 |
| Isländsk trafikskylt - Farthinder i gatan Foto: Torbjörn Nyström |
Svenskar brukar ofta häpna över isländska ord. Tänk att man säger
- flokkur (alltså ’flock’) för politiskt parti,
- hjól (’hjul’) för cykel,
- ilmvatn (’luktvatten’) för parfym,
- odýr för billig,
- skrúfa (’skruv’) för propeller och
- tónleikar (’tonlekar’) för konsert!
- cykel från grekiskan
- konsert och propeller från latinet
- parfym och parti från franskan och
- billig från tyskan.
Purism brukar det kallas när ett språk undviker lån från andra språk och i stället utnyttjar det egna språket. Man vill hålla det rent från främmande inflytande, purism betyder just renhetssträvan. Man kan bilda sammansättningar som ilmvatn, tónleikar och odýr eller utöka betydelsen av ett ord som med hjól och skrúfa. Det finns också andra sätt som när man av tala (’siffra’) och völva (benämning på en spåkvinna i nordisk mytologi) bildar tölva för dator.
Nu går det att hitta exempel på detta även i svenskan. Vi har varit nästan lika fiffiga som islänningarna när vi bildat dator av data och -or i ord som motor och traktor. Vi säger tändare och använder inte engelska lighter, som man gör i danskan. Vi säger koppling i stället för det engelska clutch, som man gör i norskan, där omstavat till kløtsj.
Men det finns faktiskt också lånord i isländskan. Det heter till exempel bíll (’bil’) biskup, hótel, persóna (’person’), salat och vitamín. Men jämfört med de skandinaviska språken och även med andra besläktade språk som engelskan, tyskan och nederländskan är isländskan det språk som leder purism-ligan. (Färöiskan ligger på andra plats.) Varför är det då så?
Påverkan utifrån
Det hänger ihop med vad som hände under medeltiden. Då öppnade de skandinaviska språken upp dörrarna för lånord utifrån, speciellt från grekiskan och latinet, ofta via tyskan. Det hela hängde förstås ihop med att vi i Norden blev påverkade av europeisk kultur. Men Island då, var man inte intresserad där att bli en del av den nya kulturen? Jodå, det var man nog. Men två faktorer motverkade där språklig påverkan.
För det första genomgick inte isländskan de stora förändringar som de skandinaviska språken gjorde, som innebar att de språken blev enklare till sin struktur. I isländskan har man till exempel bevarat kasussystemet för substantiven. Ordet arm heter ju armur om det står som subjekt armi om det står som dativobjekt arm om det står som ackusativobjekt och arms, precis som i svenskan, om det står i genitiv. Detta gör det svårare ta in lånord och anpassa dem till isländsk böjning. Den andra faktorn var att Island hamnade under danskt välde 1380, och därmed blev danskan administrationens språk för lång tid framåt.
Det har alltså aldrig funnits en tradition att låna in främmande ord i isländskan annat än undantagsvis, och isländska språkvetare från 1600-talet och framöver har förordat att man skall söka i det egna språket när man behöver ord för nya företeelser. Detta har också brett folkligt stöd. Men till vardags går förstås inte dagens islänningar omkring och känner sig som purister när de säger ilmvatn och tölva, lika lite om vi svenskar känner oss blågula för att vi säger tändare och koppling.
Birgitta Lindgren
f.d. nordisk sekreterare vid Språkrådet (tidigare Svenska språknämnden)
Ursprungligen publicerad den 12 december 2013 av Samfundet Sverige-Island
f.d. nordisk sekreterare vid Språkrådet (tidigare Svenska språknämnden)
Ursprungligen publicerad den 12 december 2013 av Samfundet Sverige-Island
