
Island har i dag 72 kommuner. Störst är Reykjavík som vid årsskiftet hade 128 793 invånare. Minst är Árneshreppur med 40 invånare. Över hälften av kommunerna har färre än tusen invånare. Och en tredjedel har mindre än 500 invånare.
De senaste åren har allt fler uppgifter flyttats från staten till kommunerna. Trots samarbeten mellan kommuner har många mindre kommuner svårt att leva upp till alla skyldigheter. Att kommunallagen föreskriver att fullmäktige ska bestå av minst fem ledamöter kan också vara ett bekymmer. I Árneshreppur sitter alltså var åttonde invånare i fullmäktige.
Någon kommunreform har inte genomförts på länge. I stället har de regeringar som styrt Island de senaste årtiondena strävat efter frivilliga samgåenden. En rad mindre kommuner har också gått ihop.
Ytterligare samgåenden kan vara på väg. Den 26 oktober i år folkomröstar invånarna i Borgarfjarðarhreppur, Fljótsdalshérað, Seyðisfjarðarkaupstaður och Djúpavogshreppur om att gå ihop. Om en majoritet i alla fyra kommunerna röstar ja är samgåendet ett faktum. Om någon kommun säger nej kan de övriga ändå gå ihop om minst två tredjedelar röstar ja.
Storkommunen har arbetsnamnet Sveitarfélagið Austurland. Den nya kommunen skulle få omkring 5 000 invånare och bli den till ytan största i landet.
Flera andra samgåenden kan bli verklighet. Planer finns på olika ställen på norra och västra Island. Om samtliga skulle genomföras minskar antalet till omkring 60.
Nu vill regeringen skynda på utvecklingen. Kommun- och kommunikationsminister Sigurður Ingi Jóhannsson skriver i en debattartikel i Fréttablaðið att regeringen vill skapa förutsättningar för starka och bärkraftiga kommuner. Samtidigt som kommunernas rätt till självbestämmande ska värnas måste också invånarnas rätt till service garanteras.
Sigurður Ingi Jóhannsson nämner ingen nedre gräns i Fréttablaðið. I underlaget till förslaget framgår dock att varje kommun ska ha minst tusen invånare. Han skriver att mindre kommuner än så knappast kan betraktas som bärkraftiga.
Tanken är alltjämt att kommunerna ska ta initiativ till samgåenden. Genom att klubba en nedre gräns ska regeringen kunna agera mot småkommuner som inte vill gå ihop med grannkommuner för att nå miniminivån. Regeringen får alltså åter makten att tvinga fram sammanslagningar.
Samgåenden är ofta kostsamma eftersom de kräver en hel del förberedelser. Sigurður Ingi Jóhannsson skriver att regeringen ska öronmärka bidrag till de kostnader som faller på kommunerna vid samgåenden.
Här kan du läsa mer om planerade sammanslagningar av kommuner.