Det förekommer ofta då man diskuterar den fria rörligheten av arbetskraft att man uppehåller sig vid arbetsgivarnas ansvar för hyggliga arbetsförhållanden, goda sociala villkor och en lönesättning som motsvarar de inhemska löner. Ofta är det viktigt att blicka bakåt och se om man kan lära något av historien. Av en intressant studie av Katrin Fridjonsdottir om de isländska arbetarnas situation i Malmö i slutet av 60-talet och början av 70-talet kan vi kanske dra några slutsatser som kan vara bra att tänka på när vi diskuterar dagens arbetskraftsinvandring.Kort om bakgrunden
Sverige hade efter andra världskrigets slut och fram till slutet av 1960-talet brist på arbetskraft. Den svenska industrin stod intakt efter kriget, till skillnad från många andra länder. Företag och myndigheter bedrev därför en aktiv rekryteringspolitik av utländsk arbetskraft, både nordisk och utomnordisk. Denna politik avklingade i början av 70-talet, då man i princip satte stopp för arbetskraftsinvandringen.
Ingen, inte ens de allra mest insatta politikerna och prognosmakarna, kunde då förutse det stora antalet asylsökande, flyktingar och anhöriga som sökt sig till Sverige de senaste fyrtio åren.
Invandrarutredningen
De statliga utredningarna på den tiden kunde göra djupgående analyser, ibland fotade på forskning. Den då verksamma 1968 års Invandrarutredningen hade möjlighet att initiera forskning inom migrationsområdet på icke beforskade fält, exempelvis kartläggning av etniska och språkliga grupper samt studier av olika aspekter på integrationsprocesser. Utredningen beställde studier från olika discipliner, pedagogik, sociologi och socialt arbete.
De två huvudansvariga forskarna var professorerna Arne Trankell och Harald Swedner. Islandsvännen Swedner samordnade flera trebetygsuppsatser av doktorander vid Sociologiska institutionen i Lund som redovisades i forskningsrapporten ”Invandrare i Malmö” (Ds In 1973:11). Det gällde studier av greker, finländare, jugoslaver, portugiser och islänningar. Den isländska studien, ”Isländska arbetare i Malmö” hade gjorts av Katrin Fridjonsdottir.
Varför isländsk invandring till Malmö?
I slutet av 60-talet var det ganska kärvt inom byggsektorn i Island och den ekonomiska situationen var i ett besvärligt läge. Kockums varv i Malmö hade samtidigt stort behov av arbetskraft, inte minst hantverkare. Kockums hade fått en amerikansk order om s k gastankskepp, men man saknade yrkesskickliga snickare för att kunna klara leveransen av fartygen i tid.
Vid företaget fanns ett par islänningar, en av direktörerna var född islänning och en isländsk ingenjör. Därtill kom att Kockums hade en progressiv personaldirektör. Ingenjören fick i uppdrag ”att försöka rekrytera isländska arbetare för dessa jobb. Han lyckades i samarbete med fackföreningarna på Island att anställa sextio snickare, som reste till Malmö i slutet av april månad år 1969. De anställdes på mycket förmånliga villkor. De fick resan fram och tillbaka betald och fick mat och bostad gratis. De allra flesta av dessa snickare hade arbete på Island, men under depressionen hade deras möjligheter till sedvanligt övertidsarbete reducerats starkt, vilket hade lett till att många av dem hade svårt att klara sina dryga bostadskostnader.”
Islänningarna hade rykte om sig som idoga yrkesmän och ville naturligtvis leva upp till sitt rykte. Det hände till och med att de ”sprängde ackordet”, vilket kanske inte alltid var så populärt. Islänningarna upplevde sig som bättre utbildade än sina svenska arbetskamrater. De ansåg vidare att arbetstakten var högre än i Island, vilket inte upplevdes negativt, och att hierarkin på arbetsplatsen var striktare och relationen arbetare/överordnade var mer auktoritär än i hemlandet.
Invandringen av islänningar till Malmö var i början av 60-talet obetydlig (11 islänningar år 1960) för att stiga ganska kraftigt till år 1970 (164) med en boom två år senare (380, varav 250 snickare, 80 med andra yrken och 60 diversearbetare). Eftersom det rörde sig om ”organiserad invandring” med kontraktsanställning kom en relativt stor kontingent att återvända till Island efter något år. Antalet isländska arbetare hade 1973 minskat till ca 300 personer.
Vilka var villkoren? Hur gick det?
De islänningar som så att säga bildade förtruppen fick bostäder i den slitna Ärtholmsförläggningen i utkanten av staden. Kockums ville förstås behålla så många islänningar som möjligt i företaget och utvecklade med det syftet ett mottagningssystem för islänningarnas välbefinnande och trivsel i staden. Insatserna byggde mer på improvisationer och ad hoc-lösningar än beprövad erfarenhet, men vilka företag hade genomtänkta och prövade mottagningssystem vid den tiden? Kockums uppmuntrade islänningarna att ta med sig familjerna till Malmö och de erbjöds bl a förmånliga lån för anskaffning av hyggliga bostäder. De bands på så sätt till företaget, ett system som i grunden kom att likna de förhållanden som vi känner igen från många bruksorter i Sverige.
Islänningarna hade det avsevärt mycket lättare att integrera sig i Malmö och det svenska samhället än de fyra andra specialstuderade grupperna – gemensam nordisk arbetsmarknad, en nordisk social trygghetskonvention, kulturell närhet till värdlandet och likartade samhällsskick. Den starka gruppsammanhållningen i den isländska gruppen var förstås positiv i sig.
Allt var naturligtvis inte rosenrött. De isländska hemmafruarna hade både svårt att lära sig svenska, eftersom de klarade sig bra med isländska inom den egna gruppen, och de upplevde problem att komma i djupare kontakt med svenskarna. Utan att gå närmare in på det här fanns det också olika skolproblem för de isländska barnen och ungdomarna hade det inte helt lätt att komma in i svenska kretsar.
Uppföljningsstudie?
Det är sannolikt att en del, kanske de flesta, av dessa islänningar har pensionerats, flyttat tillbaka till Island, andra länder eller andra orter i Sverige. Barnen börjar närma sig pensionsåldern. Många minns säkert hur det var att etablera sig i Malmö och Sverige i början av 1970-talet. Men minnet är som bekant ett bräckligt käril. Det kunde därför vara intressant om någon doktorand i Lund finge för sig att göra en uppföljningsstudie av Fridjonsdottirs studie. Även om det naturligtvis fanns brister i det ”Kockumska projektet” för den isländska arbetskraftsmigrationen till Malmö kan det vara nyttigt att begrunda Malmöexemplet när vi idag diskuterar asiatiska bärplockares villkor eller entrepenadanställda arbetares villkor inom byggbranschen.
Stig Lundström
Fd departementsråd och statlig utredare
Ursprungligen publicerad av Samfundet Sverige-Island den 19 april 2014
