 |
Samfundet Sverige-Island presenterar Islänningasagorna, samtliga släktsagor och 49 tåtar (Saga forlag 2014) på Slottsbacken. |
Islänningasagorna kallas de fem blå banden med fyrtio släktsagor och fyrtionio tåtar som 2014 givits ut i nyöversättning av Saga Forlag i Reykjavik. Samfundet Sverige-Island stod tillsammans med Islands ambassad och en rad föreningar, med stöd från Barbro och Sune Örtendahls fond, för en lättsam sammankomst på Kungliga Myntkabinettet, på södra sidan av Slottsbacken.
Samtidigt har förlaget givit ut en dansk utgåva i röda band och en tredje på norska, också den i rött. Nyöversättningarna ingår i ett stort projekt som inleddes 2007 och följde en ny översättning till engelska 1997.
Tre nordiska statsöverhuvuden har skrivit förord till var sin utgåva. Därför var det kanske naturligt att böckerna skulle överlämnas till dem med ett kväde. Att en skald hedrar en konung med en drapa är känt i sagalitteraturen, det vet alla islänningar.
Den 18 november 2014 var det audiens på Stockholms slott för en liten delegation med Islands ambassadör Gunnar Gunnarsson, skalden Þórarinn Eldjárn med hustru Unnur Ólafsdóttir, redaktörerna Kristinn Jóhannesson och Gunnar D Hansson, utgivaren Jóhann Sigurðsson och hans rådgivare Örnólfur Thorsson.
Kvädet
Karlsdrápa Gústafs och böcker överlämnades till kung Carl XVI Gustaf. Han mindes väl då han i Birka för flera decennier sedan hörde Kristján Eldjárn, Islands president, tala isländska med riksantikvarien Sven B. F. Jansson, Run-Janne kallad. Den unge kronprinsen kände då den nordiska samhörigheten och dess historiska djup. Ett fint sammanträffande var att skalden Þórarinn är son till Kristján Eldjárn.
 |
Hörsalen Kungl. Myntkabinettet 18.11.2014. Foto: Simon Carlbäck/Mallow Media |
Sammankomst på Slottsbacken 6
Samfundet Sverige-Island stod tillsammans med Islands ambassad och en rad föreningar, med stöd från Barbro och Sune Örtendahls fond, för en lättsam sammankomst på Kungliga Myntkabinettet, på södra sidan av Slottsbacken.
Samfundets ordförande, Nanna Hermansson, inledde och nämnde att föreningen gått in i sitt 85:e arbetsår med den viktiga uppgiften att lyfta fram den fornnordiska litteraturen med utgångspunkt från den nya utgåvan.
 |
Þórarinn Eldjárn läser Karlsdrápa Gústafs 18.11.2014. Foto: Simon Carlbäck/Mallow Media |
Þórarinn Eldjárn
Skalden och författaren Þórarinn Eldjárn berättade att dikta med inflätade rim och omskrivningar är ett hantverk där det gäller att kunna reglerna. Han hade trott sig dikta en drapa, men fann att eftersom den inte hade omkväde var det bara en
flockur eller en
dræplingur (liten drapa). Inte ens Margrete av Danmark hade lagt märke till det. Forntidens skalder var mer utsatta för kunglig kritik, kunde mista huvudet för något misshagligt och Þórarinn menade att deras arbetsförhållanden har blivit bättre.
Han läste sitt lovkväde om svenskar som kom till Island och antydde att alla inte var goda gäster, syftade bland annat på det kända, rysliga spöket Glámur (
se artikel "Skald och kung" här).
 |
Bára Lyngdal Magnúsdóttir: Gunnlaug Ormstunga hos kungen 18.11.2014.
Foto: Simon Carlbäck/Mallow Media |
Bára Lyngdal Magnúsdóttir
Skådespelaren Bára Lyngdal Magnúsdóttir framförde en några scener ur skådespelet om Gunnlaug Ormstunga som gavs i Stockholm för femton år sedan, översatt av Ylva Hellerud. Gunnlaug kom till Erik jarls hov i Norge och sedan till den svearnas kung Olof i Uppsala. Där fanns redan en islänning, Hrafn Önundarson, och bägge ville de var först om att framföra sitt kväde till kungen.
 |
Heimir Pálsson, berättar om Götrek, andra kungar och skalder 18.11.2014.
Foto: Simon Carlbäck/Mallow Media |
Heimir Pálsson
Samfundets styrelsemedlem Heimir Pálsson, tidigare lektor i Uppsala, följde tråden med skalder inför kungar och betonade deras starka ställning vid hovet. De utgjorde den tidens media som skildrade viktiga händelser och gärna skulle få hövdingen att för eftervärlden framstå som en förebild för hjältar.
