lördag 16 februari 2019

Gästblogg: Isländskt i Litauen


Europas geografiska mittpunkt ligger några mil norr om Vilnius. Detta är fastställt av det franska geografiska institutet, så det är säkert beräknat efter alla konstens regler. Mycket riktigt möts man av kulturer från alla väderstreck i Vilnius. Norr, söder, öster, väster – alla känns relevanta och närvarande här.


Även Island intar en inte försumbar plats om man har ögonen med sig. Under några dagar i månadsskiftet januari/februari 2019 har jag på genomresa försökt samla så många isländska intryck som möjligt. Lämpligen startar letandet på Islandijos gatvė (Íslandsstræti), en kort men centralt placerad gata i Gamla stan i Vilnius. På en plakett på en av husfasaderna längs gatan läser man (på litauiska, isländska och engelska) ”To Iceland: The country that fearlessly first recognized the restoration of the independent Lithuanian state on 11 February 1991”. Det ska noteras att övriga länder, inklusive Sverige, väntade med detta erkännande till efter den misslyckade kuppen i Moskva 19-21 augusti 1991, alltså mer än ett halvår senare.


Ett minnesmärke från den tiden utgörs av ett traditionellt litauiskt träkors med inskriptionen Dieve, Globok Islandija (Gud bevare Island), som sattes upp utanför det litauiska parlamentet tillsammans med barrikader av betongblock, andra litauiska träkors mm under 1991 när det fortfarande var oklart läge i förhållande till det ännu existerande Sovjetunionen. Tre av träkorsen och delar av betongbarrikaderna finns idag som ett minnesmonument strax bredvid parlamentsbyggnaden. Litauerna har alltså en särskild plats i hjärtat för Island från denna tid.

Vid besök i Vilnius många bokhandlar letade jag särskilt efter isländsk litteratur – och jag blev inte lottlös. Som ett första steg letade jag efter Arnaldur Indriðasons böcker, spridda som de är över hela jorden. Där kammade jag dock noll. Den enda av hans böcker – Užnuodytas kraujas (Förgiftat blod), isl. Mýrin, sv. Glasbruket, eng. Jar City, är sedan länge slutsåld. Varför det bara blivit en bok som översatts vet jag inte. Kanske saknas det översättare? Det gäller även för Färöarna, Lettland och Estland att endast Mýrin är översatt till dessa språk. De flesta andra länder som har översättningar av Arnaldurs böcker har åtminstone ett dussin titlar.

Men – när jag lämnade deckarhyllan och letade bland andra genrer blev utfallet desto rikare. På språkhyllan fann jag Islandų kalbos gramatikaIsländsk grammatik av Rasa Ruseckienė (Vilnius universitet), utgiven 2013. Det känns som en utmaning att hitta läsare till 700 ex. av en sådan bok – men kanske ändå inte; litauer som lever på Island är fler än 4.000, näst störst av Islands invandrargrupper. Jag noterar att en av bokens språkliga konsulter är Valgerður Bjarnadóttir, isländska boende i Sverige och doktor i litauiska språket från Stockholms universitet (med avhandlingen Non-canonical case-marking on core arguments in Lithuanian – A historical and contrastive perspective, 2014).


När kom det senast ut en antologi med sju isländska samtida poeter på svenska? I Litauen utkom 2016 7 islandų poetai i översättning av Jurgita Marija Abraitytė. Det rör sig om poeter födda mellan 1930 och 1973, för mig okända namn, men väl inte för de 600 lyckliga ägarna av denna bok.


En författare som verkar översättas flitigt i Litauen är Sjón. Av honom hittade jag tre böcker, synbarligen i en serie och översatta av Rasa Baranauskienė och Jurgita Marija Abraitytė. Titlarna är:
Tavo akys mate mane (2005) – Augu þín sáu mig
Baldras, š󠅡eš󠅡ėlio sūnus (2009) – Skugga-Baldur
Iš󠅡 didžuvės nasrų (2017) – Með titrandi tár


Även Snorres Edda fanns att tillgå på litauiska i en akademisk utgåva.


Från sin utgångspunkt vid Europas mittpunkt letar sig litauerna alltså i olika riktningar. En alldeles ny bok från januari 2019 har titeln Vikingai Lietuvos istorijoje (Vikingar i Litauens historia) och är skriven av Arturas Mickevičius. En lärd bok med många fotnoter som sammanfattar vad man känner till om vikingars närvaro i områden som utgör dagens Litauen, inte bara som genomresande på floderna mot Ryssland. Arkeologi och skriftliga källor i jämförande studier – här finns t.ex. Birger Nermans utgrävningar i Lettland och Litauen att bygga vidare på.

På tal om litauisk historia besökte jag för första gången det relativt nybyggda Nationalmuseet i Vilnius – Storfurstarnas palats. I samband med Litauens 1000-årsjubileum 2009 (namnet Litauen förekommer i ett dokument från 1009) påbörjades byggandet av ett museum på ruinerna av det ursprungliga medeltida palatset, ett museum som visade sig vara mycket intressant och sevärt. Det invigdes 2013.

Från Vilnius gick färden vidare mot Lettland, och även där fann jag lite isländskt på bokhandelsdiskarna, men det är en annan historia.

Rune Bengtsson