En av Islands mest förunderliga politiska karriärer kan ha tagit slut i går. När Sigmundur Davíð Gunnlaugsson lämnade Háskólabíó i Reykjavík gjorde han det för första gången som en förlorare. Kanske var det osanningarna, arrogansen och konspirationsteorierna som till sist kom i kapp Framstegspartiets omstridda ordförande.
Sigmundur Davíð Gunnlaugsson halkade in i politiken närmast på ett bananskal. Han upptäcktes krishösten 2008 som en av talespersonerna för nätverket Indefence, värvades till Framstegspartiet och valdes med knapp marginal till ordförande i januari 2009 när bläcket knappt hunnit torka på medlemskortet.
Den första tiden inom politiken kännetecknades av oerfarenhet. Sigmundur Davíð Gunnlaugsson gick med på att skydda en rödgrön minoritetsregering från en misstroendeförklaring under en övergångsperiod. I utbyte fick han två oönskade gåvor: en grundlagsdebatt och ett EU-närmande. Snart såg han dock till att distansera den egna politiken från partilinjen i dessa frågor.
Under Sigmundur Davíð Gunnlaugssons ledning fick Framstegspartiet så småningom en allt tydligare nationalistisk och högerpopulistisk prägel. Många såg det som en välbehövlig förnyelse av partiet. Internt blev den socialliberala falangen allt mer marginaliserad.
Sigmundur Davíð Gunnlaugssons stora seger var Islands seger i Icesave-tvisten mot Nederländerna, Storbritannien och EU. Några månader före valet 2013 fastslog Eftas domstol att den isländska staten inte hade någon skyldighet att ansvara för insättningsgarantin knuten till Landsbankis Icesave. För många var Sigmundur Davíð Gunnlaugsson en symbol för motståndet mot ett statligt ansvar för Icesave.
Segern bar honom fram till statsministerposten. Visserligen blev Självständighetspartiet större än Framstegspartiet i valet, men dåvarande presidenten Ólafur Ragnar Grímsson gav ändå Sigmundur Davíð Gunnlaugsson mandat att bilda regering.
Debatten om Framstegspartiet cirkulerade länge kring vilka löften som infriats. Sigmundur Davíð Gunnlaugsson aviserade tidigt att han inte tänkte hålla löftet om en folkomröstning i EU-frågan. Löftet om en skuldnedskrivning av bostadslån kämpade han däremot för att ge bilden av att han hållit - trots att summan bara blev en fjärdedel av den utlovade och att rabatten främst gick till höginkomsttagare.
Som statsminister kom Sigmundur Davíð Gunnlaugsson snabbt på kant med medierna. Inte sällan framstod han som arrogant och självgod. Sannolikt var det avsaknaden av ödmjukhet som blev hans fall. När han i går lämnade partikongressen på Háskólabíó i Reykjavík var det utan att ha gett intryck av att ha förstått varför så många tappat förtroendet för honom.
När det i våras uppdagades att han varit delägare i ett bolag i ett skatteparadis svarade Sigmundur Davíð Gunnlaugsson med att döma ut avslöjandet som en konspiration riktad mot honom och partiet. Han förde aldrig någon diskussion om politisk moral. I stället resonerade han utifrån rättsväsendets syn på brottslighet - skyldig eller inte.
Snart lades en härva av osanningar på hög tillsammans med konspirationsteorierna. Några svar på de viktigaste frågorna kopplade till skatteparadisbolaget Wintris Inc. gav Sigmundur Davíð Gunnlaugsson aldrig. Han har inte berättat hur bolaget skaffade sig fordringar i de kraschade storbankerna på 523 miljoner isländska kronor. Han har heller inte redovisat om han skattat för sitt innehav i bolaget.
Internt fanns det många som höll med Sigmundur Davíð Gunnlaugsson. Även om många ogillade skatteparadis var det en vanlig uppfattning att medierapporteringen var orättvis.
Ändå var det till sist mediebevakningen som fällde Sigmundur Davíð Gunnlaugsson - trots att han lyckades klamra sig fast vid partiledarposten ett halvår längre än statsministerposten. För första gången sedan 1944 - då Hermann Jónasson besegrade Jónas frá Hriflu - föll partiledaren i en duell mot en utmanare.
En annan avgörande faktor var sannolikt Sigmundur Davíð Gunnlaugssons agerande under partiledarstriden. Under kongressen anklagades han av alltingsledamoten Ásmundur Einar Daðason för att ha vägrat att diskutera dagordningen och ge plats åt Sigurður Ingi Jóhannsson i talarstolen. Sigmundur Davíð Gunnlaugsson svarade med att anklaga honom för att ljuga. När han sedan lämnade lokalen sprang dåvarande partisekreteraren Eygló Harðardóttir i kapp honom och sade att det var Sigmundur Davíð Gunnlaugsson som ljög.
