De är starka som björnar, fruktar varken eld eller järn, går över glödande kol, använder inte rustning och är tappra kämpar. Så beskrivs bärsärkarna i Egill Skallagrímssons saga. Åtminstone sedan 1700-talet har teorin om att de skulle ha ätit flugsvamp före strid cirkulerat. Nu går en slovensk forskare till botten med myten i en artikel i Journal of Ethnopharmacology.Myten om vikingatidens bärsärkar och flugsvamp har cirkulerat åtminstone sedan 1700-talet. Den går ut på att de ska ha ätit flugsvamp inför strid. Giftet ska ha försatt dem i ett tillstånd av raseri som gjorde det möjligt att uthärda stora smärtor samtidigt som de blev oerhört modiga.
Livskraft har myten bland annat fått på grund av att flugsvamp på isländska heter just berserkjasveppur, vilket ordagrant betyder bärsärkssvamp. Myten har dock sågats nästan lika länge som den existerat. I dag finns det inga forskare som tror att vikingatida kämpar faktiskt ska ha ätit flugsvamp för att kunna gå bärsärk.
En forskare i farmakologi vid universitetet i Ljubljana går nu till botten med myten i en artikel i den vetenskapliga tidskriften Journal of Ethnopharmacology. Där avfärdas ännu en gång föreställningen om att flugsvamp skulle kunna framkalla bärsärkarnas raseri.
I Egill Skallagrímssons saga skildras hur bärsärkar varken fruktar eld eller järn, har styrka som björnar eller tjurar, blir vansinniga som vargar och låter som hundar. De går barfota över eld, strider utan rustning och är lika skoningslösa som tappra.
Det sägs i sagan inget om orsaken till bärsärkagången. Där nämns alltså ingen koppling till flugsvamp. Den teorin dyker upp som senast under 1700-talet. Den får också snabbt mothugg.
En som ger teorin stor spridning under 1800-talet är den norske botanikern F.C. Schübeler. Han hävdade att Oden skulle ha haft kännedom om hur flugsvamp kunde användas i strid. Den kunskapen ska han ha fått med sig från Asien.
En del av mytbildningen är att flugsvamp länge ska ha funnits på Island. Namnet berserkjasveppur har också använts som ett slags bevis för att myten faktiskt skulle vara sann. Just den benämningen dyker först upp i en handbok i botanik från 1913. Där beskrivs arten som utländsk.
Flugsvamp innehåller tre olika gifter. Att något av dem skulle kunna ge de effekter som nämns i myten är enligt den nya forskarstudien osannolikt. Om det över huvud taget ligger något i berättelserna om bärsärkarna är det betydligt troligare att de satt i sig bolmört. Den har en bedövande effekt som möjligen skulle kunna förklara motståndskraften mot fysisk smärta.
Andra faktorer som talar för bolmört är att växten ska ha haft stor utbredning i Norden under vikingatiden. Fynd vid arkeologiska utgrävningar visar också att den nyttjades av människan vid denna tid.
