Året var 1978. Några gymnasieungdomar i Kópavogur pimplade Tropicana och konstaterade att framtidsutsikterna såg sisådär ut. Inflationen skenade och kronan hade nyligen devalverats genom att helt sonika ta bort de två sista siffrorna på varje sedel.
Planerna på ett parti som skulle locka med guld och gröna skogar föddes. Året därpå tog killarna chansen i alltingsvalet. Sólskinsflokkurinn, Solskenspartiet, kandiderade i Reykjaneskjördæmið och gjorde det med vallöften som inte liknade några andras.
För att leva upp till partinamnet skulle Island helt sonika bogseras söderut i Atlanten. Mer solsken och mer värme skulle tina upp islänningarna ur den ekonomiska kylan. Och de hade dessutom en mirakelkur mot inflationen - den skulle nämligen behandlas på samma sätt som kronan; få stiga till 100 procent för att därefter kapa de två nollorna.
Solskenet strålade även över resten av partiprogrammet. Alla kandidater påstod sig förstås bo på Sóleyjargata - samma smörblomma som föreslogs bli Islands nationalsymbol - dit även utbildningsdepartementet skulle flyttas. Och de vikande fiskebestånden skulle räddas genom att fridlysa sólkoli, bergtunga.
Hela klabbet marknadsfördes med att idéerna inte var galnare än de etablerade partiernas planer för att föra Island upp ur krisen. Bland kandidaterna fanns Stefán Karl Guðjónsson och Valgarður Guðjónsson, i dag mer kända som medlemmar av punklegendarerna Fræbbblarnir.
Alltinget förblev dock en dröm för Solskenspartiet. Valresultatet 1979 slutade på magra 0,1 procent med 92 röster, vilket inte räckte till något mandat. Den udda partibokstaven q ledde inte till framgång.
Frågan är ändå om inte Solskenspartiet på något sätt lyckades smyga in sin politik på dagordningen. Island har visserligen inte flyttats söderut, men klimatet blir allt ljummare. Och den ekonomiska uppgången tog rejäl fart några årtionden senare, även om den också slutade med ett magplask.
Solskenspartiet var inte den enda skämtkandidaturen i 1979 års val. Hinn flokkurinn, Det andra partiet, lyckades snäppet bättre och drog ihop 158 röster, vilket motsvarade 0,2 procent av de totala rösterna. De väljarna föll för löftena om att låta bönderna odla gräs, ta hem alla islandshästar samt protestera mot Färöarnas expansionspolitik.
År 1991 var det dags igen i Reykjaneskjördæmið. Partiet Öfgasinnaðir jafnaðarmenn, Extremistiska socialdemokrater, samlade 459 röster på löftet om att bygga en vattenrutschkana tvärs över bukten Faxaflói för att transportera både fisk och människor. Antalet isländska jultomtar skulle dessutom bantas från tretton till nio.
Allra först var dock varken Det andra partiet eller Solskenspartiet. Redan 1971 ställde Framboðsflokkurinn, Kandidatpartiet, upp i alltingsvalet och fick hela 2 procent av rösterna. Det räckte visserligen inte till något mandat, men det var här som tidigare talmannen och socialdemokraten Ásta R. Jóhannesdóttir fick sin första politiska skolning.
Kandidatpartiet sågs som en allvarlig utmanare mot de etablerade partierna - som uppenbarligen var medvetna om att de inte hade de yngre väljarnas förtroende.
I valet använde Kandidatpartiet bokstavsbeteckningen O. Och den blev något av en symbol för partiets vallöften. Där de andra partierna lovade att färdigställa ringvägen runt Island tänkte Kandidatpartiet även bjussa på en ringväg i varje valkrets.
Här kan du läsa mer om Jón Gnarr och Bästa partiet.