Grälet mellan de två bevittnades av flera delegater. Det är troligt att uppgifterna från Ásmundur Einar Daðason - som tidigare varit lojal mot Sigmundur Davíð Gunnlaugsson - hade stor inverkan. För många var detta ett bevis för att Sigmundur Davíð Gunnlaugsson tänkte på sig själv i första hand och på partiet i andra hand.
En annan avgörande faktor var sannolikt Sigmundur Davíð Gunnlaugssons agerande under partiledarstriden. Under kongressen anklagades han av alltingsledamoten Ásmundur Einar Daðason för att ha vägrat att diskutera dagordningen och ge plats åt Sigurður Ingi Jóhannsson i talarstolen. Sigmundur Davíð Gunnlaugsson svarade med att anklaga honom för att ljuga. När han sedan lämnade lokalen sprang dåvarande partisekreteraren Eygló Harðardóttir i kapp honom och sade att det var Sigmundur Davíð Gunnlaugsson som ljög.
Grälet mellan de två bevittnades av flera delegater. Det är troligt att uppgifterna från Ásmundur Einar Daðason - som tidigare varit lojal mot Sigmundur Davíð Gunnlaugsson - hade stor inverkan. För många var detta ett bevis för att Sigmundur Davíð Gunnlaugsson tänkte på sig själv i första hand och på partiet i andra hand.
Vad som nu händer är en gåta. I dag kan inte ens Sigmundur Davíð Gunnlaugsson vakna utan att inse att han förlorat. Om han fortsätter att kämpa för Framstegspartiet genom att delta i valrörelsen som toppkandidat i den nordöstra valkretsen eller väljer att lämna politiken återstår att se.
Det är svårt att se att Sigmundur Davíð Gunnlaugsson skulle acceptera en roll som en "vanlig" alltingsledamot utan chans till ordförande- eller ministerposter. Hans metod har alltid varit konflikt och konfrontation i stället för kompromiss.
Dessutom är det rimligt att anta att han känner sig förorättad. Sigmundur Davíð Gunnlaugsson har målat upp sig själv och partiet som en kraft som lyckats med något ingen annan i världen gått i land med - att utmana den globala finanseliten och vinna. En sådan självbild är svår att förena med otacksamhet och en plats på någon av alltingets bakersta bänkar.
Det är svårt att se att Sigmundur Davíð Gunnlaugsson skulle acceptera en roll som en "vanlig" alltingsledamot utan chans till ordförande- eller ministerposter. Hans metod har alltid varit konflikt och konfrontation i stället för kompromiss.
Dessutom är det rimligt att anta att han känner sig förorättad. Sigmundur Davíð Gunnlaugsson har målat upp sig själv och partiet som en kraft som lyckats med något ingen annan i världen gått i land med - att utmana den globala finanseliten och vinna. En sådan självbild är svår att förena med otacksamhet och en plats på någon av alltingets bakersta bänkar.
Men det finns också ett tredje alternativ - en idé som dykt upp från olika håll under det senaste halvåret och som fick nytt liv i går. Det kan förstås inte uteslutas att Sigmundur Davíð Gunnlaugsson fortsätter att gå sin egen väg genom att starta ett eget parti.
Besvikelsen bland anhängarna var stor i går. Alltingsledamoten Vigdís Hauksdóttir skrev på Facebook att partimedlemmarna begått "ett enormt misstag" genom att rösta bort honom. Guðfinna Jóhanna Guðmundsdóttir, kommunpolitiker i Reykjavík, instämde i inlägget genom att anklaga onämnda personer för att försöka ta åt sig äran av Sigmundur Davíð Gunnlaugssons triumfer. Gunnar Kristinn Þórðarson, nummer fem på partiets lista i norra Reykjavík, meddelade på Facebook att han avsäger sig platsen:
"Jag tror att det är förnuftigare att köpa katalysator, sätta den i en blomkruka och gå med i Gröna vänstern än att följa Sigurður Ingi [Jóhannsson] i politiken. Jag uppmanar Sigmundur Davíð att överväga att kandidera som politisk vilde."
Och de var långt ifrån ensamma om att befara ett svagt valresultat under nye ordföranden Sigurður Ingi Jóhannssons ledning. För även om han inte är avskydd eller omstridd så är han heller inte särskilt färgstark.
Sigurður Ingi Jóhannsson hade - under normala förutsättningar - varit en trygg ordförande. Men han kommer inte att om knappt fyra veckor leda Framstegspartiet till någon valseger. Om väljarstödet blir tvåsiffrigt får han vara ganska nöjd.
Frågan är bara om Sigmundur Davíð Gunnlaugssons anhängare kommer att vara det. Och vem de lastar för det svaga resultatet. Om ansvaret läggs på Sigurður Ingi Jóhannsson väntar ett mycket svårt uppdrag att ena Framstegspartiet på nytt.
Här kan du läsa mer om partiledarstriden.
