Omkring 9 000 personer har dött till följd av vulkanutbrott på Island under de senaste 650 åren. Utbrottet med de mest katastrofala konsekvenserna var Laki mellan 1783 och 1784. Då miste cirka 8 700 personer livet. Men i modern tid är dödsoffer kopplade till vulkanutbrott något mycket sällsynt. Det framkommer i en artikel i Læknablaðið.På Island inträffar i regel ett vulkanutbrott ungefär vart tredje år. Just nu tros landet vara på väg in i en period av ökad vulkanisk aktivitet. Både Katla och Hekla är redo att eruptera. I Vatnajökull ser både Grímsvötn och Bárðarbunga att gå mot nya utbrott.
Länge förknippades vulkanutbrott med en lång rad plågor. Utbrott orsakade förgiftningar, översvämningar och begravde bördig mark under aska och lava. Men i dag är dödsfall med direkt anknytning till vulkanutbrott mycket sällsynta. Och de som omkommit under det senaste seklet hade kunnat undvika detta.
I Læknablaðið skriver läkaren Gunnar Guðmundsson och geologen Guðrún Larsen om dödsfall med anknytning till vulkanutbrott. Genomgången börjar med Öræfajökulls utbrott 1362. Längre tillbaka i tiden är källorna än mer osäkra.
Öræfajökulls utbrott 1362 är det största sura explosionsutbrottet som inträffat på Island sedan landet befolkades. Det är känt att betes- och odlingsmark samt byggnader i två socknar begravdes. I artikeln uppskattas antalet dödsoffer till mellan 50 och 300 personer.
Det har inte påträffats några kvarlevor från personer som kan ha fallit offer för Öræfajökull. De kan dock ha begravts under de enorma mängder aska som vulkanen spred över stora delar av landet. Utbrottet var av sådan storlek att Gunnar Guðmundsson och Guðrún Larsen räknar med att ett stort antal omkom.
Om antagandena är korrekta gör det Öræfajökull till den näst dödligaste vulkanen i landet. Det är bara Lakis utbrott mellan 1783 och 1784 som orsakat fler dödsoffer. Då dog omkring 8 700 personer. Utbrottet är det näst största sedan Island befolkades. Bara Eldgjá år 934 har varit större.
Utbrottet i Laki hade sitt ursprung i Grímsvötns vulkaniska system. Inom loppet av åtta månader bildades 14,7 kubikkilometer lava och 0,7 kubikkilometer tefra. Under utbrottet producerades dessutom 120 megaton svaveldioxid, 350 megaton koldioxid, 15 megaton vätefluorid och 6,8 megaton väteklorid.
Trots den enorma produktionen av giftiga vulkangaser är det inte säkert att koncentrationen var direkt dödlig i befolkade områden. Däremot står det klart att en fjärdedel av boskapen dog på grund av fluorförgiftning. Tusentals människor dog i den hungersnöd som följde när inte bara boskapen dog utan marken dessutom förgiftades.
Det finns många berättelser om utbredd svält och svåra sjukdomssymtom från denna tid. Författarna skriver att det är svårt att dra några slutsatser om huruvida det rörde sig om fluorförgiftning eller skörbjugg. Det talas om sår i munnar och på tungor, om svart tandkött och tänder som lossnar ur munnen, om inflammation i leder och muskelkramp.
De övriga utbrott som författarna tar upp har bara orsakat enstaka dödsfall. Den vanligaste dödsorsaken är drunkning till följd av de översvämningar som skapas av utbrott under glaciärer. Vid Grímsvötns utbrott 1629 dog minst fyra personer, vid utbrottet 1684 en person och vid utbrottet 1861 en person. Dessutom drunknade tre personer vid Öræfajökulls utbrott 1727.
Vid Heklas utbrott 1510 ådrog sig en person dödliga skador. När Katla erupterade 1755 dog en person efter att ha träffats av blixten.
Gunnar Guðmundsson och Guðrún Larsen tar också upp Hekla 1947 och Eldfell på Hemön 1973 som utbrott då en person omkommit. Värt att notera är dock att bägge dödsfallen hade varit möjliga att undvika. När det gäller Hekla handlade det om en fotograf som träffades av en sten och omkom. Och på Hemön var det en inbrottstjuv som somnade på platsen och dog av de giftiga gaserna.
Totalt handlar det alltså om ungefär 9 000 personer som har omkommit till följd av vulkanutbrott sedan 1362.
