den linjen passerade nämligen Island. Annan utrustning visade att Sovjet också avlyssnade Nato-basen i Keflavík och inhemsk telefontrafik.
Från officiellt håll kom det aldrig något sovjetiskt erkännande trots att alla tecken pekade mot ambassaden i Reykjavík. Polisen i Hafnarfjörður hade under en längre tid reagerat på att fordon med ryska diplomatskyltar ofta syntes vid Kleifarvatn. Strax före det första fyndet i sjön hade den misstänkta spionverksamheten kunnat avslöjas.
I slutet på augusti 1973 var ett ambassadfordon - en svart Volga - inblandat i en singelolycka vid Kleifarvatn. Islänningar som passerade olycksplatsen stannade för att tala med föraren. Han beskrevs som uppenbart berusad. Diplomatbilen såg ut att vara fullastad med tomater.
Sannolikt fanns dock mer än tomater i bagaget. Den voltade bilen bärgades till en verkstad i Reykjavík. Där blev mekanikerna vittnen till hur personal från ambassaden gång efter gång kom till verkstaden för att plocka med sig föremål från bilen.
Alla var dock inte övertygade om den sovjetiska inblandningen. Den socialistiska tidningen Þjóðviljinn hävdade i stället att Självständighetspartiet skulle ha planterat utrustningen i sjön. Syftet ska ha varit att smutskasta Sovjet. Än så länge har dock inga bevis för en sådan teori presenterats.
Utrustningen var länge i polisens förvar. I dag har det mesta utom några få apparater förstörts. De kan beskådas på Árbæjarsafn i Reykjavík. Men den exakta historien bakom är ännu inte känd.
