Fyra nya skalbaggsarter och ett rikt fågelliv mötte den årliga expeditionen till Surtsey. Att fåglarna fortsätter att sprida sig över ön gör att förutsättningarna för ännu rikare växtlighet ökar. Däremot har erosionen varit ovanligt kraftig det senaste året. Öns nordligaste landtunga är särskilt hårt drabbad. Det uppger Náttúrufræðistofnun Íslands i ett pressmeddelande.Nästa år är det femtio år sedan vulkanutbrottet som skapade Surtsey upphörde. Redan när utbrottet rasade förbjöd myndigheterna allmänheten från att besöka ön. I regel ges bara tillstånd till en vetenskaplig expedition om året. Under dessa expeditioner kartläggs utvecklingen på ön.
I år gjorde vädret det svårt att få syn på och fånga insekter. Fyra nya skalbaggsarter tillhörde dock de mest intressanta fynden under expeditionen. De två som hittills identifierats var nordlig sumplöpare och Byrrhus fasciatus, en art som inte har något svenskt namn. Dessutom påträffades två hornvingar som ännu inte identifierats. En av dem tros vara helt ny för Island. Utöver detta fanns kålmal i ovanligt stort antal.
Fåglar fortsätter att breda ut sig över Surtsey. I år fanns visserligen inga tecken på att ejder, tretåig mås eller lunnefågel häckat på ön. För bara några år sedan var det tre havstrutpar som fanns på ön. I år hade det ökat till omkring trettio. Även silltrut och gråtrut har ökat i antal. Återväxten var god och dessa arter verkade inte ha någon brist på föda.
Trutarnas utbredning till nya häckningsplatser är mycket positiv för växtligheten. Fåglarnas spillning skapar förutsättningar för spridning av växtlighet.
Andra fågelarter som i vanlig omfattning syntes till på Surtsey var bland annat korp, stormfågel, tobisgrissla, snösparv och ängspiplärka.
Under expeditionen hittades 61 olika växter. Det var fyra färre än förra året. De som åtminstone tillfälligt försvunnit från Surtsey var åkerförgätmigej, daggkåpa, beringtåtel, källört och fjälldunört. Däremot hade grönlandsyxne återvänt till ön.
Totalt har 73 olika växter observerats på ön sedan den formades under ett vulkanutbrott som varade mellan 1963 och 1967. Gynnsamma väderförhållanden bidrog i år till att växtligheten täckte mer yta än vanligt. Den torka som dominerat delar av sommaren tycktes inte ha skadat spridningen. Från år till år täcks allt mer av ön av gräs och andra växter.
Under vintern drog flera kraftiga oväder in över Surtsey. Hårdast drabbad av erosionen var öns nordspets, en landtunga som blir allt tunnare. Delar av den har nu hamnat under vatten.
Här kan du läsa mer om förra årets expedition till Surtsey.
