fredag 12 oktober 2018

Katlas vulkanutbrott år 1918 dag för dag

Foto: Kjartan Guðmundsson/
Ljósmyndasafn Reykjavíkur
Sedan Island befolkades på 800-talet har vulkanen Katla erupterat omkring 25 gånger. Flera av de tidiga utbrotten är knepiga att tidsbestämma exakt eftersom skriftliga källor saknas, och när det gäller vissa utbrott under medeltiden tros de enligt skriftliga källor härröra från Katla medan de geologiska bevisen inte alltid entydigt understryker detta. I dag är det 100 år sedan det senaste stora utbrottet ägde rum i Katla.

Vad som däremot går att fastslå är att Katla är en ganska aktiv och mycket kraftfull vulkan. Det senaste stora utbrottet ägde rum år 1918, och är tack vare många skriftliga källor och ett par ögonvittnen som alltjämt är vid liv väl kartlagt.

Det egentliga antalet utbrott är i verkligheten förmodligen betydligt högre. År 1955, 1999 och 2011 tros mindre eruptioner ha ägt rum. Alla tre orsakade översvämningar. Dagens teknik gör det också möjligt att kartlägga vulkanisk aktivitet på ett helt annat sätt än för bara några årtionden sedan. Genom århundradena har troligtvis många liknande mindre utbrott ägt rum - men eftersom de aldrig blivit synliga då de inte trängt igenom Mýrdalsjökulls istäcke har de gått människan förbi.

Katla beskrivs i medierna ofta som en monstervulkan. Och det är tveklöst en vulkan som genom sitt läge under Mýrdalsjökull kan skapa stor förödelse. Men det är också en vulkan som ibland får så små utbrott att experterna diskuterar om de faktiskt ska klassas som just sådana.

I dag är experterna exempelvis tämligen eniga om att förra sommarens översvämningar orsakades av vulkanisk aktivitet vid Katla. Frågan är bara om något så litet och kortvarigt ska betraktas som ett vulkanutbrott.

Om 1918 års utbrott finns dock inga tolkningsproblem. Det var ett av Katlas största under den tid som Island varit befolkat. I tre veckor var himlen svart av aska och enorma översvämningar plågade invånarna på den isländska sydkusten.

På nätet finns ganska lite information om detta utbrott - detta är en skildring av händelseförloppet dag för dag baserad främst på Werner Schutzbachs bok Katla - Saga Kötluelda och isländska tidningsartiklar från 1918 hämtade genom Tímarits pressarkiv.

Dag 1:
Hela sommaren hade Múlakvísl varit ovanligt vattenfattig, och i många av de älvar och åar som har sitt ursprung vid östra Mýrdalsjökull har vattnet präglats av lukten av svavelväte. På sina håll tycktes glaciären ha rest sig något, på andra platser hade istäcket smält och därmed synliggjort toppar som brukade vara täckta av snö och is.
Strax efter lunch lördagen den 12 oktober 1918 började utbrottet. I trakten kring Vík í Mýrdal kände befolkningen flera kraftiga jordskalv som fick föremål på hyllor och bord att darra och falla till marken. Småskalven fortsatte. Efter någon timme sågs en rökpelare stiga från Mýrdalsjökull. Den var först vit men blev allt mörkare ju längre dagen led. Vid kvällningen hade den hunnit bli kolsvart och reste sig omkring 15 kilometer upp i luften. Den kunde observeras från såväl Reykjavík i väster som Hólmavík i nordväst och Akureyri i norr.
Öster om Mýrdalssandur föll aska. Dånet från utbrottet hördes på många mils avstånd. På kvällen följdes eruptionen av enorma blixtar så ljusstarka att Reykjavíks skummaste gator lystes upp - 165 kilometer fågelvägen från Katla. Telefon- och telegrafledningarna till Vík í Mýrdal revs eftersom de var elektriskt laddade.
På eftermiddagen strömmade ett enormt jökulhlaup från östra Mýrdalsjökull över sydkusten. En tolv kilometer bred sträcka, från Múlakvísl i väster till Landbrotsá i öster, lades under vatten. Vattenmassorna var bruna av sediment och sten. Stora isblock sköljdes med. När översvämningarna var som kraftigast rörde det sig om cirka 270 000 kubikmeter i sekunden. Ungefär 400 kvadratkilometer av Mýrdalssandur ligger under vatten.
Tolv personer samlade in fåren inför vintern vid Álftaver. De hann med nöd och näppe komma i säkerhet för översvämningarna. Fåren tvingades de att lämna bakom sig. Alla drunknade.
Träsmeden Jóhann Pálsson passerade själv samma dag över bron över Hólmsárgil just innan den spolades bort av vattenmassorna. Hans hund blev kvar på andra sidan. Hur den lyckades rädda sig vet ingen, men hunden återvände till gården dagen därpå - drypande våt och raggig men vid gott humör.
Fyra gårdar, Sandar, Sandasel, Melhóll och Rofabær, drabbas hårt av översvämningarna. Människorna lyckas rädda sig undan vattenmassorna, men byggnaderna skadas och nästan all boskap drunknar.