Heimir läste några meningar ur Götreks och Rolf Götrekssons saga, den första forntidssagan som översattes till svenska för 350 år sedan. I den nämns ättestupan, den enda gången i hela den gamla nordiska litteraturen. Ordet har sedan levt vidare i debatter om åldringsvård.
Släktsagorna utspelas på 900- och 1000-talen och nedtecknades på 1200-talet och är storartad litteratur. Vissa personer förekommer i flera sagor så att vi blir övertygade om att de funnits. I brist på andra källor betraktas händelserna gärna som sanna.
 |
Kristinn Jóhannesson och Gunnar D Hansson skildrar något av arbetet
med Islänningsagorna 18.11.2014. Foto: Simon Carlbäck/Mallow Media |
De två redaktörerna
Kristinn Jóhannesson och Gunnar D Hansson hade ännu en redaktör Karl G Johansson, professor i Oslo, som nu inte kunde komma. De två, som känt varandra länge, har läst alla sagor och tåtar, (kortsagor), högt för varandra. Det ingick i deras femåriga arbetet med utgåvan. För att träna nya översättare valde de också unga och oerfarna. Det blev 20 personer, samtidigt som sagorna skulle hålla en viss ton. Språket skulle inte vara alltför gammaldags, vara lätt att förstå, men ändå inte för modernt.
Gamla gudanamn stavas som förr. De isländska personnamnen har fått sin grundform, som Gunnlaug, inte Gunnlaugur. De svåra binamnen är översatta eller förklarade, som Þorstein Skräck och Helgi den magre, men ortnamnen skrivs som idag för att kunna hittas med karta eller GPS. Verben står i dåtid.
Svårast var, som väntat, dikterna, där fann de att Åke Ohlmarks ofta var den av de tidigare översättarna som fångat både innehåll och struktur, men tvingats skapa egna ord för att förmedla det. De båda redaktörerna tyckte att Kristinns musikalitet samspelat väl med Gunnars känsla för poesi för att hålla en viss rytm i texten. Mycket tacksamma var de för att ha haft Erik Andersson som textgranskare eller slutläsare.
De ville också nämna Torsten Söderbergs Stiftelse och Svenska akademien som gjorde den svenska utgåvan möjlig.
Kristinn Jóhannesson berättade att när han var barn skulle man kunna läsa när man började skolan. Hans far, bonde på norra Island, sade till honom att om han nu lärde sig läsa i tid, så skulle han köpa släktsagorna, alla tolv banden, åt honom. Vem ville inte få dem? frågade Kristinn. Sagorna blev hans första läsning, sedan spelade han rollerna med sina kamrater, som min sonson lekt Star Wars, tillade han.
Redaktör för den danska utgåvan är docent Anette Lassen med författaren Merete Pryds Helle som textgranskare. Den norska böckerna är till hälften på bokmål och hälften nynorska. Redaktörer är professorerna Jon Gunnar Jørgensen och Jan Ragnar Hagland med författarna Roy Jacobsen och Edvard Hoem som slutgranskare.
Gunnar D Hansson lånade Peter Hallbergs ord: "Utan överdrift kan man beteckna de isländska släktsagorna som Nordens enda samlade originella insats i världslitteraturen." Åtminstone i den del av världen om vi känner till.
Þorstein Skräck
Som en avslutning berättade Bára Lyngdal Magnúsdóttir tåten om Þorstein Skräck särskilt önskad av en ung man på sex år. Tåten utspelas i Viken där kung Olav Tryggvason med sin hird gästar en gård.
Kungen förbjuder sin män att ensamma gå till avträdet på natten. En av dem, den isländske Þorstein, måste gå ut till hemlighuset. Det har elva hål på var sida och upp kommer en djävul... Dagen efter gav kungen honom tillnamnet Skräck.
Avslutning
Som tack fick de som framträtt en bild från 1661 av slottet Tre Kronor från Slottsbacken, av den holländske målaren Govert Camphuysen, nu på bricka. Skalden Þórarinn Eldjárn fick frågan om han nu skulle fara hem med ett svärd eller en gyllene armring som gåva från kungen. Han svarade, nej, men med kungliga manschettknappar, kanske med tre kronor.
Frågan om sensmoralen i tåten och annat i det stora projektet Islänningasagorna kunde sedan de trettiotalet deltagarna dryfta över ett glas vin som Islands ambassad bjöd på.
Nanna Hermansson
Ursprungligen publicerad av Samfundet Sverige-Island den 24 november 2014