Året var 1933. Arbetslösheten plågade Island och många hade knappt mat för dagen. Missnöjet med den danska överhögheten var i vissa kretsar stort trots att ett visst självstyre blev verklighet för Island 1918.
Vissa sneglade mot Tyskland, nationalsocialismen och Adolf Hitler. Ideologin sågs inte bara som ett försvar mot kommunismen och judendomen, utan också som en väg mot självständighet.
I Þjóðernishreyfing Íslendingas tjugotrepunktsprogram från det första kampåret ställer partiet bland annat kravet att alla band till Danmark ska upphöra och Island ska förklara sig självständigt. Här finns också krav på slopade utländska bidrag till de politiska partierna, högskoleutbildningar anpassade efter arbetsmarknadens behov, byggen av arbetarbostäder och fler jobb, modernisering av lantbruket, stopp för utländsk arbetskraft med undantag för vissa specialister, kontroll av könssjukdomar och rashygien.
I tidskriften Íslenzk endurreisn predikades stenhård kamp mot kommunismen. Judarna anses visserligen ha skapat den enligt nazisterna livsfarliga kommunistiska ideologin, men annars var utfallen mot judar ganska sällsynta. Kanske var det svårt att hävda att judarna var på väg att tillskansa sig herravälde även över Island med tanke på att det vid den här tiden fanns ett tjugotal judar, gyðingar, i landet. Gyðingur betyder på isländska för övrigt inte bara 'jude', utan också 'ockrare, svindlare, girigbuk', några av de karaktärsdrag som nationalsocialister ofta vill tillskriva just judar.
I stället var det alltså kommunismen, som var stark på Island vid den här tiden, som var huvudfienden som skulle bekämpas. Nazisterna överföll vid flera tillfällen meningsmotståndare, men blev ibland också ivägkörda från egna möten.
Sannolikt infann sig aldrig den där kampkänslan som sägs ha varit så glödande i det nazistiska Tyskland. Trots intensiva propagandakampanjer blev Þjóðernishreyfing Íslendinga aldrig någon folkrörelse. I vänsterpressen var partiets unga anhängare en tacksam måltavla för politiska attacker.
Året därpå grundades Flokkur Þjóðernissinna sedan Þjóðernishreyfing Íslendinga splittrats och Gísli Sigurbjörnsson burits ut på ett av partiets möten. De marscherade på första maj, bar gråa skjortor med blåvita armbindlar med röda hakkors och gav ut tidningarna Ísland och Mjölnir med varierande regelbundenhet.
Om den isländska nazismen över huvud taget kan sägas ha haft några framgångar så var det tveklöst under de här åren. Toppar inom Självständighetspartiet hyllade Þjóðernishreyfing Íslendingas "unga män med rena tankar" och Morgunblaðið uppmuntrade deras kamp för självständighet och mot kommunismen.
Nationalsocialismen sågs av vissa nationalister vid den här tiden som något fräscht och spännande. Många radikala hade därför dubbla medlemskap i Självständighetspartiet och Þjóðernishreyfing Íslendinga. I början sågs det inte som något problem, utan Självständighetspartiet knöt entusiastiskt till sig gråskjortorna.
Dubbelorganiseringen gav också nazisterna den hittills enda maktpositionen i det politiska livet, en av de dubbelanslutna valdes nämligen in på ett av Självständighetspartiets mandat i Reykjavíks kommunfullmäktige.
Vid Háskóli Íslands nådde det nazistiska ungdomsförbundet Félag þjóðernissinnaðra stúdenta också framgångar. Fyra år i följd var föreningen representerad i studenternas församling. Huvudmotståndare var socialistiska Félag róttækra stúdenta.
Framgångarna i eget namn inom politiken var dock obefintliga. Varken i kommunal- eller alltingsval blev några nazister invalda. I parlamentsvalen hade partiet sällan kandidater nog att ställa upp i varje valkrets. I alltingsvalet 1937 fick Flokkur Þjóðernissinna 4,9 procent i Gullbringu- og Kjósasýsla, det enda distriktet där nazisterna gick till val.
Stödet för partiet hade dock börjat dala redan 1936. När Flokkur Þjóðernissinna stod på toppen hade de sannolikt omkring 400 medlemmar. De flesta återfanns i Reykjavík, men även i Keflavík, Siglufjörður, Seyðisfjörður och på Västmannaöarna fanns förhållandevis starka lokalavdelningar.
Tidningsutgivningen blev allt mer sporadisk och när britterna ockuperade Island 1940 blev läget hopplöst. Flokkur Þjóðernissinna gick i dvala och upplöstes formellt 1944.
Nazisterna var inte populära men uppenbarligen sågs inte ett sådant förflutet som särskilt belastande. Efter krigsslutet 1945 gick flera nazister med i Självständighetspartiet.
Davíð Ólafsson gick med i demonstrationsleden och lät den isländska flaggan blåsa i vinden tillsammans med hakkorset under 1930-talet. Han blev senare både centralbankschef och alltingsledamot för Självständighetspartiet.
Sigurjón Sigurðsson blev polischef i Reykjavík och var den som basade över ingripandena den 30 mars 1949, då Austörvöllur fylldes av islänningar som protesterade mot beslutet att gå med i Nato. Polisen använde tårgas och batonger mot demonstranterna. Sigurjón Sigurðsson satt i studentrådet vid Háskóli Íslands i två år för Félag þjóðernissinnaðra stúdentas räkning. 1938 var han en av Flokkur Þjóðernissinnas kandidater i kommunalvalet.
Birgir Kjaran var något av partiideolog på det tidiga 1930-talet. Efter kriget klättrade han snabbt på samhällsstegen och representerade Självständighetspartiet i alltinget i åtta år samt i kommunfullmäktige i Reykjavík i fyra år. Han hade flera andra toppjobb inom centralbanken och näringslivet.
Men Birgir Kjaran fick också uppleva att hans åsikter var långt ifrån accepterade bland alla. Han valdes 1933 till ordförande för en studentförening vid en gymnasieskola i Reykjavík. När det visade sig att han gått med i Flokkur Þjóðernissinna väcktes en misstroendeförklaring mot honom. Majoriteten röstade då bort honom från ordförandeposten.
Jón Þ. Árnason hävdade efter kriget att minst fyra alltingsledamöter var outtalade nazister som sympatiserade med Flokkur Þjóðernissinna. Vissa övergav sina åsikter, andra behöll dem hela livet men talade sällan om dem offentligt.
Ett förflutet inom nationalsocialismen var heller inte särskilt stigmatiserande. Gísli Sigurbjörnsson tilldelades exempelvis 1987 Falkorden för sina insatser inom föreningslivet.
Någon ideologisk överlämning mellan olika generationer nazister på samma sätt som skedde i Sverige ägde inte rum på Island. Rörelsen var mindre. De som hade spionerat för det nazistiska Tysklands räkning i utlandet fick ett kyligt mottagande. Och det var först runt 1960 som ett nytt och kortlivat nazistiskt parti, Ríkisflokkurinn, såg dagens ljus. Sympatisörerna var aldrig många men de hyllade Adolf Hitlers födelsedag och gav ut tidskriften Mjölnir som propagerade för att hålla det isländska blodet rent. När ledaren Bernhard Haarde hastigt gick bort i unga år kollapsade även Ríkisflokkurinn.
Här och här kan du läsa mer om nazismen på Island.
Huvudkälla: Íslenskir nasistar av Hrafn Jökulsson och Illugi Jökulsson.