Dag 2:
I samband med att översvämningarna mattades av kunde lokalbefolkningen på morgonen den 13 oktober se effekterna av utbrottet. Små isberg låg utspridda över kusten. De stenar och sediment som sköljts ut från glaciären hade utökat Islands landmassa med 30 kvadratkilometer och förvandlat havsdjup på 40 meter till fast mark. Det nya landet blev dock till stor del ett snabbt offer för vågorna, men utbrottet hade också permanenta effekter på Islands geografi. Kötlutangi, den landtunga som bildades vid översvämningarna, ersatte då Dyrhólaey som Islands sydligaste punkt och är så än i dag.
Skiftande vindriktningar gjorde att askan spreds både långt väster och öster om Katla. I Reykjavík formade askan ett tjockt lager på marken, närmare vulkanen var dagen så mörk att invånarna såg sig tvungna att tända ljus inomhus.
På kvällen fick översvämningarna ny fart. Samtidigt fick lokalbefolkningen klart för sig att utbrottet härstammade från Katla och inte från Laki, vilket många trodde inledningsvis.

Dag 3:
Aska faller över Akureyri och färgar isen i hamnen svart. Stora mängder vulkanaska faller under de närmaste dagarna även så långt österut som Höfn.

Dag 4:
Översvämningarna fortsätter men har inte alls samma kraft som i inledningen av utbrottet. Under den 15 oktober når de som mest omkring 30 000 kubikmeter i sekunden.

Dag 5:
Fortsatt minskande vattenmassor, nu som mest cirka 20 000 kubikmeter i sekunden.

Dag 6:
Den sista dagen med några större översvämningar från Mýrdalsjökull. Den 17 oktober avtar också nedfallet av vulkanaska.

Dag 7:
Trots färre översvämningar står Mýrdalssandur fortfarande under vatten.

Dag 8:
I Vík í Mýrdal förbereder sig sex män för att till häst ge sig av och undersöka var översvämningarna har sitt ursprung. Pelaren av aska når alltjämt minst 10 kilometer och kan ses från stora delar av landet.

Dag 9:
På morgonen den 20 oktober ger sig männen av för att närma sig Mýrdalsjökull och Katla. Vid Hafursey - nordost om Vík í Mýrdal och en bit ifrån utlöparen Kötlujökull - återvänder en av dem med hästarna. Övriga fem fortsätter till fots över det nu helt istäckta landskapet. När de närmar sig glaciären ser de att en gigantisk klyfta har bildats till följd av utbrottet. Den uppskattas till minst 500 meter bred, 2 000 meter lång och upp till 200 meter djup. Sprickan fylldes ständigt på av smältvatten svart som tjära. Spår av översvämningarna visar att vattenmassorna närmast glaciären varit mellan 60 och 70 meter höga.
På kvällen återvänder männen till Vík í Mýrdal. Då syns också att utbrottet nu sker vid två närliggande kratrar. Den östra kastar oavbrutet upp ny aska, medan den västra puffar till då och då.

Dag 10:
Den mesta isen har försvunnit från kusten. Den har antingen smält eller spolats ut i havet av vågorna.

Dag 11:
Utbrottet får ny kraft. Jordskalv följs av kraftigt dån från vulkanen och nya blixtar som lyser upp askmörkret. Vulkanaskan faller nu åter så tät att invånarna tvingas att tända ljus inomhus.

Dag 12:
Utbrottet fortsätter från två närliggande kratrar.

Dag 13:
Askan faller främst över närområdet.

Dag 14:
Aska faller över Akureyri i norr och Stykkishólmur i väster.

Dag 15:
Den 26 oktober är kustlinjen någorlunda torr efter att ha återhämtat sig från översvämningarna. Askpelaren minskar i höjd och nedfallet av vulkanaska avtar. Ur den ena kratern stiger nu bara vattenånga.

Dag 16:
Där dagen tidigare varit svart är den nu närmast grådisig. Produktionen av aska är inte alls lika omfattande som vid utbrottets början.

Dag 17:
En mindre översvämning drar fram över kustlinjen. Den är dock över inom loppet av ett par timmar.

Dag 18:
Bönderna i regionen börjar att uppskatta skadorna. Ett hundratal får och 37 hästar har drunknat i översvämningarna eller på andra sätt dött i sviterna av Katlas utbrott. Ett trettiotal gårdar har drabbats avsevärda skador. Tre överges till följd av eruptionen.

Dag 19:
Ett asktungt regn drar in över Reykjavík den 30 oktober. Sikten är lika dålig som under utbrottets andra dag då stora mängder aska blåste in över huvudstaden. Många Reykjavíkbor får problem med aska som sätter sig i ögon, öron, mun och näsa. Totalt faller cirka 60 ton aska över Reykjavík under utbrottets tre veckor.

Dag 20:
Gårdagens kraftiga nedfall upphör och endast mindre mängder aska faller nära vulkanen.

Dag 21:
Tendensen är tydlig - eruptionens kraft är på väg nedåt även om den tillfälligt ökar i intensitet.

Dag 22:
Utbrottet får ny styrka, men kraften är nu långt ifrån den i inledningsskedet. Askan faller nu bara över jökeln och inte över befolkade områden.

Dag 23:
Den 3 november bjuder på klart och kallt väder. Två kraftlösa pelare av aska och ånga reser sig över Mýrdalsjökull.

Dag 24:
Av askpelarna finns nästan inget kvar. Utbrottet tros den 4 november vara över efter drygt tre veckor.

Dag 30:
En mindre ångpelare reser sig den 10 november upp ur kratern.

Dag 36:
En mindre översvämning äger rum den 16 november väster om Mýrdalssandur. Förklaringen tros inte vara återupptagen vulkanisk aktivitet, utan att is som smält och samlats någonstans i glaciären skapat ett sådant tryck att vattnet pressat sig genom Mýrdalsjökulls istäcke.

Här kan du läsa mer om den senaste tidens aktivitet i Katla.